Avhandlingen omfattar tre kapitel och innehåller en sammanställning av fältstudier, fotodokumentation och beskrivningar av arbetsprocesser för tre platsspecifika projekt som bidrar till att utforska kapaciteten av det sociala och rumsliga fenomen som jag kallar den oregerliga staden (the Unruly City).
De tillämpade konstruktionerna, de historiska undersökningarna och den kulturteoretiska analysen är samtliga avsedda att ge tillgång till — om inte de självaste fysiska rummen — nyckeln som låser upp rum i läsarens politiska fantasi när de väl har visat sig att sådana utrymmen existerar.
Dessa tre studier prövar en praxis för oliktänkande och inbjuder till möjligheter för deltagande i produktionen av avvikande uppfattningar – både i att återta fysiskt utrymme och i förståelsen att förmågan att göra det kräver små medel.
Utforskat är städernas föränderliga “natur” och bygger på politiska filosofier och de handlingar som har format vad dessa platser är och vad de skulle kunna vara. Tre platsspecifika interventioner i urbana miljöer — Berlin, Köpenhamn och Paris — som samtliga inkluderar både mina interventioner i stadsrummen samt integrationer och samarbeten med såväl redan existerande grupper och tillkomsten av nya kollektiv. Jag delar därmed en uppsättning taktiker och verktyg – både fysiska och analytiska – som använts för att göra saker möjliga och tänkbara. Detta dokument bidrar därför till att “synliggöra” en del av de samarbetsprocesser och den kreativa olydnad som kontinuerligt prövar, formar och omformar urbana rum.
I kapitel X, An-Building Berlin, befinner vi oss framför en gigantisk falsk fasad i Berlins historiska stadskärna. Vi ser hur historien om den oregerliga staden fortsätter att utvecklas och tar reda på vart den urbana, flyktiga, berättande rörelsen att kliva bakom slöjan tar oss. En enskild plats i Berlin visas genom en serie omvandlingar — en tidsintervall som visar en plats vändas ut och in, framgrävas och omtvistas. Placerad på en tvärgående axel, bevittnar vi vad som kan vara gömt i sikte och skapandet av fysiska platser för praktiska studier. Vi går från att stå framför fasaden till den vildvuxna ödetomten bakom: en omvänd verklighet där den dikotomiska logiken inifrån/utsida framträder som komplett omvänd.
I kapitel Y, De-inventing Paris, går vi ner i den bokstavliga underjorden, genom katakomberna, stenbrotten och avloppssystemen till något svårt att föreställa sig, även när det uppfattas och har haft en kamera riktad mot det. Kapaciteten i denna undre värld ligger inte bara i de urholkade kalkstensgångarna eller nätverken av rötter ovanför, utan i de intrikata sammanslutningarna av gemenskap som frodas i dessa dolda utrymmen. Kartorna som leder oss från kalkstensgruvorna upp till Paris taknockar, ursprungligen informellt förvärvade från myndigheternas förvar, hålls i flera lager mot ljuset för att se var håligheter överlappar och tillträde framträder. Placerat på en vertikal axel, bevittnar vi en underjordisk kultur som undviker undergrävande krafter genom att flytta till utrymmen ovanför, under hustaken på kommunala kontorsbyggnader. Rörelsen i kapitel Y drar sig därmed tillbaka från den ökade privatiseringen av underjordiska utrymmen av kommersiella intressen till att utvidga begreppet ”underground” ända upp till bjälklagen under stadens tak.
I kapitel Z, Off the Beaten Track, beger vi oss från en stadskärna till kontinentalplattans kant. Närmare bestämt: från Köpenhamns centralstation, längs tågspåren 2000 km norrut till ett område bortom polcirkeln vid 68 breddgraden. Placerad på en horisontell axel (hela vägen ut; som D&G:s Line of Flight), blir nomadism och urban upplösning föremål för observation. Kapitel Z följer därmed en tradition av flykt som påminner om de taktiker med vilka motsträviga och subversiva grupper reagerade på urbaniseringsapparaten under 1800-talet: Vagabonderna.
I förhållande till den omfattande forskning som tillkommit på området av Rätten till staden de senaste 20 åren framstår praktiska tillämpningar som rejält eftersatta. Detta till trots av att det just är Praxis som efterfrågas i Lefebvres ursprungliga stridstext (Lefebvre 1968). Mitt arbete tar fasta på de praktiska möjligheterna, i kombination med de fallgropar av kulturell appropiering som tillkommer i takt med att den ‘“kreativa staden” framväxer som en ekonomisk motor. Härtill fungerar den Situationistiska analysen som ett värdefullt verktyg, även om frånvaron av just situationer är slående i denna idétradition (Wark 2011).
De praktiska momenten i forskningen bygger därtill på en kritisk observation av graffitikulturen: både dess inneboende potential av kontextuell kunskap och samtidigt dess tillkortakommande manlighetsideal och förlust av politisk sprängkraft.
De projekt jag presenterar längs de tre flyktingrörelserna kan betraktas som prövningar i att ändra såväl stadens form som dess omfång och att öppna tillträdet för dess invånare. Triaden av projekt syftar därmed till att omsätta idéer om radikal tillgång till stadens resurser, att inkludera alla grupper av befolkningen, med utrymmen för att experimentera och förverkliga icke-alienerade och alternativa sätt att ta del av staden (Lefebvre 1968, Matta-Clark 1972, Rancière 1995, Swyngedouw 2011, Mouffe 2017, Schmid 2022). Den oregerliga staden är med andra ord inte en fantasiplats eller en politisk omöjlighet, utan betraktas här som en existerande miljö, även om den ofta hålls otillgänglig av en rad anledningar. Denna idé om radikal tillgång till stadens resurser inkluderar också att göra dessa teoretiska underlag begripliga och tillgängliga. Bidraget som eftersträvas ligger med andra ord inte i att reproducera ett teoretiskt begrepp (Rätten till staden) utan att försöka omsätta den i en hållbar och överlappande praktik av konst, teknik och design. Denna presenteras, dokumenteras och diskuteras med stöd i citat och fragment som kretsar kring t.ex. ”Undercommons” (Harney Moten 2013), det undflyende (Papadopoulos 2008), det förvildande (Halberstam 2020), det osynliga (LaBelle 2018) och det underjordiska (Glowczewski 1983, Williams 1990, Pike 2007, Hawkins 2020).