On Hospitality is a necromantic documentary where the Iraqi artist Layla Al-Attar returns from the dead to tell the story of how a Swedish company built a luxurious hotel in Baghdad, ordered by Saddam Hussein for the 1983 summit of the Non-Aligned Movement. War changed all the plans. Layla made a mosaic at the entrance of the hotel, depicting George Bush’s face, and her house was hit by an American missile.

On Hospitality ist ein nekromantischer Dokumentarfilm, in dem die irakische Künstlerin Layla Al-Attar von den Toten zurückkehrt, um die Geschichte zu erzählen, wie ein schwedisches Unternehmen in Bagdad ein luxuriöses Hotel baute, das von Saddam Hussein für das Gipfeltreffen der Bewegung der Blockfreien Staaten 1983 in Auftrag gegeben wurde. Der Krieg änderte alle Pläne. Layla Al-Attar schuf ein Mosaik mit dem Konterfei von George Bush für den Eingang des Hotels, und ihr Haus wurde von einer amerikanischen Rakete getroffen.

This book documents and reflects on three artistic projects and their processes. As a “marginalia” to the projects I also presents arguments, stories and ir/ relevant discourses. What I call marginalia extends to aspects of a historical backdrop of these three projects and the stories behind them. It is partly a reflection on my process and experiences, but, more crucially for me, it is what I would like to call marginalia. It extends to aspects of a historical backdrop that were not necessarily present in the process of exhibition making. 

In this book, I reflect upon different modes of exhibition making and artistic research practices, however, this book is not simply a postscript to those works. It also serves as a form of marginalia to my artistic explorations in relation to art, history, and global politics. 

Combining fragments of histories, it constitutes a bricolage of things, events, and narratives. The book itself comprises the fourth and final story. 

“Three or Four Ir/relevant Stories” here mirrors the conjunction of some historical and cultural cases that, in my point of view, need to be acknowledged. It is an artistic research investigation, proposing a multi-sited, archaeological approach to histories of art and life that also constitute part of my lived experience in the Global South and the Global North. By bringing multiple subjects into my study, as well as historical reenactment in the form of a review of archival materials in the exhibition space, I explore possible correspondences, seen through the lenses of contemporary art practice, subalternity, and the technology of image production. 

In my investigations of certain artworks and their histories, I aim to develop everyday observations into archaeological interpretations to displace the image from its past historical location and bring forth the question: What will happen to our collective past in the future? 

The exhibitions themselves embody a hybrid approach, an expression that portrays multiple combinations and interpretations of various art genres and subject matters. By their very nature, the works present multiplicities of materials, which in their collection into an exhibition amount to a sort of cabinet of curiosities. 

I neither stick to one method of artistic investigation, nor focus on a single medium. Instead I aim to reconnoiter the possibilities that inhere an artistic survey. At no point do I follow any fixed blueprint for, or definition of, artistic production; in short, I might argue that in my artistic practices, I attempt to avoid dividing method from life’s experiences. It is, in part, the narrative fluidity of such a microhistorical investigation that enables me to imagine the exhibition as a point of departure of my artistic exploration and research of such micro elements of contemporary history. I aim to investigate whether it was possible establish a storytelling structure that would mirror the branching paths of the archaeological trace and its background—a transdisciplinary materialism that brings multiple dimensions of history into one temporary place called an exhibition. In so doing, I have sought to produce a cross-generational platform where the audience can engage with the multiplicity of the contemporary past, and per- haps also revisit their own memories. 

I denna avhandling har jag genomfört tre konstnärliga projekt som jag reflekterar över och dokumenterar. Som en form av ”marginalia” till projekten presenteras argument, berättelser och relevanta diskurser. Dessa omfattar aspekter av den historiska bakgrunden till de tre projekten och deras huvudsakliga ämnen och berättelserna bakom dem, vilka når bortom själva utställningsprocesserna. 

I Tre eller fyra Ir/relevanta berättelser sammankopplar jag ett antal historiska och kulturella fall och händelser. Undersökningen tar sig från från Iran till Pakistan för att kartlägga effekterna av vad jag kallar ett ”omedvetet kolonialminne” av bildproduktion ur proletariatets synvinkel. Sedan sker en rörelse från Jugoslavien till Sverige som belyser den Alliansfria Rörelsens globala historiografi genom att sätta den i samband med Zagrebs animationsskola och den animerade karaktären professor Balthazar. Därefter kopplas denna diskussion till de tvetydiga och prob- lematiska egenskaperna hos representationen av globalt motstånd i relation till en specifik politisk gest i Teheran – Palestinamonumentet i centrum av staden. Utifrån exemplet ställs en central fråga: vad händer med ett konstverk när det passerar gränsen? 

