Abstract

When I, at the age of 20, started working in home care service, I had an idea of what it means to age, a view witch I quickly realized was not true at all. The essay begins with a search for the images of aging you come in contact with, when you do not have a deeper interest in the matter.I take a closer look at how aging is described and how the concepts of aging and dignity are often interconnected, and debate about which images of aging that is outdated and where from they originated.I also show that that image is in for a change, much is happening right now, and there are many like me, who want to change and broaden the view of what aging can mean.Finally I describe my sculptures “Beatrice” and “Rosmari”, and reflect on how they relate to the image of what old age looks like.As a sculptor, I want to create an alternative to a widespread image of old people as a problem or idealization of the olf lady as a kind, cute and cookiebaking creature, as well as an alternative to the traditional sculpture tradition, that often show men in positions of power, and sweet passive women/girls.I tell of the strong, stubborn, eccentric and absolutely ordinary lady

Det var i Marias ögon det började. Min besatthet av den gråtande jungfrun väckte min fantasi. De avbildningar som gjorts av Maria och hennes sju sorger talade till mitt hjärta. Så vackert, så ödesmättat, så gudomligt.

Enligt en populär förestallning blev Maria havande genom örat. Det tycker jag låter fint. I min historia har hörseln en stor betydelse. En gråterska i dödsriket lyssnar till alla världens sorger och gråter. Det år inget burdust hulkande utan ett stilla vackert sörjande. Spejare utsända i världen samlar människornas sorger och överför dem till hennes öra. Tårarna blir sorgens avfall.

På andra sidan jorden finns en stad som för omvärlden var stängd för 500 år sedan. De hade en hemlighet som inte fick läcka ut, deras kunskap om ponlin var deras och ingen annans. I denna stad har i generationer kunskapen om porslin vandrat samlats och berikats. Dit åkte jag för att bygga min salong.

En skönhetssalong i dödsriket och en porslinsstad mixas härmed till ett grandiost graduate work

Under hela min tid på Konstfack har jag mer eller mindre medvetet jobbat med en slags spiritualitet. Jag har sökt en poesi i mina verk och jag har försökt nå någon form av djupare mening i livet genom mitt konsthantverk. Traditionellt sett har det här behovet av spiritualitet uppfyllts av religion men idag ser det inte ut så längre och jag är själv helt obunden avreligioner. Jag hoppas att med hjälp av mina verk försöka skapa en stämning av andlighetoch en påminnelse om vikten av spiritualitet i varje persons liv. Mina första intryck avandlighet i keramiken fann jag hos de gamla keramikerna Bernard Leach (Leach 1988) och Shoji Hamada (Peterson 2004). Här fann jag att en skål kan vara mycket mer än en skål ochen kopp mer än bara en kopp, vilket också beskrivs och utvecklas väldigt vackert av Soetsu Yanagi i ”The Unknown Craftsman”(Yanagi 1990). Det var en väldigt direkt upplevelse, det var bara bilder i böcker som jag såg, inga ord, och inga ord behövdes. Objekten som jaggillade mest var de som talade om naturen och våra möten med naturen, de var en slagspåminnelse om världens skönhet bortom de mänskliga samhällena. Det var från de härförsta mötena med spirituell keramik som jag visste vad min konst skulle handla om. Ettupptäckande och bejakande av mitt behov av djupare mening i livet. Jag har aldrig upplevt det som viktigt att vara samtida eller att det är viktigt att titta på andra konstnärer och jag har aldrig tyckt det centrala i arbetet ska handla om att göra någonting nytt. Det som är viktigt för mig är poesin, romantiken och värmen, de här är uttryck som ofta dessutom är tidlösa så att jaga det senaste sättet att vara poetisk resulterar oftast i väldigt ytliga och platta verk.I mitt kandidatarbete vill jag trots allt jobba med en för mig ny metod att uppnå poesi och djupoch jag vill då göra det i form av ett kakel. Det som jag uppskattar med kakel kontra objekt är att kakel blir en del av atmosfären i ett rum alltså att de bidrar till att skapa stämningen i rummet. Som keramiker vill jag gärna ha en ganska komplett kunskap om tillverkning av keramik och kakel har jag aldrig jobbat med så det är också ett tillfälle för mig att lära mig mer om hur jag kan tillverka kakel själv.

