Studien handlar om ritplattan som är en digital resurs som kan användas i skolans olika estetiska ämnen. Frågeställningarna kretsar kring ritplattans funktion och vad den möjliggör utifrån ett pedagogiskt perspektiv där sociomateriella och socialsemiotiska teorier sätter ramarna och öppnar ögonen för materialet som deltagare och aktör samt synliggör olika materials olika potentialer för meningsskapande. Ritplattan är en relativt ny digital resurs som används i olika estetiska ämnen och den skapar en annan process som läraren inte är van vid. Tekniska frågor och avsaknad av grundkunskaper om datorer hos elever sätter andra ramar för hur undervisningen ser ut och lärare behöver utveckla en didaktik där ritplattans syfte och funktion talar med varandra. Studien samlar bland annat sin empiri på två olika gymnasieskolor genom klassrumsobservationer och genom intervjuer med lärare. I analysen diskuteras hur ritplattan möjliggör att rita digitalt, vad kopplingen till det analoga är och vad det ger, hur ergonomi och rörelse ser ut och hur denna digitala resurs kan vävas in i undervisningen på olika sätt. Genom studien uppenbaras det komplicerade assemblage som ritplattan är en del av. I ett eget gestaltande arbete som synliggör hur ritplattan är beroende av den digitala världen för att fungera trycker jag på assemblagets många olika aktörer och den digitala känsligheten. Processen genom detta egna gestaltande utforskande är också en del av empirin. På Konstfacks Vårutställning 2025 ställer jag ut ett verk som varit en del av min undersökande metod och som är en kommentar på hur den digitala oändligheten blir ändlig och okontrollerbar i en analog miljö.