På väggen sitter 400 geometriska volymer. Alla har samma avstånd till sin granne. Längs deras kanter löper linjer – raka streck och snuttar av cirklar som kombineras till en slingrande tråd. Linjerna uppstår som spåret efter en punkt som begett sig ut på äventyr. Då får linjerna också plötsligt en riktning och ett ursprung. De bär med sig något. De är på väg. Men de kommer inte så långt. För mellan modulerna finns tomrum, avbrott, uppbrott. Kanske som pauserna i en konversation. Betänketiden innan nästa mening yttras. Avståndet innan nästa modul tar vid, fem millimeter senare. Det är här en relation uppstår, där två kroppar möts. Och när mellanrummet passerats, då tas tråden upp igen, samtalet fortsätter, historian berättas vidare. Det är 400 enheter, eller kanske kroppar, som sitter tillsammans på väggen, men verket är inte en samling av kroppar. Det försöker snarare beskriva det som inte syns, det som finns i mellanrummen. Det är ett system av relationer. Och antalet relationer som uppstår blir mycket större än antalet kroppar. För varje kropp står i relation till en annan och kan beskrivas i relation till denna. Antalet relationer växer med en stadigt ökande takt för varje kropp som tillkommer. Det kan beskrivas med ett enkelt matematiskt uttryck; n(n-1)/2.