Det finns en särskild form av obehag i samtida film som inte bygger på plötsliga hot eller tydliga skräckelement. Den uppstår långsamt, ofta nästan omärkbart, och placerar tittaren i ett tillstånd av osäkerhet eller rädsla. Denna erfarenhet beskrivs ofta med det engelska begreppet the eerie. Ordet saknar en direkt svensk översättning och motsvarighet men kan liknas med kuslig, oroande eller något obehagligt, men de fångar inte den specifika kvalitet som begreppet betyder. Det eerie handlar inte i första hand om hotets närvaro, utan om en störning i allt som vi tar in i en filmupplevelse. Som rum, tid, närvaro och oro.