Göteborg är för många intresserade konsthantverkets stad. I centrum ligger sedan drygt hundra år Röhsska museet i mer än en bemärkelse. De enastående samlingarna och utställningarna har lockat besökare från när och fjärran. I Konsthantverk och design får läsaren följa museet som mötesplats och arena. Modeutställningarna och andra paradutställningar presenteras. Annat som belyses i denna generöst illustrerade volym är konsthantverk- och konstindustri vid jubileumsutställningen 1923 samt Elsa Agélii och textilkonstens förnyelse. De vitala konsthantverksgrupperna avhandlas liksom smyckeskonsten, inredningsfirman Boet och mycket annat som exempelvis världens största designpris.

I mitt projekt utvecklar jag konstnärliga designmetoder för att studera, samla in och berätta om kvinnohistoria och interiörhistoria, inspirerat av feministiska och queerteoretiska perspektiv på temporalitet, identitet, historia, material och berättande. Mitt examensarbete utgår från min 90-åriga mormors berättelser om sina barndomsminnen av hennes två mormödrar ‘Momma’ och ‘Mormor’ och hur det var att spendera somrarna på deras gård, Fridhem. I formgivning av bordet Fridhem, tavlan Systrar på gungbräda i trädgården, installationen Flytande fragment och installationen av dessa under Konstfacks Vårutställning 2021 tillsammans med ljudverket Minnen från Momma och Mormors Fridhem, manifesterar jag studierna och berättelsen.

Lektionssalen i skolämnet bild är bildsalen. Bildsalen är nära sammankopplad med själva bildämnets födelse och utveckling ur det som tidigare var teckningsämnet.          Teckningsämnet var under ett sekel ett inarbetat ämne i den svenska skolan. Läroplanen för grundskolan 1980, Lgr 80 innebar stora förändringar. Den fastslog att teckningsämnet skulle byta namn till bild och ta formen av ett mer allsidigt och kommunikativt bildämne.            Själva bildsalens anor härleds till slutet av 1800-talet men så som vi känner igen den idag är det i samband med den fysiska planering som tillkom under ”Det fria skapandets era” på 1950-talet som ställde stora krav på såväl variationer av teknik som redskap samt material.[1]                    För att upprätthålla bildsalarnas funktionalitet fanns fram till 1980-talet inspektörer anställda av bland annat Stockholms stad, vilka hade till uppgift att inspektera skolors bildsalar ifråga om bestånd och tillämpning. Sedan 1981 har ingen offentlig rekommendation utfärdats för hur en bildsal skall utformas.[2] 

I min studie har jag valt att ta reda på vad en bildsal är för lärare och elever på de skolor jag har besökt. Det här mot bakgrund av att allt fler skolor bedriver sin bildundervisning utan en anpassad bildsal. Genom fältstudieinspirerade studier på fyra väldigt olika skolor med klassrumsobservation genomförde jag studier med fokus på bildsal-och redskapsanvändning. Besöken avslutades med att lärare såväl som elever fick fylla i enkäter om redskapens och bildsalens roll. I min studie har jag använt mig av läroplansteorins diskussioner om hur en nationell läroplan realiseras i praktiken.[3] Läroplanens förverkligande kräver en fysisk planering för att den skall kunna genomföras. Bildämnet är nära förbundet med sina material och sina redskap. Jag har bland annat använt mig av tidigare års examensarbeten från Konstfacks bildlärarutbildning som grund för min egen studie. De har båda studerat förändringar inom själva bildlärarutbildningen sedan slutet av 60-talet. Fokus har de lagt på olika saker men båda kommit fram till att utvecklingen av bildlärarutbildningen har gått mot en mer teoretiskt betonad utbildning, samtidigt som de nämner att lektionsuppläggen inom ämnet bild inte ändrats nämnvärt ute på skolorna.[4] Mitt huvudsakliga resultat är att bildsalen är en plats planerad för skolämnet bild. Lärare såväl som elever förväntar sig att bildsalen skall vara

[1] Pettersson, S. & Åsén, G (1989) Bildundervisningen och det pedagogiska rummet. Stockholm: HLS Förlag.

