How does the politicization and even weaponization of affect and vulnerability inform the affective conditions of the artist and the writer? How does the commodification of love and creativity affect us? Under these conditions, the realms of phantasy and imagination may provide both affective and material (infrastructural) refuge.

The space of imagination is often conceived as a place of freedom, and a safe space. But is that really true? What does an insane reality do to our fantasies? To our imagination and desires? What happens to our imaginary spaces when an increasingly hostile reality leak into them? Who will fit in there? Is there still room for us? Or is there a risk that we end up as exiled from our own fantasies?

The room that fantasy, dream and desire open up can be a place for affective dynamics that aim for love, emancipation and equality, but when do they become a breeding ground for hate?

Operan Judith - I, volcanic är ett konstnärligt samarbete med libretto skrivet av Mara Lee och musik komponerad av Malin Bång. Mara Lee Gerden har format Judiths reaktion som en poetisk och rasande uppgörelse med sina upplevelser i riddar Blåskäggs borg (komponerad av Bela Bartók). Genom sorgeprocessens sju stadier följer vi hennes utveckling från mörker och självhatiska tankar till att upptäcka sig själv med en ny självständig, konstnärlig kraft. Judiths transformation är manifesterad i hennes röst. Rop och glissandon följer hennes fall ner i mörkret, hon blir hesare och tappar gradvis rösten, hon skriker men i tystnad, hon saknar nu förmågan att göra sig hörd. Därefter behöver hon upptäcka sin röst på nytt, hon lyckas yttra några konsonanter och vokaler, och utifrån dessa ljud hittar hon stapplande ett allt större uttrycksfält där hon aldrig tidigare rört sig, och med detta en ny styrka och frihet. Sinfoniettan reagerar som en klangskulptur i flera skikt och följer Judiths emotionella och fysiska process. Omgivningen speglas i texten av de fyra elementen vatten, eld, jord och luft och dessa representeras symboliskt i instrumentationen. I början gestaltas kyliga vindar och ett obönhörligt fallande vatten som långsamt transformeras till torrt och knastrigt grus, vilket i sin tur leder till att eld uppstår och bränner upp allt. Dynamiskt rör sig musiken här från fysiskt sköra ljudtexturer mot ett expansivt påträngande muller med gälla glissandon, och med pådrivande perkussiva rytmer. I askan kan ett nytt landskap börja byggas upp, både Judith och ensemblen undersöker nya sätt att artikulera sig på och skapar en dynamisk mångfald av uttryck genom ett lekfullt experimenterande.