I den här essän undersöker Hampus Sjöberg hur känslor och erfarenheter kan överföras till figurativt måleri, med fokus på teman som identitet och relationer. Med utgångspunkt från hans konstnärliga praktik, utforskar Hampus hur färg, form och narrativ fungerar som uttrycksmedel för att ge visuellt liv åt minnen och känslor. Genom att reflektera över barndomsupplevelser, sjukhusvistelser och relationer i livet undersöker han hur konst kan fungerar som en plats för både bearbetning och lekfullhet. 

Influenser från konsthistoria, populärkultur och HBTQ-kultur formar en viktig del i hans arbete, där konstnärliga uttryck som Michaelartz erbjuder en fristad för skapande och identitetsökande. Essän knyter samman det personliga och universella, med frågor om hur smärta och förlust samtdigt kan var drivkraft för kreativet och koppling till andra människor.