Denna studie syftar till att belysa upplevelser av att leva i ett s.k. mellanförskap och därtill attstudera vid konstnärliga utbildningar. Detta analyseras med stöd av postkolonial teori. Mellanförskap i den här bemärkelsen är en term i syfte att förklara den sortens identitet somsammanfogas av flera olika kategorier, där etnicitet och rasifiering är särskilt centrala. Jag vill därtill bidra med kunskapsfördjupning inom det bildpedagogiska fältet kringmellanförskapserfarenheter. Ambitionen för arbetet är att synliggöra brister i mötet medpersoner som upplever social orättvisa i ett mellanförskap på konstnärliga utbildningar ochbildlärarutbildningar, samt hur detta påverkar deras möte i estetiska val. I studien framkommerdet ofta att det finns en känslan av en stark vithetsnorm på dessa utbildningar. Det finns få tidigare studier på ämnet av individers estetiska preferenser i relation till derasutbildning på konstnärliga institutioner. Denna studie ämnar tillföra en nyansering i forskningengenom att fokusera på hur mellanförskapet speglar estetik och social samhörighet. I denna studiebesvarar jag två frågor: 1. Hur upplever studenter i mellanförskap det bemötande de får påkonstnärliga utbildningar? 2. Hur upplever studenter i ett mellanförskap att deras estetiskauttryck blir bemötta? Jag har genom en fokusgrupp haft samtal och workshop med personer som lever i mellanförskapoch har gått eller går en konstnärlig utbildning. Fokusgruppen utövade tillsammans trekonstaktioner genom en konstnärligt gestaltande performance som ägde rum på Konstfacksvårutställning 2022.
Syftet med detta arbete var att undersöka hur rummet och dess inredning möjliggör bildskapande sett i relation till styrdokumenten och aktuell bildpedagogisk forskning. Undersökningen kan placeras inom det tvärvetenskapliga forskningsområdet Visuell kultur där förhållandet mellan seende och kunskap studeras och hur det i detta förhållande förhandlas fram och skapas mening. I arbetet har jag försökt att anlägga en konstruktionistisk syn på de undersökta lokalerna. Utgångspunkten har varit att mening skapas i mötet mellan det visuella, auditativa och spatiala och att rummen på så sätt skapar olika möjligheter för handling. Att planera skollokaler (i detta fall bildlokaler) och att inreda och utrusta förskolerum och klassrum kan ses som iscensatta teorier om barns och ungdomars behov, utveckling och lärande.
Åtta lokaler från förskolan till gymnasiet dokumenterades med fotografier och jag intervjuade också lärarna som arbetade i lokalerna. Utifrån detta underlag har jag sedan analyserat varje lokal för sig. I resultatdelen beskrivs hur lokalerna nyttjas för bildskapande. I resultatet visas också att lokalernas utseende och möjligheter beror på en förhandlingsprocess som startar under byggprocessen och sedan fortsätter när lokalerna tas i bruk. Denna förhandling rör även barnens och ungdomarnas möjligheter att förhålla sig aktiva i rummen och själva ta initiativ till bildskapande. Olika traditioner inom bildämnet återspeglas genom de bilder som presenteras på väggarna och det material som finns synligt i lokalerna. Arbetet har gett insikter om vikten av välplanerade lokaler utifrån det arbetssätt eller den pedagogik man vill jobba efter. Men också om hur lokalernas inredning, det material och de bilder som presenteras återspeglar olika syn på bildämnet, på kunskap och på dem som vistas där.
Jag går på Konstfack Textil och har i mitt kandidatarbete valt att förhålla mig till begreppet storytelling genom att göra en textil animerad film. Efter tre år på denna utbildning förhåller jag mig framförallt till textil genom att använda textilier som en palett med dess olika mönster, strukturer och färger för att med dessa kunna bygga bilder och berätta. Fokus under projektets gång har framförallt legat på manusskrivande. Vägen fram till den slutgiltiga berättelsen har varit längre och snårigare än jag trott; hur att verkligen göra en berättelse. Centrala teman under vägen till min film har varit berättandet i sig. Berättelsens innehåll har byggt på minnen om sorg och förgänglighet samt klimatförändringar ur ett poetiskt narrativt perspektiv.
