My study challenges the status quo that seems to exist in the design of modern apartments, which is heavily influenced by the modernistic movement that flourished in early 20^th century. Modernists strived to create a just and equal society, by challenging the social order and the traditional hierarchical system. The architecture of the time reflected these ideals and ultimately resulted in simplistic and repetitive designs that often formed box like interiors with standardised furniture. Consequently, these designs are detached from the individualism of the inhabitants, forcing people to sit, sleep, dine and socialise in a predefined space in a prescribed manner.

My project is an artistic intervention to the BOX - the soulless interior of modern apartments. My aim is to explore and imagine alternative ways of existing within the box and push the boundaries of how we conduct daily activities in the living space.

Oh, the good old metro stations! No matter how much we change, how much our society changes, they all look pretty much the same.

We walk down the stairs, grab a coffee on the way, pass the gates, get to our platform and then we wait.

But what if? What if it wasn’t like that? What if we could decide not to rush down to the platform, but instead enjoy the few minutes we have, before being drawn back to our daily life, in a nice, entertaining environment? A place for everyone to enjoy, not just those who own a metro card.

After all, a station is still a public space, isn’t it?

Syftet med projektet är bidra till en livfullhet och reaktivera torgen. Hur kan jag få människor att vilja stanna upp och spendera tid på torget? I mitt projekt undersöker jag hur jag kan skapa en lekfull gestaltning som som ger förutsättningar för nya möten och gemensamma upplevelser. Ett inbjudande rumsligt element som attraherar människor och uppmuntrar till att aktivera platsen. Mina undersökningsmetoder tar avstamp i analys av - och intervju på ett flertal torg. Detta tar jag vidare till längre samtal för att komma närmre människors behov och berättelser i våra gemensamma rum. 

My project explores the possibilities of shaping space using lightweight textile-based elements. The focus is on the transformation of surface patterns into three-dimensional forms, using analogue parametric design with laser-cut beds as a main testbed. The result is a smorgasbord of prototypes: spatial configurations that divide and define space. Each design is a permeable three-dimensional form that projects a unique pattern of shadow and light. The basis of my project comes from an initial investigation of Uppsala public libraries’ needs for flexible solutions. The libraries have housed many civic activities that I have experienced in recent years since moving to Uppsala in 2018. With their requirement of multiple types of use, I propose using fabric infrastructure as configurable room dividers. I use discarded textile (used carpets, fabric remnants) as the starting point for each prototype. The material itself imposes certain restrictions on the work. Each new piece of fabric acquired a problem waiting for a solution. In this sense, the finished prototype constitutes a solved puzzle. One key objective is to create designs that are flexible while still being robust enough to be portable. Another key objective is to create inviting and organic designs. While I used laser cutters to cut the fabric into precise patterns, I allowed gravity and light to create an imperfect and organic end-result. However, the outcome of my experimental exploration is a system and a technique for making use of discarded textile materials to create atmospheres and spaces.

The aim was to investigate the perception of whiteness in Nordic architecture and analyse the reasonsbehind the pale colour scheme in a public space context. The word pale was used alongsidewith white, since it gave broader possibilities to ponder over the topic. The geographical researcharea was framed to cover Sweden and Finland, although the search for underlying reasons extendedbeyond the borders of the North. Architecture was viewed as an entity, including both exteriors andinteriors. The focus was on reasoning around the question “why” to arouse professional discourseabout the often-unquestioned topic. Analysing the background of a commonly acknowledged phenomenonstrives to make architects more conscious of the background of their aesthetics so thatfuture decisions can be based on a more complex set of knowledge rather than leaning on tradition.Because of the wide demarcation of the research question, the project started with self-formulatedhypothesis, after which they were thoroughly analysed. The formulated pre-assumptions were, thatthe Nordic paleness is, firstly, a consequence of misinterpreted past architecture. Moreover, naturalcircumstances of the North, the symbolism connected to white and the tradition of canonisingmodernism were established as hypothesis. Lastly, architect education, combined with the tendencyof prototyping with white materials were assumed to endorse the pale colour scheme. The misinterpretations’possible implication in the perception of whiteness was also examined as a part of the research.Justification for the hypothesis was found, although broad framing meant that the referencematerial was splintered. Personal reflection was used as a means for cohesion. The paper includes aconcise artistic element in the form of an introductory poem to each chapter.

