Denna studie syftar till att undersöka hur vävning som ett praktiskt moment i slöjdundervisningen kan bidra till att främja elevers motivation, kreativitet och meningsskapande i deras lärande. Studien utgår från en autoetnografisk ansats i kombination med ett fenomenologiskt perspektiv, där forskaren själv deltar i vävningen och dokumenterar sina upplevelser i realtid. Fyra olika vävramar har använts med identiskt material och tidsram, och upplevelserna har analyserats med hjälp av Giorgis femstegsmodell för fenomenologisk analys.

Syftet är inte att dra generella slutsatser, utan att bidra med en fördjupad förståelse för hur tekniska, emotionella och estetiska dimensioner samverkar i en skaparprocess. Genom att tolka vävningens olika faser - från initial osäkerhet till känslan av kontroll, lust och flow, diskuteras vävningen didaktiska potential inom slöjdämnet. Resultatet visar på hur variation, materialval och möjlighet att påverka processen kan förstärka inre motivation och skapa utrymme för kreativt utforskande. Studien vill därmed lyfta vävning som ett pedagogiskt verktyg som, när det utforskats medvetet, kan stödja ett meningsfullt och engagerande lärande i slöjdundervisningen.