Syftet med denna studie är att undersöka sammanfogningsmöjligheterna mellan skaft och redskap med tånge som förutsättning. Följande frågor ställs i rapporten: Hur kan skaft och redskap sammanfogas med hjälp av tånge?  Hur kan man förstå de praktiska dilemman och möjligheter som uppstår när man ska sammanfoga ett skaft och en tånge? För att svara på frågorna tillverkade jag fyra skaft efter skriftliga instruktioner, och applicerade sedan de kunskaper jag förvärvat i tillverkandet av ytterligare åtta skaft. Jag dokumenterade observationer under arbetet, och sammanställde de steg som ingick i skaftningen. Processen analyserades efter Esko Mäkeläs perspektiv på kreativa processer i slöjden.

Förutsatt att man väljer att forma skaftet efter att det limmats på tången, kan man säga att en skaftning består av sex steg:

1. skissning, 2. förberedelse, 3. bearbetning, 4. limning, 5. utformning och 6. ytbehandling.

Tången påverkar främst vilken metod som är lämplig eller enklast för att bearbeta skaftämnet och göra plats för tången, det vill säga steg 3.

De tekniker som finns för att skafta ett redskap kan med få undantag delas in i två huvudgrupper, baserat på om steg 3 bearbetning- är grundat på sågning eller borrning. Under de olika stegen i skaftningen präglades arbetet och valen jag gjorde av olika kreativa och gestaltande överväganden och berodde helt på hur ett steg påverkade slutresultatet.

De senaste decenniernas breddade rekrytering till högre utbildning har lett till alltmer heterogena studentgrupper. Samtidigt har en offentlig debatt pågått med ett fokus på brister i studenters skrivande. Forskningsfältet academic literacies (Lea & Street 1998) ifrågasätter ett sådant ensidigt bristperspektiv och förespråkar istället fokus på skrivandets sociokulturella sammanhang. Litteracitet betraktas här som en kontextburen praktik (Barton 2004), som bäst tillägnas i autentiska och funktionella sammanhang (Gee 2012). Utifrån ett sådant synsätt ifrågasätts varför studenter oftast erbjuds separata insatser i det akademiska skrivandet, trots att stöd inom ämnesstudierna skulle vara mer framgångsrikt.  Forskningen om effekterna av sådan undervisning är dock fortfarande mycket begränsad.

Vårt forskningsprojekt syftar övergripande till att utforska effekter av ämnesintegrerad undervisning i akademiskt skrivande. Projektet ansluter till ett pågående högskolepedagogiskt utvecklingsarbete vid Södertörns högskola, där Utvecklingsenheten för högskolepedagogik och bildning, Biblioteket och Studieverkstan, som arbetar med olika typer av studie- och skrivstöd, samverkar med ett antal ämnen om ämnesintegrerad undervisning i akademiskt skrivande och informationssökning. Erfarenheterna visar att de flesta, både studenter och ämneslärare, i utvärderingar och reflektioner värdesätter undervisningen och menar att den påtagligt bidrar till studenternas skrivutveckling. I forskningsprojektet vill vi försöka få en djupare förståelse för vilka effekter som undervisningen ger. Under föredraget kommer vi att presentera en pilotstudie där vi analyserar studenttexter som är skrivna under och efter studenternas deltagande i den ämnesintegrerade skrivundervisningen.

Litteratur: Barton, D. & Hamilton, M. (1998). Local Literacies. Reading and Writing in one Community. London: Routledge.

Gee, J.P. (2012). Social Linguistics and Literacies – Ideology in Discourses. London: Routledge.

Lea M.R. & Street, B. (1998). Student writing in higher education. Studies in Higher Education, 23 (2): 3-35.

Det tvärvetenskapliga projektet SYN-TES. Människa, färg och ljus. Syntetisering för ett sammanhållet kunskapsfält har pågått på Konstfack under 2010-2011, med finansiering från KK-stiftelsen (ref. nr 2009/0195). Projektet har omfattat ett femtontal nordiska färg- och ljusspecialister från företag och olika akademiska discipliner. I anslutning till detta har det genomförs ett antal delprojekt kring avgränsade frågeställningar.                                       Detta delprojekt har behandlat begreppsbildning och terminologi kring färg och ljus, där förekomsten av konkurrerande traditioner ofta leder till missförstånd och försvårar kunskapsupp- byggnaden. Delprojektet i sin helhet publiceras i boken Colour and Light – Concepts and Confusions (Red. Arnkil, H. 2012. Helsinki: Aalto University School of Arts, Architecture and Design).                                                                                                             Denna rapport om ljus- och färgbegrepp bygger på Karin Fridell Anters artikel i boken. Texten har utarbetats i nära samarbete med Ulf Klarén och Harald Arnkil. Under arbetets gång har den diskuterats av SYN-TES samlade seminariegrupp. 