Stockholm växer och behovet av väl utformade offentliga rum är stort. Här sker de vardagliga mötena mellan olika befolkningsgrupper och det är viktigt att skapa rum som känns tillgängliga och välkomnande för alla invånare, oavsett ålder, kön, kultur etc. Ambitionen med mitt examenprojekt är att skapa en känsla av omsorg kring min valda plats, Bredängs torg, och på så sätt förstärka intrycket av att den är till för invånarna. 

I projektet har jag genomgående låtit mig inspireras av inedningsarkitekten Beata Heumans bok Every Room Should Sing. Som namnet antyder handlar boken om inomhusmiljöer, vilka jag i detta projekt har valt att överföra till en exteriör miljö. Centrala tankar hos Heuman är bl a att små överraskande detaljer i designen kan hjälpa betraktaren att bilda en personlig relation till platsen, samt att en dynamisk interiör kräver kontraster.

Projektet har mynnat ut i en serie tillägg och bearbetning av befintliga element på platsen. Med Heuman som ledstjärna har jag arbetat fram ett möbleringsförslag som bland annat involverar en kombinerad stol/cykelställ med runda former i kontrast till raka linjer i den omkringliggande miljön. I projektet tillför jag också en bildserie i en gångpassage med motiv som knyter an till platsen. Bilderna är tänkta att fungera som en igenkänningsmarkör och som en överraskande färgklick i den annars ganska sterila betongmiljön. Via en enkät har boende i Bredäng fått vara med och bestämma vad bilderna ska föreställa. Genom att inkludera målgruppen vill jag åstadkomma en offentlig installation som bidrar till att förtydliga Bredängs lokala identitet. 

Educational spaces that interact with nature can give children in the city a start in experiencing the nature close to them. First hand experiences have the potential to influence and inspire children to continue learning about the environment that they are a part of.

The Urban Nature Center aims to bring the concept of Nature School into the urban setting of Tantolunden in Stockholm city in order to invite the public to experience the urban nature. It creates a link to further explore the nature areas surrounding the city.

By developing educational spaces that interplay with nature, focus has been on the relationship between inside and outside and on creating different levels of openness. Providing spaces for teaching both in groups and individually. The interior spaces either focus inwards on the activity taking place or outwards towards the nearby environment by filtering the view between inside and outside.

This project recognizes photographic space as a visualized form of spatial experience and tries to read unspecified spatial information in photos shared in social media. By exploring a photograph, I research how photography, which is a framing activity, has affected spatial experience and cognition. I try to re-build a space with photographs and compare the different characters of original space and photographic space by juxtaposition. The combination of original space and photographic space through a mechanism tool makes designers understand people’s experiential space over spatial hierarchy planned by designers.

The project shows three-dimensional space made with photos using a photogrammetry method. It places original space and photographic space within a tool that mechanized the principle of Filippo Brunelleschi’s linear perspective. It highlights the multiple identities of space and visual form of photographic space. Also, by applying Henri Lefebvre’s theory to two different spaces and spatial practices, it gives a clue how designers can understand a photograph as a social product of spatial identity, an independent element from real space.

A piece of space is an experiment spatial tool that draws people into multiple experienced spaces. It is tightly connected with spatial contexts; original space, photographic space and spatial practice by people. The whole process in the project consists of experiments that can explore the meaning of photographic space and how it can be positioned in reality.