In The Walls We Build, the wall acts as a metaphor for the walls we build within ourselves and outside of our selfs. Walls creating separation and alienation, leading to an increasingly polarized society.

In this thesis I will be investigating the wall from a material as well as a non-material standpoint. By building a wall out of glass I hope to be able to activate thoughts about what a wall is and what it does to us, and how the inner and outer walls are influencing each other. 

With self-hypnosis as a method, I work with levels of consciousness in relation to practice. Focus lies in the relation between a language of materials and an inner experience. How do material expressions function as mediums of a spiritual matter between a beholder and me? The trance functions as a space for a spiritual contact/communication. Abstract images of crystalline glaze on ceramic tiles are direct results of these acts. The work also includes sculptural furniture of Salix, so called “energy forest” and a film-­‐documentation of Ma Stjärnliden, a medium. The energy chairs holds both function and symbolic implications to the integrality, the film widens the theme by stretching towards the occult as well as the mediumistic communication represents an extreme variant of consciousness. The three works experienced together, in addition to shape, form and function offers an entrance into a spiritual space.

This written material describes, background, methods, process, materials, aesthetics and embedded symbolic references as well as it presents an analysis of a contemporary context to widen the spiritual as a theme. 

Mitt kandidatarbete handlar om en reflektion av "Den yttersta domen" som filosofiskt begrepp. I min uppsats, kommer jag redovisa för min konstnärliga process, och hur den leder fram till en skulptur. Hur idén uppstod, och hur jag kopplar ihop temat med mitt liv och min samtida kontext.

Mitt konstnärliga arbete bygger på ett gestaltande av ovannämnda ämne i form av en skulptur. Målet var att skapa en modern skulptur av temat "Den yttersta domen". En icke religiös tolkning av människans själ, som god eller ond. Skulpturen är gjord av bomullstyg, och har en stomme av vadd och ståltråd. Jag har spenderat största delen av i det konstnärliga arbetet, till att forma, och sy ihop långa linor av detta material. Efter veckors arbete med sömnad, har jag således fått fram en mängd böjbara linor, som jag sedan har arbetat med som ett pussel. Min slutliga skulptur, har formen av ett organiskt rotsystem, en amorf, som sträcker sig från olika punkter i rummet. Rummet agerar som olika poler för imaginära mänskliga tankar och val. Min skulptur har tydliga rörelser och riktningar. Ibland går rörelserna inåt själva skulpturen och ibland rör den sig ut i rummet.

Min text består till stor del av subjektiva formuleringar kring mitt valda tema. Men det finns också delar av text, som återger forskning och citat, som relaterar till ämnet. Minnet jag valt att återberätta har jag arbetat med i manusform. Detta har varit ett sätt att distansera mig från det som blir alltför privat. I slutet av uppsatsen, finns också fragment av text, som är plockad ur min process dagbok. Dagbok har jag fört anteckningar under mitt arbete med gestaltningen.

Fokus i uppsatsen är således att förklara min konstnärliga process under detta arbete. Beskriva hur min moderna tolkning av "Den yttersta domen" har växt fram. Samt redovisa hur mitt arbete som konsthantverkare påverkar uttrycket i denna skulptur.

Jag tänker mig ett landskap, en drömidyll där jag känner ett lugn och är i harmoni med naturen. Det finns en stor sjö där, där inga gäddor och otrevliga djur bor. Där finns höga tallar, små taniga björkar och solen silas genom barr och löv. Granar som doftar kåda och blåbärsris som stryker mot byxbenen när jag går i skogen. Stora stenar precis vid vattnet som jag sitter på när jag metar. Om jag vore i idyllen så skulle jag vara lugn och nöjd. I idyllen så behöver jag aldrig arbeta med något trist och nödvändigt, där arbetar man kanske med naturen eller arbetar inte alls. Jag skulle inte betala hyra. behöva åka och handla, använda bil eller kommunala färdmedel. Jag skulle leva i en stuga, hugga min egen ved (det skulle gå lätt och smidigt), njuta av alla väderlekar och låta livet ha sin gilla gång. Den gilla gången är en långsam lunk som aldrig blir tråkig.