När jag skrev min projektbeskrivning var jag fokuserad på att göra en saga. Jag har i projektet hela tiden rört mig kring begreppet saga; men om arbetet resulterar i en saga är inte längre det viktigaste. Jag valde en form, men har nu istället gått vidare med innehållet; och låter innehållet bära historien, för att se vilken form den landar i.
Jag har funderat mycket på vad det är som gör en historia intressant. Vad i en berättelse fångar en betraktare eller en lyssnare? Vad det är som fångar människan i allmänhet har jag valt att inte gå in på; utan jag har i detta arbete undersökt vad jag själv dras till för historier; vad som triggar min egen berättarlust och vad som får mig att vilja lyssna vidare till en påbörjad historia.
Min strävan är att göra en animerad broderad mönsterfilm om att möta sig själv, för att under projektets gång fördjupa mig i berättandets konst. Berättelsen är tänkt för barnet inom oss, både inom barnet och inom den vuxne, men framförallt en film för alla som tycker om at lyssna til berättelser.
I bildbilagan längst bak finns bilder från projektets process. Det finns i texten ingen specifik hänvisning till bilderna, av den anledningen att bilderna passar in på flera ställen i texten.
Den här undersökningen tar sin utgångspunkt i trailern till filmen The 11th hour. Utifrån semiotik och retorik har undersökningen behandlat frågan hur klimathot formuleras i denna trailer och fokuserar på hur vi får kunskap om vår omvärld via media. Syftet har bland annat varit att som blivande mediepedagog få redskap för att i arbetet bland unga människor kunna prata om aktuella frågor och frågor som rör den tillvaro vi lever i. För att djupare komma åt min frågeställning har jag gjort intervjuer med hjälp av en fokusgrupp. Då unga människor är en viktig målgrupp för den här typen av frågor valde jag att använda mig av informanter som är i gymnasieåldern. Undersökning har tagit upp fenomenet att se via media och vad det har för betydelse att vi har kunskaper och upplevelser av klimathot utan att behöva uppleva det på egen hand.
Jag har fått syn på att klimathotet formuleras för att uppröra och gripa tag samtidigt som detta kompletteras med bilder som vill ge ett hopp om en bra framtid. Det mest framträdande resultatet i undersökningen har varit upptäckten om rörliga bilder som ett viktigt medium för att sprida kunskap och att film kan fungera som ett verktyg för att få unga människor att reflektera över tillvaron.
I gestaltningsdelen har jag arbetat med fotomontage utifrån ett citat från en av mina informanter: Om man tittar ut genom ett fönster så ser man det ju inte. Gestaltningen bär på en tanke om hur det skulle kunna vara om jag såg orsak och verkan av klimatförändringarna utanför fönstret istället för via media? Gestaltningen vill väcka tankar om hur nära detta hot måste komma, skulle det förändra sättet att se och betrakta frågan om det fanns på min egen bakgård? I Gestaltningen låter jag detta hot, som de flesta av oss endast upplever på avstånd, komma riktigt nära.
”Furu är fult” Det är en kommentar man ofta får höra när man nämner furu, många har åsikter om materialet vissa positiva men det flesta är rätt negativt inställda till furu.
Vad är det då som gör att folk har dessa åsikter ? Är det materialet som sådant, det formspråk som oftast förknippas med furu, eller är det andra faktorer som spelar in?
Kan man med hjälp av ett modernt formspråk påverka och få folk att se förbi materialet, få dom att uppskatta produkten och fastna för den trots att det är möbler gjorda i furu.
