Jag företog mig att träda in i det hybrida begreppet, framför allt den disciplin som vidrör min egen bakgrund. Redan i ett tidigt skede kom jag att betrakta mina frågor som representationsfrågor. Dock lyckades jag inte att förklara dem som sociala fenomen, vilket för mig verkade orimligt. Först då jag vände mig mot min somatiska natur, den som jag i brist på ett rättvist vokabulär förklarar som biologisk, upptäckte jag en, till synes okänd, problematik.
Begreppet - Hybriditet - trädde fram först i mitten av 1800-talet, i samband med att människan utvecklade sin ras till varieteter vilka hade så låg status att de kom att inräknas i djurriket. Människor med föräldrar av olika raser kom då att betraktas som mänskliga hybrider. (Young:6). Senare har begreppet expanderats och funnits som ett biologiskt, likväl som psykologiskt, fenomen. (Al Sayyad:6). I våra lexikon förklaras hybrid som en avkomma mellan individer med olika arvsanlag, vanligen av olika arter". (Nationalencyklopedin 2009). Den som först myntade begreppet Hybriditet i postkolonial mening var Homi Bha Bha, 1980. (Al Sayyad:6). Liksom Bha Bha vänder jag mig mot hybriditet inom postkolonial teoribildning, närmare bestämt mot de motsättningar mellan Den Samme och Den Andre som handlar om hur, var och i vad, vi ska lyckas mötas. Vad jag vidare frågar mig är hur det yttrar sig för den som ständigt bär en motsättning om Den Andre inom sin egen kropp.
När jag påbörjade denna studie saknade jag redskap för att kunna hantera min konflikt. Då jag försökte att formulera den ambivalens, som jag relaterar till min egen identitet, möttes jag ständigt av motfrågor och kommentarer. Människor omkring mig ställer sig frågande över om jag inte känner mig delaktig i Sveriges traditioner, eller om jag inte känner mig integrerad i samhället i övrigt. De frågor jag konfronterades med fick mig inte bara att tvivla över mitt ämnesval, de fick mig även att begrunda om jag, överhuvudtaget, hade en problematik värd att lyfta fram. Efter en tid kom jag att betrakta mig själv som ett tecken på en ny, till synes okänd, trend.
En av de första att lyfta fram det ambivalenta tillstånd som jag vill beskriva var James Mc Bride. I The Color of Water: A Black Man’s Tribute to His White Mother (Mc Bride, 1996) söker han, som en individ av dubbel nationalitet, efter sitt sanna ursprung. Ett par år senare publicerades Black, White and Jewish: Autobiography of a Shifting Self (Walker:2001), ytterligare en personlig skildring av hur det är att växa upp som barn till föräldrar av olika raser.
Min text gör inte anspråk på att vidare understryka de motsättningar som postkolonialismen redogör för. Lika lite har den för avsikt att motsätta sig de teorier som fältet redan frambringat. Min text är ett försök till att se hur, och framför allt om, denna problematik yttrar sig i min vardagliga praktik.
All text baseras på personliga reflektioner och är sammanställd i en processdagbok, skriven under perioden 28 jan –21 Okt 2009. Liksom bland andra Roland Barthes, Hélène Cixous och Simone De Beauvoir använder jag mig av egna, kroppsliga, erfarenheter för att betrakta och vidare formulera ett fenomen. I texten ses två perspektiv, vilka också kan betraktas som två separata processer. Ett genom vilket jag studerar min egen identitet, ett andra som baseras på mina försök om att skapa, därefter nybeskriva, en ännu obeskriven grodart.
En av mina ambitioner, något jag även betraktar som en metod, har varit att undersöka huruvida denna växelverkan kan förse min text med en överskjutande, autonom, dimension.