There is a new order on the farm, the animals are long since gone, new people have moved in. On a farm in Bergslagen, which is also my home, a barn (or lada in Swedish) stands empty. The original function of this barn, to house a small number of cows and their feed, has been lost. Since moving to the farm, we have asked ourselves how it should be used.  It is here the project I Want to Become a Barn plays out. In my degree project, I explore how to have a dia-logue with the building and how the barn can be approached by starting from its current condition.  The work process is guided by a care for that which has been, where the new has to adapt to the old. The history of the place, the ravages of time, and the forces of gravity are elementary starting points. The project proposes that the building can be made habitable and meet basic everyday needs. When does it stop being a stable for animals and when does it start to become a home for humans?

A floor, four walls and a ceiling – this space that we take for granted has not always been a feature for humans.

In my Degree project, I learn what a space has meant for people. I learn what existed before we built a room for ourselves, what came after, and what was a role of a fireplace in this process.

I do so to be build my own relationship with a space of four walls to be able to work with such a space as a context for my work.

This exam can be described as divided into three parts. First one is about the techniques of collages, where I explore and experiment with the possibilities of collages in practice and in philosophical terms. Second is about how words can create a space with meaning and symbolic value. And third is a combination of the two methods of interest into one concrete idea.

”Inredningsarkitektens samtal med historien” är en berättelse om trapphusen på Katedralskolan i Uppsala. Förslaget föreslår hur inredningsarkitekter kan gestalta utifrån befintlig arkitektur från andra tider som samtalar med både historia och samtid. Detta genom att jämföra och analysera två trapphus byggda olika tider på Katedralskolan i Uppsala med kroppsliga interaktioner, skisser och gipsmodeller. Utifrån analyserna transformerar projektet ett av Katedralskolans trapphus egenskaper, atmosfär och kroppslig rörelse till rumsliga element, fragment och rumslig gestaltning. Transformationerna är ingen ombyggnation av trapphusen jag undersöker utan är fristående rumslig gestaltning som fungerar som ett verktyg att berätta om historien. 

Min slutsats är att sinnliga och kroppsliga erfarenheter av rum ger oss en djupare förståelse av hur rum är gestaltade som ger inredningsarkitekter bredare kunskaper om att gestalta utifrån byggnaders befintliga tillstånd med omsorg för historien. Skissa, modellera, ljussätta, gjuta av rumsliga element och uttryck och transformera kroppsliga interaktioner med trapphusen har varit en metod och exempel på hur jag med mina sinnen, tolkningar och transformationer kan närma mig rumslig identitet och omsorg. Genom att förstärka byggnaders identitet och gestalta utifrån rums historiska kontext belyser projektet betydelsen av inredningsarkitektens kunskaper om att förvalta befintliga byggnader och öka trivseln i våra offentliga rum.

Breathtaking Greenhouse Parastructures is a doctoral work that supplements the unfinished modern opus The Arcades Project [in German Das Passagen-Werk (Mit Bindestrich und Werk mit Capital W) ]. The supplement takes the form of a sculptural, historical, and technological deposition of ‘greenhouse’ that presently oscillates between a past-background and future-foreground to Walter Benjamin's ‘theatrical’ handling of the Parisian arcades. From my Caribbean perspective, that oscillating treatment of ‘greenhouse’ affords me a prop from which to activate the following question: is colonial memory the drive of Global Warming?  That core question has led me to retrospectively hypothesise that the technology of ‘greenhouse’ is—beyond metaphor—the illusory (dis)embodiment of the toxic binaries of interior & exterior that are still shaping various influential frameworks such as the modern & Marxian ideas of superstructure, as well as the past & future of Western natural sciences (and their histories). Because of that illusory, spectral, if paranormal power, ‘greenhouse’ becomes at once the Western colonial enframing to both the messianic promise for conserving biological history, as well as the messianic remedy to suppress the traumæ that are destining Global Warming. Also, because of that potent (dis)embodied character, the robust analysis of the manifold instrumentalisation of ‘greenhouse’ is set to play a primary role in deposing the geological timeline of the Anthropocene. Now, while the book-supplement is itself the dissertation (as an unpacking of the aforementioned hypothetical findings), the PhD also relies on two other research devices that are worth mentioning: an installation (titled Anarquivo Negantrópico), and an online journal (titled Intransitive Journal). Altogether, the dissertation offers a field from which to asses my broader experimentation with infrastructures, epistemic things, and social pedestals. Moreover, the dissertation revises the so-called forgotten list of ‘Epistemologica’ (the categorical of Western display preparations and phenomenotechnologies) so to format my study and practice into an adaptable, careful, and differentiated kind of epistemológica…a careful study and practice that we may share as object-relations that proportionately (dis)play more-than-human perspectives for (re)mediating the forms and forces of the climate crises.