This study has two aims and addresses two areas of investigation. The first aim is to examine, in four novels and their textual worlds, what role is played by collective self-images and essentialist identities in maintaining power structures in regard to gender, class, norms for mental functions, and ethnicity. Whether, and if so, how, the novel’s deconstruction of language and images can function as resistance to hegemonic oppression? What does the encounter between the privileged collective and the marginalized look like in the novel, and what happens in this encounter?

The project’s second aim is to probe what criticism of, and what strategies for resistance to, various power structures reading can provide. To what extent is it possible to speak of responsibility for, and in, the reading of fictional works? What role is played by the (un)expected and the conditionality in the poetical novel’s ethical demands on the reader? What might reading as an ethical practice mean and entail? The dual aim situates this dissertation in an interdisciplinary field between ethics, literary studies and aesthetics.

In this study despair is the fundament on which the ethical reader stands to approach literature. Rather than discovering meanings, finding examples, or experiencing empathy, it is being engaged in the conditions determined by suffering and injustice that constitutes ethical reading.

The novels Drömfakulteten (The Dream Faculty) by Sara Stridsberg, Hevonen häst (Hevonen Horse) by Annika Korpi, Montecore by Jonas Hassen Khemiri, and Personliga pronomen (Personal Pronouns) by Daniel Sjölin comprise the material for the study. They are analysed in terms of deconstructive hermeneutics. Theories brought to bear are primarily Gayatri Spivak’s post-colonial and Emmanuel Levinas’ phenomenological thinking about ethics, together with ideas from, among others, Derek Attridge, Judith Butler, and Sara Ahmed.

The readings of the novels are done via four points of entry: identity, the body, the human, and the post-political, as part of the project’s work process, with each reading leading to new questions and critical interventions.

The analysis points to a responsibility in relation to identity, a practice where oneself is shifted and transformed. This responsibility also encompasses accountability for the normative orders that need to be changed. Literary projects per se cannot achieve this, but they can be read as a stab at resistance, material for the reader to elaborate upon. This responsibility is an ethical practice that is not completed, that has uncertainty inscribed in its very essence, and that is reinvigorated with each new reading.

‘There Must Be Other Ways’ explores alternative approaches to wayfinding design. Through practical experimentation I explore how signs can give room to more complexity in language, can be made in dialogue with the people they depict, and can highlight under-represented ways of navigation.

The text focuses on three ways of working and ways of looking in wayfinding design that are so common in the practice that I identify them as norms: standardisation, simplification, and universalism. In three separate projects, I explain how each of those norms came to be part of the practice, share some of my experiences with them, and experiment with ways to challenge them. In Chapter 1, I try to include individuals and communities in the design process instead of following international standards. In Chapter 2, I show how to incorporate complexity in signage instead of hiding it. And in Chapter 3, I explore how wayfinding design can visualise otherness instead of holding on to universalism.

An essay about my graduation project Hotel - four illuminated short stories, concerning the different ways of telling a story through text or through pictures, and what happens when you combine them.

During the whole of his writing career August Strindberg was a restless canon-maker. In his capacity as writer, librarian, cultural scholar, polemicist and amateur researcher he constantly quoted sources, both historical and contemporary, included and excluded certain authors in his own work, as well as re-evaluated the boundaries of aesthetics and culture around the turn of the twentieth century. At the same time, he was a very active author in his own right, living in self-imposed exile but in close contact with cosmopolitan intellectual circles. All of this raises questions about his relationship with the literary and cultural canon. The dynamics between local and global culture define the whole of his oeuvre and make him one of those European authors who are readily interpreted in the context of Weltliteratur.

Strindberg was a multilingual cosmopolitan, an emigrant, theosophist, and reporter. In his capacity as a writer, with his gaze trained upon both East and West, he absorbed impressions from the universalist tendencies of the fin de siècle. His ambition to join the global “Republic of Letters” led him to study French, Hebrew, the Chinese system of logograms, Russian literature, and the history of the Middle East.