Denna fantasi om ett alternativt levnadssätt är en av många där jag drömmer mig bort till olika sorters natur. I mina dagdrömmar spelar landskapet en stor roll. Landskapet anpassar sig efter mina önskningar och tycks alltid imitera och lägga stämningen för fantasin. Jag hemfaller åt en konstruerad bild av naturen (och livet i närhet till den) som tillåter att jag som boende i en lägenhet i en stad kan längta till denna plats som jag föreställer mig är fri från bekymmer och orosmoment. I mitt kandidatarbete har jag valt att utforska denna relation mellan dagdrömmar och landskapsavbildning. En av de miljöer som jag föreställer mig skulle vara precis sådär perfekt kommer ta fysisk form i ett rum i min lägenhet. Jag bygger upp en tredimensionell artificiell skog i vardagsrummet med material som rå lera och papier tnacM. Vad kommer hända när jag försöker realisera min dagdröm i min vardag? Kommer det uppstå en konflikt mellan fantasin och tanken om fantasin eller kommer jag kunna bringa ett samförstånd mellan dessa två?

I min uppsats söker jag svar på dessa frågor och kommer att ge exempel på varifrån min ide om naturen kommer ifrån och hur jag relaterar den till mina dagdrömmar. men också reflektera kring de konflikter som uppstår i min gestaltning.

Jag vill inte undersöka något. Jag vet redan hur det ligger till för mig. Jag vill skriva en text om hur huvudet, hjärnan och tanken är det som är viktigt för mig i mitt arbete med material och då i huvudsak materialet lera. Det är mitt huvud, min hjärna och mitt medvetande som gör mina skulpturer, inte mina händer eller min kropp. Jag behöver min kropp för att kunna lyfta, klämma fast eller ta bort material men i övrigt är det mitt huvud som gör allt. Händerna sitter fast i huvudet, de kan inget av sig själva. I mitt sätt att arbeta finns inte handens kunskap. Jag vill ställa mig utanför diskussionen om handens tysta kunskap och lyfta fram mitt sätt att arbeta i ett klassiskt konsthantverksmaterial.

This project deals with capitalisms entry into our physical and mental space, and aims to demonstrate another way of seeing the outside world. 

Capitalism can be described as ”capital to such an extent of accumulation that everything becomes its abstract image”. Its abstractions are projected on and through us, as life is synchronised with the accumulation of money. One can say that capitalism is trying to project its own image upon us; which then appears to be its most ”efficient” and ”rationalised” idea – straightness – through goods, environments, thoughts and processes. In the end, everything tends to become “the same”.

Mitt examensarbete handlar om mitt gestaltande arbete kring en serie funktionella skulpturer som jag kallar för “Fungo”. Under arbetsprocessen har jag funderat över varför mitt formspråk ser ut som det gör. Hur påverkar arv, social kontext och intressen det jag gör? 

Jag har skapat objekt som är svarvade i massivt trä, munblåsta i glas och gjutna i porslin. Dessa objekt är skulpturala men också funktionella. Formen och materialet utgör det centrala medan det funktionella i detta fall blir sekundärt.

Alltsedan jag fick min första figurin som sjuåring, har figuriner varit en värld fylld av förundran för mig. Mitt kandidatarbete består av en dukning. Den kommer att innehålla skulpturer med funktion och skulpturala bruksföremål. Stor inspiration till arbetet har jag funnit i porslinets historia och i minnen jag har av finserviser och figuriner. Min kandidatuppsats är uppdelad i tre delar. Den första delen kommer att handla om porslinets historia, då framförallt 1700-talet. Porslinets återupptäckt i Europa. Varför jag valt att ha med den europeiska historiska grunden till porslin är för att jag tidigare glänta på den och nästintill funnit den magisk och sagolik. Detta ville jag ha med i arbetet. Andra delen i uppsatsen kommer handla om min relation till porslin. Tredje delen i uppsatsen handlar om själva gestaltningen jag kommer att göra i verkstan, arbetets process. Jag har valt att inte ha med samtida konstnärer i min uppsats för att för mig har arbetets fokus legat på porslinets historia, min gestaltning och min process i förhållande till det. Så vilken relation har uppsatsen till gestaltningen? Och hur använder jag mig av skrivandet? Jo jag använder skrivandet för att beskriva min process och komma den närmare. Också för att förstå mig själv bättre, hur min tankeprocess ser ut och hur det praktiska mötet med materialet kan te sig för mig.