Through an artistic contribution, Luis Berríos-Negrón introduces his project “Earthscore Specularium,” developed at Färg fabriken in Stockholm in 2015. The work of Berríos-Negrón departs from a practice that deals with complexity to reflect upon notions that bring together ecology, art, architecture, science, and social practice. In recent years, he has been developing a set of conceptual devices he ultimately refers to as “social pedestals.” The latter consist of a series of architectonical installations that facilitate social encounters by resolving spatial practicalities, and at the same time reflect conceptually upon the dematerialization of sculpture. The “social pedestal” is conceived as a site for networked agency for social transformation, where the roles of the agents involved can permute, and different configurations can be organized depending of the needs of every specific situation. The “greenhouse”—which Luis treats as a social pedestal itself as well—is a long-term research site of the artist on the possibility of emancipating this type of technology in order to obtain anticipatory spatial, artistic, and social media.

Greenhouse is an opaque manifold of meanings. The opacity is not just the result of a layering that occurs when considering its many definitions. It is more so the result of the suppressed colonial violence that is implicit in its technological instrumentalization. This mythical violence, of willfully transplanting the exotic, is at the heart of allother compound terms and subsets of ‘greenhouse’. I have been working on how this opacity obscures a range of forces that shape the environment. More specifically, I amexploring how these opaque forces affect, and may be perceived through, the forms and languages of sculptural and spatial production beyond prescribed visual or imagined outcomes. The work you will encounter here is then a probe to test how the violent opacity of greenhouse may be demystified by shaping an index as potential format for dematerialized display.

In this paper I will propose that greenhouse superstructures are not just the surface envelop of an industrial typology: they are more so a spatial archetype. As such, they are historiographical boundary objects that at times display the spatiotemporal dimensions and geopolitical flows of environmental form in accelerated climate change. This abovementioned hypothesis is reflected through the manifold of “resilience” as defined by Prof. Lawrence Vale - of resilience being “a window into conflicting human values”. The aim of this effort is to ultimately centre the manifold notion of “greenhouse” as an index that points away from itself towards the impact of anthropological and technocratic ideologies on agricultural and spatial production. It is these binary ideologies that arguably create what we sense to be a crisis of scale, now further articulated as the hyperobject of climate change as a disjuncture that we nostalgically entertain as a chasm between the human condition and the living environment. Parsed by augmenting the notion of 'greenhouse superstructure' – as technology, gas, and effect – the hypothesis looks to articulate the greenhouse as a 'site-specific non-local' sensation on the expanding sculptural field. What this expanding sculptural netherworld implies needs to be rigorously addressed for it may very well become what tautologically heightens the greenhouse to the providence of becoming our future atmosphere and landscape. To elaborate this potentiality, I will first present the schematics and precedents of the dissertation, including four installations of my authorship in Germany, Brazil, and Sweden. These sections then lead to an argument instantiated by thinking of the greenhouse as 'social pedestal'. The objective is therefore to embody the notion of non-local site-specific resilience as modes of pedagogy and production that aspire to destabilise the anthropological machine, as resilient modes not limited to historic, scientific, artistic, correlational, nor speculative conventions.

In this paper I aim to remind a brief projection about the inseparable difference between mental and physical space. This projection intends to thicken the aesthetics of sustainability by rejecting social Darwinism as the normalization of chaos and the irrational by way of evolutionary teleology and technocratic domination. To do so, I describe a mannerist recurrence in cultural production and how I hope it may inform a revitalized movement beyond an age of mass industrialization, beyond claims of Parametricism. I argue that this move can be activated by revising Charles Peirce’s Infinite Community of Inquiry, and Gerald Raunig’s notion of Abstract Machines, as vehicles for anthropocentric cybernetics and contemporary ecology. This is not about metaphorical relations between the visual arts and the hard sciences, but to set forth a topological heuristic, an ongoing inquiry to further categorize aspects between the human and non-human worlds, reflecting through Nietzsche's idea of 'gay science.'

