Studien är en kvalitativ studie där fyra informanter intervjuas om sina upplevelser av bildundervisningen i skolan och om sitt bildskapande. Alla informanter har en neuropsykiatrisk diagnos och har valt att utbilda sig till bildlärare som vuxna. Deras berättelser och reflektioner är en retrospektiv livsberättelse.

Forskningsfrågorna har varit: Hur har informanterna upplevt att bildundervisningen i skolan har fungerat för dem och vilken roll har deras diagnos/er i berättelsen? Hur upplever de sitt eget bildskapande i förhållande till diagnos/er? Metoden som använts har varit en där livsberättelser analyserats med en fenomenografisk ansats för att lyfta både likheter och skillnader. Syftet har inte varit att säga något generellt om hur det är för personer med neuropsykiatriska diagnoser att ha bild i skolan utan att öka förståelse för olika perspektiv.

Resultatet visar att bild varit ett stort intresse eller ett specialintresse för informanterna genom hela livet. Bild som skolämne har varit ett ställe där de kan prestera och känna att de är bra, vilket flera av informanterna inte upplevt på samma sätt i andra ämnen. Att ha specialintressen och ha en stark förmåga att fokusera på en sak, monotropism, men ha svårare att ha lite lagom mycket fokus på många saker samtidigt är gemensamt för dem. Deras intressen har inte använts för att öka intresset i andra ämnen men i berättelserna framkommer tydligt att informanterna tror det hade varit möjligt.

Bildskapandet förknippas med att må psykiskt bra och beskrivs med glädje och uppskattning av informanterna. Det är förknippat med starka sinnesförnimmelser av ljus, färg och struktur. De beskriver alla hur det är utmanande och roligt att få titta riktigt noga och försöka avbilda det de ser. Flera uppsakattar också bilders förmåga till berättande mycket.