Tidens trådar vävs samman och lämnar spår. Det fick jag klart för mig när jag stod på den svarta, nyplöjda åkern utanför mitt barndomshem. Jag körde ner händerna i jorden, lät fingrarna gräva sig igenom fukten, silade bort lite smågrus och rötter. Plötsligt kände jag något kallt och skrovligt. Ur jorden fiskade mina händer upp en pilspets av flinta, formad av någon annans händer för tusentals år sedan. Jag höll i en bit av det förflutna, från någon som kanske stått ungefär där jag nu stod. Genom stenen möttes vi, på den här åkern, under en gråmulen himmel. Kråkorna cirklade ovanför mig, letade efter mat i den plöjda jorden. Själv letade jag efter tiden, för den tycktes ha upphört. 

-

Titeln Den halvfärdiga himlen (1962) är hämtad från Tomas Tranströmers diktsamling med samma namn och är för mig en titel som sätter världen i rörelse. Ingenting är slutgiltigt utan i ett ständigt blivande. Tiden är inte en rak linje, ingenting är fixerat, utan ett tillstånd under konstruktion. Det halvfärdiga är inte en brist, utan en kraftlinje som bryter sig ur det fasta och det förhärskande. I denna ofärdighet finns något radikalt:en öppning.