This is a text contribution that briefly explores the political, spatial, and pedagogical dimensions of Tropical Modernism in the Caribbean and Latin America.

I’ve wanted to talk to Walter Benjamin ever since encountering his Arcades Project. But – as much as that desire may be attune with Benjamin’s own commitment to bringing the past forth to the present – I can’t. I therefore turn to Arcades translator, and Benjamin scholar, Howard Eiland... and, it was inevitable that I had to return to the Arcades, not just because Benjamin meticulously objectified the glass and iron arcades as method and catalyst of research, but because, to me, ‘greenhouse’ does precede, and succeed, the arcades themselves as display and index of what was, and is to become of ‘natural history.’ For 'Legacy' I share excerpts of an interview (soon to be published entirely) that started at the Harvard Co-op in 2016; a conversation that continues to this day, by way of intermittent emails and other correspondence.

Göteborg är för många intresserade konsthantverkets stad. I centrum ligger sedan drygt hundra år Röhsska museet i mer än en bemärkelse. De enastående samlingarna och utställningarna har lockat besökare från när och fjärran. I Konsthantverk och design får läsaren följa museet som mötesplats och arena. Modeutställningarna och andra paradutställningar presenteras. Annat som belyses i denna generöst illustrerade volym är konsthantverk- och konstindustri vid jubileumsutställningen 1923 samt Elsa Agélii och textilkonstens förnyelse. De vitala konsthantverksgrupperna avhandlas liksom smyckeskonsten, inredningsfirman Boet och mycket annat som exempelvis världens största designpris.

I mitt projekt utvecklar jag konstnärliga designmetoder för att studera, samla in och berätta om kvinnohistoria och interiörhistoria, inspirerat av feministiska och queerteoretiska perspektiv på temporalitet, identitet, historia, material och berättande. Mitt examensarbete utgår från min 90-åriga mormors berättelser om sina barndomsminnen av hennes två mormödrar ‘Momma’ och ‘Mormor’ och hur det var att spendera somrarna på deras gård, Fridhem. I formgivning av bordet Fridhem, tavlan Systrar på gungbräda i trädgården, installationen Flytande fragment och installationen av dessa under Konstfacks Vårutställning 2021 tillsammans med ljudverket Minnen från Momma och Mormors Fridhem, manifesterar jag studierna och berättelsen.

Ett pågående rum är formen på hur man kan prata om rum som breddar normativa ideér om rummets egenskaper. Det är ett rum där arkitekten inte gör ett självförverkligande, där hen snarare fungerar som en hjälpande hand än den som pekar. Det är ett rum där vi är medvetna om varandra men samtidigt kan tillåta oss vara oss själva. Det är ett rum som ställer krav, krav som ska gynna alla. Ett pågående rum är ett sätt att se på arkitektur där vi har ett cirkulärt tänkande och morgondagen lyser in genom fönstret.

Dagsljus handlar om en rytm, en förändring under dygnet och under året, en återkommande rörelse. En naturlig rörelse som får oss att må bra och något som vi alla behöver!

I mitt projekt utforskar jag samspelet mellan ljus och mörker, rörelse och rytm. Jag vill upptäcka lösningar som ger en större och annorlunda upplevelse än det förväntade. Jag vill tillåta ljuset att få vara den tillgång det faktiskt är.

Vad händer med rummet och med oss människor när dagsljuset sätts i centrum? När ljuset och skuggorna tillåts leka med den rumsliga aktiviteten? När gestaltningen får komma inifrån och ut? 

