Den här essän är ett sökande försök att närma mig min konstnärliga praktik så som den håller på att förändras. Genom fragmenterade minnen, fiktion, poesioch relationer undersöker jag vad det innebär att arbeta i denna tid i mitt liv.Min praktik och mina verk har gått från att ofta ha ett avstamp i det textila, till skulptur och installation med spår av scenografi. En process som krävt ett helt nytt sätt att förhålla sig till verken och hur de arbetas fram. Det är ett arbetssätt jag länge har velat bli vän med, men som samtidigt har krävt en medvetenhet om att kunna släppa taget, åtminstone till en början.