Att ge utan att vilja ha någonting tillbaka, hur ser vi på detta i vårt vardagsliv? I mitt arbete använder jag relationell och dialogisk estetik som ett verktyg för att förstå sociala strukturer. Det innebär att jag medvetet påbörjar en social förändrings- process och vinner insikt om den genom att själv driva processen. Den metod jag använder främst är dialogen. De frågeställningar jag arbetat med är: På vilka sätt kan jag begripa/tolka relationell/dialogisk estetik med mina arbetsmetoder/sociala experiment? Hur skapas dialoger och samtal genom icke-provokativa handlingar? Tyngdpunkten i undersökningen ligger i att pröva hur människor reagerar på min gestaltning på offentliga platser. Genom att iscensätta handlingar där jag använder mig själv för att anonymt ta kontakt med människor för att bjuda på olika former av gåvor i oväntade situationer, skapas
sociala skulpturer. Vid sex olika tillfällen har jag provat att ge bort äpplen, godis, skjuts, tid, "pengar" och avlastning. Det handlar om att uträtta goda gärningar och små handlingar för att väcka människors uppmärksamhet. Den gestaltning som presenteras här är en rumslig installation bestående av en trettio minuter lång uppspelning av valda delar av ljudupptagningarna gjorda vid mina aktioner. På golvet i denna rumsliga installation valde jag att lägga ut olika typer av mattor med en skål frukt och nötter i mitten. Mitt motiv till detta är att jag vill att människor som går in i rummet inte ska känna sig tidsbegränsade. Idén är att sätta sig ner i lugn och ro för att ta sig tid att lyssna på inspelningen och kanske även öppna upp för samtal och diskussion med andra människor som befinner sig i rummet. Ljudet spelades in med dold diktafon och mikrofon-mygga. I alla aktioner, förutom där jag ger bort tid, är jag anonym och avslöjar inte att jag genomför en undersökning. Att ge bort tid och tjänster är någonting människor inte är vana vid i vårt samhälle, där det ständigt fattas tid och där det generellt finns bakomliggande motiv för att ge bort gåvor i det offentliga rummet. Med dessa icke-provokativa handlingar uppstod dialoger, när människor fick stanna till, reflektera, samtala eller ge gengåvor. Handlingarna baseras också på att de ansikten vi möter kommer vi också ta ansvar för.
Möbler och skulptur är något väldigt besläktat. Hanteringen av volymen, proportioneringen och materialen är centrala för hur betraktaren ska uppfatta objektet.
Hur ytan ser ut och vilket mönster objekten bär kommer sätta dessa parametrar ur spel och förändra uppfattningen av föremålen.
Jag ska arbeta med mönster för att förändra hur man uppfattar och möter objektet. Min arbetsmetod kommer bestå i en rad olika experiment som innefattar framtagning av mönster, mönster-undersökningar och volymstudier i lämplig skala. Dels i 2d men också applicerade mönster på de olika volymerna för att undersöka hur de påverkar hur man uppfattar volymen. Jag ska arbeta utifrån egna teorier och idéer vad gäller mönster och hur man uppfattar volym men också med hjälp av andras studier i ämnet perception.
Jag ska skapa möbler med mönster som förstärker eller förändrar deras karaktär utifrån de undersökningar som jag kommer fram till. Beroende på var undersökningen leder mig ska jag ta beslut vilken typ av möbler som jag ska rita. Jag ska göra en familj möbler som tillsammans bildar en helhet. Likt en kollektion där föremålen hjälper varandra och berättigar varandras varande. Möblerna ska kunna stå för sig själva utan att behöva bakomliggande process och undersökningar för att kunna betraktas och uppskattas. Upplevelsen ska vara tydlig och direkt, men skapa en lust att veta mer och få besökaren att hitta sitt eget förhållande till möbelerna.
Förnyelsebara och/eller miljövänliga plaster som t.ex. biokompositer är ett eftersatt område inom möbelindustrin, där utvecklingen hittills ofta har inriktats på återvunna material. Jag har koncentrerat mitt projekt till detta område med inriktning på det förnyelsebara materialet veteglutenkomposit(VG) i samarbete med forskningsföretaget STFI-Packforsk och gjort ett flertal experiment i materialet. Det slutgiltiga resultatet har blivit en komposterbar stol i VG och ett flertal urnor samt materialprover. En av de stora fördelarna med materialet är att det är komposterbart och redan efter några veckor bryts ner vid kompostering, vilket bidrar till att dess miljöpåverkan blir så liten som möjligt.
