Denna uppsats undersöker hur Botkyrka konsthall, genom sina utställningstexter, har bidragit till konstruktionen av platsen Botkyrka samt till föreställningar om identitet och representation. Studien bygger på ett diskursteoretiskt perspektiv där språket förstås som en aktiv kraft i skapandet av mening, subjekt och tillhörighet. Fyra utställningar analyseras: Kvinna i Botkyrka (1993), Kaj Sucksdorffs arkitektur i Botkyrka (2004), DÎN (2016) och MÎN (2025). Urvalet baseras på deras gemensamma tematik kring plats och lokal betydelse. Analysen är tematiskt organiserad kring tre frågor: Hur konstrueras Botkyrka som fysisk och föreställd plats? Vem riktar sig texterna till och hur positioneras publiken? Hur uttrycks representation i texterna? Resultatet visar hur konsthallen både speglar och producerar diskurser, där konstnärer tilldelas identitetsskapande roller och publiken inbjuds till olika former av delaktighet. Studien belyser även motsättningen mellan institutionell makt och deltaganderepresentation, och inkluderar en självreflexiv analys av författarens dubbla roll som konstnär och forskare. Genom kritisk textanalys och arkivarbete blottläggs hur föreställningar om förorten Botkyrka formas, förhandlas och institutionaliseras i språket.