I mötet mellan luft, kropp och vatten uppstår någonting. Vattnets omfamning av kroppen skapar ett avbrott från omgivningen och endast nuet är närvarande. Tiden saktar ner, kroppen saktar ner. En paus uppstår, en paus från de ständigt gnagande kraven. 

I mitt projekt har jag undersökt och förvaltat kvalitéerna som jag upplever finns i kroppens möte med vatten. Som före detta tävlingssimmare tar jag avstamp i samhällets tankar om hygien och renlighet, och rör mig i de kommunala badhusen där ritualen av renlighet utförs i gränslandet mellan offentligt och privat. Jag undersöker vattnet som omfamnar kroppen och arkitekturen som omsluter vattnet och försöker genom min praktik att förvalta dess kvalitéer.

Slakthusområdet, which translates into Stockholm’s meatpacking district, is one of the few remaining industrial areas in Stockholm and it is going through some major changes within the next ten years as a part of the new “Söderstaden 2030”. A lot of both history and a certain kind of industrial architecture will get lost when reprogramming and reconstructing the area. 

In my thesis project, I am studying parts of the built environment of Slakthusområdet. Through the use of different mapping techniques I am dissecting and fragmenting the site and revealing its many layers of time and stories with the intention of learning from a certain kind of industrial architecture that is disappering in our society. I also want to comment on the urban planning of Stockholm today and why I believe places like Slakthusområdet is valuable to a city like Stockholm.

The Swedish national strategy for libraries, published in 2019 by the National Library of Sweden on behalf of the Government, with the utmost goal to strengthen democracy, describes a vision of a library for all in 2030.

Historically, the library has been quiet rooms with collections of books. Something that does not support today’s nor future needs of a library according to the national strategy. 

Is it possible to combine the vision of an open space with the old-time quiet library?

Library of Östersund is a public library that has outgrown its premises from the 1950s, but due to savings, plans for a new library have been put on hold.

I have examined how changes to the interior can support the aim to reach the goals of the Swedish national library strategy. Above all, to attract new groups without scaring away the visitors of today, or yesterday.

The emphasis lies on how the spatial design can encourage activity versus focus, the importance of forms, flows and meetings of different materials, and how the relationship between architecture and body is formed from a diversity of perspectives.

Med inspiration från barndomens sakletande i naturen vill jag undersöka hur formgivning kan lyfta frågor kring minne, plats och identitet. Platsen jag valt som utgångspunkt för mitt examensarbete är Öland. En plats jag själv haft en stark personlig koppling till. Jag tillbringade majoriteten av mina barndomssomrar där och har utvecklat en särskild relation till dess landskap och karaktäristiska natur.

Syftet med mitt examensarbete är dels att utforska Ölands materiella identitet. Dels undersöka hur man kan gestalta en plats karaktär och identitet uttryckt i objekt. Genom att definiera, samla och transformera naturmaterial från Öland, använder jag dessa ”souvenirer” som utsmyckning i möbler.

Idag ser vi hur parker i staden ter sig mer som urbana rum. I dessa rum ligger fokus på gångtrafikanter, cyklister, lek och sport. Urbaniseringen leder också till att vi förlorar den ”naturliga” grönskan i staden. Parken har stor potential att fungera som en förlängning av hemmet, för boende i närområdet. När vi bor allt mindre och mitt i staden, kan parken vara en plats där man söker kraft och stillhet. Enligt mig är det inte många parker i stadsdelen Vasastan, som bjuder in till privata sfärer som ger besökaren utrymme för detta. Det finns ett stort folkhälsoproblem i Stockholms stad som är den psykiska ohälsan. Detta innefattar depressionsdiganoser och ångestproblematik. Jag tror att man genom form kan skapa nya rum i parken som ger målgruppen som lider av dessa problem ett utrymme att ta sig tid för kontemplation. Särskilt då forskning tyder på att de gröna områdena i stadenfyller funktioner såsom förbättrad koncentrationsförmåga och sänkta stressnivåer.