Tyngdpunkten i mitt pågående arbete ligger i det vi kallar ”nutid”.Det är inte nutid som samtid, utan det är nuet som fenomen jag intresserar mig för, gestaltar och undersöker.Jag är nyfiken på om det ens är möjligt att fysiskt eller materiellt synligöra ett pågående nu. Hur kan förflyttningar, förändringar och rörelser i ett ”nu” gestaltas? Är det möjligt att fånga, greppa och begripa nuet? Dessa frågor har blivit mer och mer betydelsefulla och centrala under det pågående arbetet.Ett flertal olika spår och ingångar till ämnet har fallit undan och sållats bort under arbetsprocessen. Det återstående, aktuella arbetet har vuxit och breddats och hittat nya riktningar.Mitt tillvägagångssätt i det praktiska har främst varit att teckna och filma i stop-motion-teknik. Jag har sökt efter motiv och företeelser där nuet blir så påtagligt som möjligt.Förutom olika filmexperiment har jag skriftligt formulerat tankar och reflektioner under det att arbetet pågått. Jag har också samlat på mig texter som inspirerat och breddat mitt arbete. Några utsnitt av dem finns med i denna skriftliga redovisning.Det blev min metod att använda mig av så olika arbetssätt och hitta så olikartade infallsvinklar på temat som möjligt.Jag började ringa in och från olika håll beskriva det svårfångade fenomenet NUET.Genom mitt konstnärliga undersökande har jag inom andra områden hittat paralleller till det jag utforskat. Jag såg släktskap och likheter både i innehåll och i tekniskt utförande.Det är min ambition att lyfta upp och visa några av dessa sammanhang i denna rapport, men framför allt kommer jag att beskriva och berätta om det filmprojekt som kom att stå i fokus.

This is a text about a work of art, “The Room”, and about the process that brought it about. The process includes experiments in clay bodies, mixing different elements with the base clay in search of a material both suitable to work with in terms of texture and color, but also rich in less tangible qualities, as I mix in elements which carry a set of values of cultural identity.

The text follows the path towards development of the final piece during the two-year course of the master program at Konstfack. During these two years, external factors such as dealing with the issues of culture shock, and searching for a place to live, interfere with my way of thinking, leading to unexpected turns in the direction of my artistic process.

Searching for an apartment finds me standing in strangers' apartments as they sell their homes, their ways of life and their house rules. These sometimes awkward meetings provide a good starting point in my research of people's habits and habitats. In trying to understand some elements of Swedish culture, I become aware of the fact of my own culture and start thinking about it from an outside perspective.

Eventually, the central question of the essay crystallizes: Who will carry on the traditional craft techniques of my home country? Romania is the rare place in Europe where crafts are still being practiced as they have been for hundreds of years, in the villages by crafts persons leading traditional lives.

As the villages are emptied of young people, moving into cities, and as Romania as a whole is drained of a large part of its young and ambitious generation, moving to other European countries for jobs and education, a trend that I am of course part of, the traditions that I have taken for granted, growing up with my grandmother in a traditional village, become threatened.

The answer to the question is a simple as it is demanding: I have to be part of the future of Romanian crafts. To document them, understand them, and incorporate them in my art. For this purpose, I undertake an investigative research trip. The text presents my findings about the crafts, and about the people working to document and preserve the traditions. The research trip is also presented in the movie “Six days in Romania”, which I include as an appendix to the essay.

Over the course of two years, several short-term art projects have been completed within the master program. They are presented in the form of an interview with myself. Looking back at these projects, they become explained as necessary steps in preparation for the final piece, a viewpoint very different from the utter confusion that was the dominating feeling of at least the first year of the course. The interview tries to give insight into the non-linear process that is the creative work.

Finally, in a poetic description of the final piece, I let my art speak for itself in a very literal way. In giving voice to the piece, I try to access truths hidden even to myself, in an effort to be as transparent as possible about the value of my efforts. 

My work involves the creation of an experimental space in order to explore how contemporary craft can be reframed within the artistic institution. In this space, a facilitated exchange of displayed objects will occur, where the audience will have the chance to participate in the development of my project. It is important to note that my work will carry itself out in exactly this order: theory, practical work, and then audience participation.