This volume, edited by Jan Balbierz, gathers contributions from renowned Strindberg scholars and discusses questions, such as: How did Strindberg construct his predecessors and which traditions did he associate himself with? How is a Strindbergian text altered in performative practice in theatre and film? How did Strindberg, whose writings are deeply rooted in Swedish folklore and landscape, relate to foreign cultural values?

I have always been very interested in typography and type design and I have long harbored a desire to create something that could benefit my home country Zimbabwe, Afrika and the rest of the world through creativity. I imagine what my language might have looked like if it weren't for the Latin or Roman alphabet. During my childhood, I often encountered individuals who belittled my native language, chiShona. My educational experience at an all-girls, private Catholic school reinforced the notion that speaking English was socially desirable, and those who spoke their native language were subject to ridicule and derogatory labels such as gwash or ghetto. Despite this, I found great joy in speaking my mother tongue, which is widely spoken in my urban community.

The chiShona written language is plagued by a number of problems, such as the lack of a consistent way of spelling words across all dialects. The current orthography does not accurately represent the spoken form of the language, making it difficult for writers and speakers to convey their ideas effectively. In this publication I explore typography of a Zimbabwean language and reimagine what chiShona may have looked like if it had not been colonised. As a speaker of chiShona, my mother tongue, I am fascinated by the possibility of developing a written language for my language and finding effective methods of teaching it. 

This was done with the help of collaborators Rutendo Shannon Goneso and Pule kaJanolintji.

Jag försöker skriva om någonting som inte vill skrivas. Det kanske kan sägas, eller sjungas. Men det går faktiskt inte att skriva det på ett tydligt sätt. Därför får jag försiktigt närma mig det från olika håll, komma så nära jag kan, för att ge någon slags bild av vad det är jag vill säga. I den här texten kommer jag att fördjupa mig i olika aspekter av okonventionellt språk, med min målarpraktik och andra erfarenheter som utgångspunkt. Konventionellt språk i den här kontexten syftar på den kommunikation vi associerar med språk som begrepp. Ett språk som förverkligas genom den västerländska kunskapsnormen: sanning uppnås genom rationalitet, logik och intellekt. Jag försöker visa att alternativa sätt att kommunicera, till exempel icke-verbalt, bildligt, eller performativt, kan vara ett bättre sätt att förstå verklighetens komplexitet. Inlärningsprocessen av målerihantverket kräver en frigörelse från den begreppsliga verklighetsuppfattningen vi är vana vid. Det här blir tydligt i språket kring måleriets egenskaper, vilket i den här texten framgår i egna reflektioner samt hänvisningar till Mats Ahlgrens handbok för studerande målare - Måleriets Poetik. De samtal och tankesätt som går bortom det vedertagna upptäcks även utanför konstens kontext vilket jag iscensätter i form av personliga erfarenheter av restaurangarbete. Med grund i min egen begränsning i att inte kunna skriva något som inte vill bli skrivet tar jag hjälp av Fritjof Capras analys av österländsk filosofi och den västerländska naturvetenskapen i Fysikens Tao.

Robert Frost once remarked, “Poetry is what gets lost in translation,” and many literary people find translation to be a near-impossible task. 

I can feel that all the “translation” more or less is kind of violence. Behind the language, the culture. Behind the sentences, the individuals. Behind the words, the emotion. Behind the blank space, the currents. If the “original one” is a flower, then translation is cutting the flower from its roots and putting it into a vase (A totally different environment). When Moa read this, she said "Or translation as a seed that is planted in a different soil, and thus grows into a different kind of flower, but still a kind of flower?" I like this idea. 

I’m living in translation. Not only translating between my mother language and English, but also between texts and images, even between images and images. And in this case, I believe everyone is living in translation. 

My classmates come from different countries all over the world, and none of us has English as our mother tongue. How lucky we are, we all have our private secret language. This is a very interesting environment for me, I became very brave and started thinking deeply about languages and translation. 

"Två" behandlar ett försök till att förstå det egna konstnärsskapet som språk, i ett sorts sökande av språkens gränser och delar, en lek med delarna och gränserna i ett försök till ett nytt språk där språket inte står för något - där delarna är sig själva i det nya språket. 

”Det är lätt att förlora sig bland orden, men mycket svårare blir det om ni slår följe. Det finns vissa ord som tror att de vet skälet till sin förändring, men som i själva verket inte ens vet sitt eget namn. Jag tror inte något ord vet riktigt vad det vill, ska eller kan.”