I mitt examensprojekt undersöker jag en park i Stockholm, i stadsdelen Norrutull som heter Bellevueparken. Där tittar jag på hur man kan arbeta med befintlig struktur och natur, och hur nya tillägg kan utveckla en del av parken till en plats för kontemplation. Detta är relevant då dessa nya rumsligheter, skulle kunna verka för ett bättre psykiskt välmående för individer bosatta mitt i staden.

Mitt designförslag innefattar ett undersökande av hur form på dessa platser ofta är robusta och rejäla. Därför utforskar jag vad en tunnare estetik kan göra med känsligheten till objekten och materialen, på offentliga platser. Mitt tillvägagångssätt innefattar alltifrån platsbesök, till scanning av platsens kvalitéer, samt skiss och utforskande på plats i fullskala. Ljus, kontrasterande material, siktlinjer och privat sfär är några av utforskandets fokuspunkter.

The central theme of my degree project is the concept of solid and void, with each piece embodying a unique idea. The void element represents a container that can be filled with individual thoughts and perceptions. My goal is to create interactive objects that can be viewed from different perspectives, allowing for a personalised experience based on one’s expectations, experiences, and perceptions. I believe that the point of view from which we look at things (how we look at things) might be more important than what kind of thing it is. Through my work, I aim to induce people to change their perspectives on their daily objects and surroundings. 

This thesis report is the story of my graduation work, which I worked on from December 2022 to May 2023. It contains the intentions and aims I was trying to convey through my work, the process of working on it, the difficulties I encountered along the way, and my concerns. I wrote this thesis report as a kind of working notebook or end-of-day diary, writing honestly about what I felt and learned during the process. 

When making representations of interior architecture we imagine its becoming. One aspect of the qualities is the imaginary and also the spatial promise it can give. We can inhabit the space of a model or a drawing by using our own imagination. Without these dreams about the becoming we will not challenge ourselves and the field we are in. A model is a representation, a place that comes to act for another place. It has endless possibilities and provides space for the unexpected. Moments can become ungraspable, a kind of passage into the unknown. It can serve you by becoming something wherein something else can take place. Where we can inhabit an image, a kind of frozen moment in time, where everything yet is possible.

Mitt arbete handlar om Linjer och rum främst på grund av min faschination för linjer.

En faschination som grundat sig i det grafiska, som sedan blev något mycket mer. 

I mitt arbete undersöker jag vad som utgör en linje och vad som bildar den. Vad linjer gör med oss, hur de styr oss. Linjen är något vi ständigt måste förhålla oss till. De skapar rum, riktningar, öppningar och djup. Linjen är ett hjälpmedel för att beskriva och definiera objekt, rum och dess dimensioner. Linjen är också ett element, vårt verktyg för att förstå och förklara något mer i de sammanhang vi befinner oss i. Linjen fungerar som en gräns, en markering för var ett rum börjar, slutar och nästa tar vid. 

Jag studerar konstnärers förhållningssätt till linjer och rum. Jag skapar en tankekarta där jag samlar dessa, adderar egna tankar och associationer inom ämnet. Jag bygger vidare, lämnar den ett tag. Går tillbaka och lägger till sådant jag finner under tiden. Jag hittar en plats att analysera med linjen i fokus. Jag dokumenterar och skapar en modell där jag testar mina teorier. Jag gör fullskalestudier för att studera rörelsemönster och beteenden, hur linjer kan få oss att förändra hur vi rör oss. 

Linjen är en del av min metod där jag applicerar eller förändrar linjer för att ifrågasätta och skapa nya rumsformer och samband i befintliga rum, liksom nya. Linjerna hjälper mig förtydliga och omforma de betintliga linjer som dragits och bildat en form eller ett rum. Jag använder linjerna för att synliggöra och påvisa tankar och idéer jag själv har om rum.

I create spaces, that are presented as sets (scenographies), by working with storytelling, colour, geometry and transitions. By exploring tangible and abstract elements, I compose different atmospheres. Atmosphere is the central aesthetic category in my work, and creating an emotional experience through space is my intention.

The spaces are inspired by a magic realist novel. I transpose the text into images, to then sculpt spaces with geometry, colour and light. I write new stories and descriptions about these spaces as I imagine the atmospheres to be experienced.