Även om dessa berättelser är orelaterade är de inskrivna i geografier som historiskt har definierats från en eurocentrisk utsiktsplats. Den eurocentriska attityden baseras i grunden på en strikt uppdelning mellan ”här” och ”där”: en gräns som delar upp två åtskilda områden. ”Här” innefattar en dynamik av modern, progressiv socialitet, medan ”där” avgrän- sar en plats som fryst i sin historia, på ett både nedlåtande och exotifierat sätt. Dikotomin målar upp den fascinerande, vackra, naiva orienten, och skapar representationer och minnen som internal- iserades på båda sidor. Tre eller fyra Ir/relevanta berättelser är en mång- sidig konstnärlig undersökning som föreslår ett arkeologiskt förhållningssätt till berättelser om konst och liv vilka också utgör en del av min levda erfarenhet i den globala södern och det globala norr. Genom att inkludera flera ämnen i min studie, såväl som ett återskapande av arkivmaterial i utställningsrummet, utforskar jag möjliga korrespondenser, sedda genom linserna av konstpraktik och subalternitet, samt studier av obsoleta teknologier inom bildproduktion. 

I mina studier av specifika konstverk och deras historier och kontexter strävar jag efter att utveckla vardagliga observationer till arkeologiska tolkningar att förskjuta bilden från dess tidigare, etablerade historiska läge och ställa frågan: vad kommer att hända med vårt kollektiva förflutna i framtiden? 

Utställningarna i sig är exempel på en hybridstrategi; ett försök att använda kombinationer och tolkningar av olika konstgenrer och ämnen. Jag har undersökt möjligheten av att sammanföra en mång- fald av material, som i viss mån bildar något som kan liknas vid ett kuriosakabinett. Jag har alltså inte varit trogen en viss konstnärlig undersökningsmetod, inte heller har jag fokuserat på ett enda konstnärligt medium. Istället har jag strävat efter att använda de möjligheter som ligger i en konstnärlig undersökning, en öppen process som delvis formas efter omständigheterna. Inte vid något tillfälle har jag följt en fast ritning för eller definition av konstnärlig produktion; kort sagt kan jag hävda att jag i min konstnärliga praktik försöker undvika att skilja metoden från livserfarenheter. 

Det är delvis den narrativa rörligheten i en sådan mikrohistorisk undersökning som gör det möjligt för mig att föreställa mig utställningen som en utgångs- punkt för min konstnärliga utforskning och som en form av utforskande av mikroelement i samtidshistoria. Jag har strävat efter att undersöka om det är möjligt att upprätta en berättarstruktur som kan spegla de arkeologiska spårens förgreningsvägar och deras bakgrund en tvärvetenskaplig materialism som för med sig flera dimensioner av histo- rien till en tillfällig plats som kallas en utställning. Inom ramen för den undersökningen har jag försökt skapa en plattform för flera generationer där publiken kan engagera sig i mångfalden av det samtida förflutna och kanske också återvända till sina egna minnen. 

De konstnärliga verken som ingår i avhandlingen kan beskrivas som bricolage av fragment; saker, händelser och berättelser. Boken i sig konstituerar den fjärde och sista delen/berättelsen. Den här boken är alltså inte bara en efterskrift till de tre verken utan fungerar också som en marginalia till min konstnärliga forskning med förbindelser till annan konst, till historia och global politik. 

Between 1956 and 1968, the photographer Gholamreza Amirbegi captured a wealth of images from around his neighborhood in southwestern Tehran. At the time the city had just seen a major influx of working-class immigrants from the country’s smaller municipalities. By re-narrating these materials, which evoke not only particular, local memories, but also distinct subaltern histories, this overlooked archive tells stories of social change from below in Iran, as seen in Gholamreza’s subjects: global cinematic images, and unconscious colonial memory. By applying a comparative historical-material analysis, Khosravi Noori’s aim here is to develop a practice based, multi-sited archaeology of contemporary history. This approach begins with an excavation of the historical materials themselves, in order to both discover lost identities in these images, and to displace them from sedimented historical positions. In doing this, he asks the question: What happens to the past from the vantage point of the future?

Mellan 1956 och 1968 tog fotografen Gholamreza Amirbegi en mängd bilder i sitt grannskap i sydvästra Teheran. Då hade staden just sett en stor tillströmning av arbetarklassinvandrare från landets mindre kommuner. Genom att åter-berätta detta fotografiska material, som inte bara väcker speciella lokala minnen, men också distinkta subalterna historier, erbjuds förbisedda arkivberättelser om social förändring underifrån i Iran. Dessa uppstår i Gholamrezas ämnen: globala filmbilder och omedvetna koloniala minnen. Genom att använda en slags jämförande historie-materialistisk analys är Khosravi Nooris mål här att utveckla en praktikbaserad, mångsidig arkeologi över samtiden. Denna ansats börjar med en utgrävning av själva det historiska materialet för att sedan både upptäcka förlorade identiteter i dessa bilder och försöka förskjuta dem från sedimenterade historiska positioner. Genom att göra detta ställer han frågan: Vad händer med det förflutna från framtidens utgångspunkt?