The initial decision to create this experimental situation, stemmed from my interest in challenging the traditions which define the artistic institution, especially in relation to craft.My paper will therefore be a method of contextualization and through the analysis of the institution, the craft object, and collecting practices, I will provide a background for why I believe, institutional experimentation should occur. The next phase of the project is practical work in the studio, where the original objects for this project will be created. The objects will be governed under the criteria of being either in ceramics or glass, and will be personally handmade, hand-chosen, and/or hand-altered, all serving as a statement of contemporary craft, seen through the eyes of a student/craft-practitioner/artist living in Sweden from 2009-2011. The last part of the project will take place after the examination, when audience participation occurs. The interactivity of my work and subsequent action of exchange will not only readjust my vision of contemporary craft, but it will also serve as a model of how material culture can shift based on contributory democracy.

Through my work, my main aim is to challenge the potential of many things- from the definition of craft and its contemporary representation, to the formation of material culture, to the role of the artistic institution, to the democratization of art and trust in audience participation. My hope is that many questions surrounding these topics will be answered, but also that many more questions will be raised.

Jag är uppvuxen på landet och har tillbringat hela min barndom med en ständig närhet till naturen. Jag har alltid kunnat frossa i växters prakt och lovprisa dess skönhet. Min syn på naturen är minst sagt romantisk. I mitt projekt har jag utgått från mitt förhållande till naturen men i stället för att frossa i dess skönhet har jag velat arbeta mig bort från allt det som jag avgudar – en alternativ bild av naturen. Med det menar jag att jag vill visa en sida av naturen som inte är skör, gracil, vacker och trängtande. Jag vill inte förkovra mig i blads sirlighet eller blomsterknoppars skönhet som så många konsthantverkare/konstnärer före mig har gjort. Det jag vill visa är en motsatt bild av den vackra naturen, jag vill ge upprättelse åt en annan sida, låta den ha personligheter, hemligheter, jag vill visa den elak, listig, spretig, brutal och blodtörstig.                                                                              

Jag bygger och skapar världar där blommorna och växterna spelar huvud­rollen, jag tänker att de samtalar över onda gärningar när mörkret faller, de skrattar åt oss och smider ondskefulla planer. De smyger i gräset och är inte rädda att visa sitt sanna jag. De är trötta på allt det som är tillrät­talagt och alla trista regler om hur naturen är och bör vara, bort med alla rabatter! De drömmer om att sprida sig till större ytor, att ta över hela rummet, sprida ut och sträcka sina blad och stjälkar åt all håll och bara frossa.

Mitt konstnärliga arbete bygger på ett gestaltande av de här växtvärl­darna, där jag använder mig av stengodslera blandad med 20 % papper för att bygga upp världarna. Stjälkarna på de högsta blommorna är ca 1 meter höga. Jag bygger landskapen genom moduler; stjälkar, marken, växthuvu­dena bygger jag var för sig. Genom den här tekniken kan jag använda de olika delarna som ett pussel som jag sätter samman till en växtvärld eller flera växtvärldar. Växtvärlden är ca 1 1/2 m lång och 1 m bred, i format av en avlång ö. Under mitt arbete tänker jag mycket på hur växterna kommunicerar med varandra och med mig. Det är viktigt för mig att det bildas ett samtal mellan dem, där de berättar om sin onda, listiga värld. Jag raspar i leran och lämnar avtryck efter mina händer, jag skrapar mönster i leran för att ge dem liv och personlighet. Jag arbetar snabbt och metodiskt för att ge mitt arbete styrka och något precist men slumpartat. Jag vill bygga världar som får människor att bli indragna i en ny berät­telse, att luta sig framåt, att vilja titta närmare, skratta, att undra över hur den är gjord och vad växterna vill säga, vad är det? För mig är det ett sätt att bygga historier om form, humor och främmande världar