Transitions are fundamental to my project: the transition of Latin-American references within magic realism and emotional architecture, to my own context at this moment in Sweden; the transition from text to space (and vice versa); and the transitions between spaces in my composition. These are my apparatuses in sculpting the emotional and magic space.

I mitt examensarbete undersöker jag den fristående kiosken som byggnad, kioskens historia i Stockholm och hur den ser ut i Stockholms innerstad idag. Kiosken är en byggnad som besitter en stor potential både som plats i staden och som fristående byggnad med ofta väl exponerade fasader i alla väderstreck och placerade så att många människor passerar dem. I mitt arbete  undersöker jag denna viktiga plats och tittar på hur byggnaden kan ta tillvara  den potential som den besitter. Genom att kartlägga stadens kiosker, dess material, utformningar och påfrestningar så har jag skapat mig en bild av det som är en kiosk i Stockholm idag. Stockholms stad har höga tankar om stadens kiosker och anser bland annat att dom bör främja innovation, något som inte speglas i verkligheten.  

Genom mitt undersökande så har jag kommit fram till att framtidens kiosk behöver en ny typ av arkitektur, en som klarar av snabba omställningar, ombyggnader, nya menyer samtidigt som den bör visa på nytänkande. Stora krav på en liten byggnad. Det har lett mig till att undersöka 3d-printerns teknik i stor skala. En teknik som möjliggör de ovannämnda kraven som jag anser att vi kan ställa på en kiosk. Genom att designa moduler som kan bytas ut och malas ner igen så kan kiosken skapa sitt eget kretslopp av arkitektur. 

I mitt designförslag så har jag formgivit en kiosk med arkitektoniska element som känns bekanta och lätta att ta till sig. Genom att ta tillvara på möjligheten som kiosken ger med sitt fria uttryck så har jag laborerat med 3d-print i stor skala. Genom att designa med nya, hållbara material, applicerat på en design som man lätt kan ta till sig, så hoppas jag kunna vända blickarna mot kiosken som byggnadskategori och dess möjlighet som plattform för nya ideér. 

This project explores vagueness in space and how it can help us train and sharpen our senses as designers and architects to adapt to the realities of scarcity and how to make less-extractive processes of creating space. Using ephemeral but recurring phenomena such as air flow, reflections, refractions of light and moist in architecture as inspiration, I seek to make everyday-spaces, such as underneath a wash basin, a radiator or behind a door, interesting again. With methods inspired by the land art movement to find new ways of seeing interior spaces, I use attentiveness and the idea to not destroy or disturb to observe already existing spaces. The project seeks to tell a story of neglected beauty in forgotten spaces and translating them into (im)material architectural spatial installations. 

I hope this project can bring an understanding that protecting and appreciating what we already have is probably more sustainable than constantly changing and readjusting spaces to fit our wants and what we think we need. To train our senses and get new ideas of beauty and function in already existing interior spaces, brings what is out of focus into the light. This might be a way to partly slow down the industry of interiors and redirect how we work as architects and designers to understand that everything doesn’t need to change, but if we seek change, we can do it by immaterial phenomena, such as light through the interstices, that will occur as long as there is life. 

“Help me to carry!” “Okay! Where should it be?” “Just follow me!”E, soon to be 5 years old, lifts a building block at one end, while her father takes the other end and lets her show him where it should be placed. It is carefully put edge to edge next to another building block. Kid brother F, 2.5 years old, rolls a small toy car on another block.Building Block creations is a project with the aim to encourage spatial investigations through play. The project result are prototypes of four kinds of sprawled, large scale building blocks that can be combined: they can be rotated, set abreast or stacked on top of each other. As in architecture, several pieces together create a whole.

The idea of Building Block Creations is to use building blocks as a pedagogical tool to encourage ideas and dialogue about spatiality and objects. By playing with the building blocks you relate objects to each other, challenge your view of what is possible to balance and, if you feel the need, use your imagination to create a definition of what you have built.