Jag har i mitt kandidatarbete arbetat med ljud och akustik i gamla kyrkor. Gamla byggnader och hus har alltid fascinerat mig. Det finns en sorts tyst berättelse i äldre byggnader. Jag känner en vördnad inför gamla hus och de som ritat och byggt dem. De berättar om sin tid och om saker vi glömmer bort. De bär på ett minne. Arbetet ledde till ett ljudverk där jag med hjälp av ljud har velat förmedla en rumslighet, samt teckningar och broderier.

Jag skulle vilja påstå att hörseln är det mest rumsbildande sinne vi har. De hjälper oss att orientera oss och skapa minnesbilder. Ett ljud kan dessutom, liksom en doft, förflytta oss till andra tider och platser. Med hörseln kan vi avgöra ett rums storlek och karaktär. Hörseln gör tystnaden uthärdlig. Total tystnad finns egentligen inte naturligt och kan kännas otroligt obehaglig. Vi är vana vid en tystnad som med sitt rika innehåll av ljud berättar om omgivningen.

Jag har gjort inspelningar i flera medeltida stenkyrkor, jag framkallade ljud med min röst och min kropp. När jag själv skapade ljud i kyrkorummet kändes det i kroppen. Min röst fick en monumental klang och blev någon annans. Min röst blev rummets röst.