Vetegluten är en restprodukt från produktionen av etanol och kan när det blandas med glycerol och pressas under högt tryck och värme bilda materialet VG. Tack vare att det är en restprodukt så är råvarupriset väldigt lågt och materialet har därmed potentialen att vara mycket prisvärt. Det finns redan idag ett flertal förnyelsebara material på marknaden där majsplast är ett exempel men de är ofta inriktade mot förpackningsindustrin där livslängden för produkten ofta är begränsad.
Några av de frågorna jag försökt besvara är: Kan plast vara ett förnyelsebart material? Behövs det ny design för nya material? Hur kan man applicera förnyelsebar plast på produkter inom möbelindustrin?
Arbetet handlar om skillnaden i reception och erfarenhet i betraktande av landskap, endera som illusorisk bild och som mer erfarenhetsmässig upplevelse av landskapskonsten. Denna frågeställning behandlar den illusoriska bildens övergång till installation och platsspecifika konstverk ute i dess kontext. Jag behandlar rum, ram, plats och betraktarens positionering inför och med konstverket inom detta tema. Där jag undersökt villkoren för vilka erfarenheter man får av konstverket som endera illusoriskt och även som processbeskrivning. Det didaktiska syftet är att eleverna ska få möjlighet att undersöka närvarons platsspecifika betydelse för konstverket. Vidga platsen för skapandet, genom att gå ut och tillverka ett verk utanför skolans väggar och miljö. Jag ville ge dem en möjlighet att se hur man kan gestalta något från ett landskap på platsen.
I min gestaltningsundersökning har jag bearbetat dessa frågor om landskapet som en processbeskrivning. Den rör frågor som representation av ett landskap i rummet och i en undersökande process. Betraktarens positionering inför och med konstverket. Kan man ta in natur i gallerirummet? Är naturen i sig konst nog? Jag har undersökt bilden och beskrivningen av ett landskap.
Frågor som jag ställt mig är hur man kan ta in natur i konstrummet, hur den illusoriska bilden flyttats ut till vad den avbildat. Det inramade landskapet som ett substitut till det verkliga. Jag har tittat på hur konstnärer försökt att spränga gränserna mellan ramen och det verkliga landskapet. Lyckades de platsspecifika verken ute i det verkliga landskapet spränga konstrummets väggar? Visst lyckades man göra detta, men många gånger kom dessa verk tillbaka i form av tvådimensionella fotografier upphängda på väggen i ett gallerirum, långt bort från den naturplats som den var skapade för.
Uppsatsen söker svara på vilken typ av "sanning", om någon, ett bearbetat fotografi kan förmedla. För att kunna finna svar på min huvudfråga undersöker jag även hur det fotografiska mediets sanningsbörda skapats och skapas diskursivt. Genom arbetet har jag tagit hjälp av en hel del teoretiker samt den amerikanske fotografen Brian Walskis bilder från Basra, Irak. Fotografiska bilder är så integrerade i vår kultur att vi tar dem för självklara. Just därför behöver de problematiseras. En medvetenhet om fotografiets godtyckliga karaktär är en viktig del i allmän medie- och samhällskunskap som alla elever bör besitta. Som blivande medielärare är ämnet högst aktuellt.
I det gestaltande arbetet undersöker jag vilka olika möjligheter ett bearbetat fotografi har att förmedla sanning. Vidare undersöker jag mottagandet av bearbetade fotografier, hur vetskapen av att ett fotografi är bearbetat påverkar vår förståelse och vårt mottagande av detsamma. Detta gör jag genom att själv fotografera och sedan bearbeta bilderna digitalt. I presentationen av gestaltningen ämnar jag lämna det till betraktaren att avgöra huruvida bilderna är bearbetade eller ej.
Resultatet av min undersökning visar på hur fotografiers trovärdighet är helt avhängig på dess avsändare och kontext. Vilket i sin tur innebär att även bearbetade fotografier kan förmedla sanningsenliga utsagor. Dessa utsagor är dock subjektiva, dess innebörder förändliga både i tid och rum. Förbehållen gäller alla fotografiska utsagor, bearbetade eller ej. Vår tilltro till och förståelse av fotografiska bilder är kulturellt konstruerad. Insikt i detta gör det möjligt att ifrågasätta rådande förhållanden och öppnar upp för nya sätt att se på och tänka kring fotografier.