Jag har gett mig ut på jakt, där min jaktmark är ett oändligt stort fält, och där jag förvisso vet att jag kommer att återvända hem utan byte. Men nog känner jag vittring, ibland en stank, av mitt innersta, som jag omringar med mina arbeten. Jag har valt att kalla mitt examensarbete för "Jag — undersökningar" av den enkla anledning som med all säkerhet framgår i namnet. Mitt arbete har under denna period endast haft en riktning, vilket har varit riktad in mot mig själv. Att ens spegel bild är falsk och spegelvänd, och att man som rena narcissister endast ser sig själv genom andra är tankar som har spökat i huvudet på mig under en period, - vad vet man om sig själv? och har därför blivit nyfiken på att undersöka hur man kan "se" sig själv på bästa sätt och när man känner mest som en människa. Texterna som ni kommer att läsa är mina reflektioner över läsningar av klassiska, måhända ålderdomliga, psykologiska teorier och begrepp. Jag ska genast passa på att, näst intill ursäkta mig för att jag ganska fritt använder mig av och tolka dessa begrepp genom en ganska begränsad kunskapsnivå. Här understryks alltså att jag inte är någon psykolog inte någon filosof heller för den delen, men är föralldel en konststudent. Så att använda mig av lite friare tyglar vad det gäller teoretiska läsningar måste ändå ses med vänligt bemötande, så länge ni inte ta mig på orden, förutom när det inte gäller mina arbeten som får sin chans till prövning om några veckor.

Transparent glass has over years managed to infiltrate every part of modernsociety, changing both human behaviour and language. And yet it is moreinvisible than ever. This current status calls for a new perspective on glass.My work explores glass beyond the object. To understand the immaterialpotential of transparent glass, one must look beyond surface and object andinto and through the material. It is not about the object, but what happensthrough the object. With point of departure in handmade photographic glassfilters and photography, I have been researching the immaterial aspects and theambiguity of transparent glass and how these notions can mediate absenceand presence.

Mitt arbete blir från en eko filosofisk synvinkel, och den konsthantverkbaserade scenografin som kommer skapas är baserad på vår/min syn på relation mellan naturen och människan. Många har tankar om just detta, det känns angeläget att kunna skapa en miljö där detta finns som en underton och att skapa en subtil miljö där jag jobbar med det taktila arbete, - evighetsarbeten, baserade på mitt eget formspråk. Jag vill utforska minatankar och undersöka hur jag kan betrakta och visa detta från olika vinklar.Ett ställe där natur och av människan skapade objekt samspelar, men där naturenblir styrd av objektens väggar, blommor kan tränga sig igenom kompakta materialsom asfalt och nerbrytningsprocessen är en oändlig del av detta.

Med dessa flaskor vill jag visa hur naturen fångas in i ett bestämt element och lever av det som serveras den.

By taking the example of tableware objects in connection with food- and eating-culture, I would like to investigate how manners, habits, moral-norms and moral-changes effect daily utility objects in my thesis MIND YOUR MANNERS. And also the other way round: how we are effected by these objects. The photographs STILL LIFE try to offer new perspectives on tableware objects and their use in everyday life. The user is not visible anymore and the objects themselves re-veal their independent existence. They let us draw conclusions about time and relations. Maybe the same object could tell different stories, depending on different circumstances. The table-installation PUT IT ON THE TABLE shows a circle of objects that fluctuate between archetypes and strange, unrelated new creations. What is the meaning of familiarity? To which objects can we relate and to which can we not? In a circle there is no hierarchy, there is no beginning nor ending.

WHY DO I DO THE THINGS I DO?

ABSTRACT

The bottom line in this project is that we are all different. We know, see, feel different things,

we have varied skills, talents and possibilities. I believe in our differences as a great resource

not only for developing and challenging ourselves as individuals and professional crafters,

but also as a method to push the field of practice forward. I think that an extended and

generous attitude for collaboration is crucial. I also see interdisciplinary practices as a

dialogical source that can widen the language of craft and create a greater community that

embrace a diverse variety of people, materials and doings. I like glassblowing, and I like

people and the differences we own and I want to explore that together. That is the driving

energy in my practice and in my identity as a Craftist. Crafting Community has been a test

platform to explore norm creative participatory practices and dialogues in the field of glass

and craft.

Med utgångspunkt i tidigare arbeten utforskas begrepp såsom funktion, bruk och semiotik samt relationen sinsemellan dem. Olika indelningar av klassifikationer av funktion införs som stöd men även mer existentiella frågor ligger till grund för undersökningen: iUer om tingens varande och deras syften kopplat till människan. Arbetet resulterar till slut i tre olika installationer som behandlar olika aspekter av relationerna mellan dessa begrepp ur ett konstnärligt perspektiv