[2] Skolöverstyrelsen (1981). Bildlokaler för grundskolan: ett servicematerial.

[3] Hanses, E. En konservativ massaker på bildämnet. Konstfack, Institutionen för bildpedagogik. 2016.

[4] Nordin, M. Teckningsrevolt. Konstfack, Institutionen för bild och slöjdpedagogik. 2018.

I mötet mellan luft, kropp och vatten uppstår någonting. Vattnets omfamning av kroppen skapar ett avbrott från omgivningen och endast nuet är närvarande. Tiden saktar ner, kroppen saktar ner. En paus uppstår, en paus från de ständigt gnagande kraven. 

I mitt projekt har jag undersökt och förvaltat kvalitéerna som jag upplever finns i kroppens möte med vatten. Som före detta tävlingssimmare tar jag avstamp i samhällets tankar om hygien och renlighet, och rör mig i de kommunala badhusen där ritualen av renlighet utförs i gränslandet mellan offentligt och privat. Jag undersöker vattnet som omfamnar kroppen och arkitekturen som omsluter vattnet och försöker genom min praktik att förvalta dess kvalitéer.

Under brinnande kallt krig kidnappar den nordkoreanska regimen Sydkoreas mest kända filmstjärnepar, skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok. De går till slut med på den filmgalne diktatorn Kim Jong Ils krav på att göra regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna. Först 1986 lyckas de fly under spektakulära former.

Efter att ha träffat Madame Choi i Seoul åker Magnus Bärtås och Fredrik Ekman hösten 2008 på en gruppresa till Nordkorea för att hitta spår efter filmparet. Tillsammans med interiörerna från resan, där en mycket märklig samling människor reser ihop under bitvis påfrestande omständigheter i ett land som trotsar all logik, blir berättelsen om filmparet till en smart, upprörande och idérik reportagebok som bit för bit suger in läsaren i sitt märkliga universum, in bakom kulisserna på ett av världens mest slutna och hårda länder.

Natural Enemies of Books' is a response to the groundbreaking 1937 publication 'Bookmaking on the Distaff Side', which brought together contributions by women printers, illustrators, authors, printers, typographers and typesetters, highlighting the print industrys inequalities and proposing a takeover of the history of the book Edited by feminist graphic design collective MMS (Maryam Fanni, Matilda Flodmark and Sara Kaaman), 'Natural Enemies of Books' includes newly commissioned essays and poems by Kathleen Walkup, Ida Börjel, Jess Baines, Ulla Wikander and conversations with former typesetters Inger Humlesjö, Ingegärd Waaranperä, Gail Cartmail and Megan Downey, as well as reprints of the original book and other publications.

This essay is a reflection on various layers which inform my artistic practice, and particularly expands on the background and research for my short film The Spirit, The Lamp & The Permanent Inhabitant. It's an attempt to describe how certain parts of my Gotlandic background influence and inspire my artistic practice, and also to show how reading, writing and critical reflection are important parts of my process.

The essay pays tribute to an oral storytelling tradition that can be found on the island Gotland, Sweden, but is also an examination into how tourism has affected human relationships, and speculatively, the relationship between humans and ancient spirits.

The article reviews the book "Up in the Rocky Mountains: Writing the Swedish Immigrant Experience," by Jennifer Eastman Attebery.

I investigate the function of the alphabets and words as a non-verbal approach to communication. In my work, words are exotic, ready-for-sale, something to hide us like masks and useless. They lead me to silence, and challenge me to move and struggle. They bring me back to life, on the path to find what I have lost— the present.

Detta arbete utgår från en facination för och studie av gamla ekonomibyggnader på landsbygden, med fokus på dess konstruktionsprinciper. Studierna har analyserats med hjälp av begreppen tektonik, kritisk regionalism och ornamentik. Dessa analyser har legat som grund för ett gestaltningsarbete som undersöker tolkningar av de studerade byggnaderna, som ett sätt att försöka förstå min fascination.

This article will discuss the intercultural, collaborative art project Les Archives Suédoises, which brings a repressed part of colonial history into the open by re-contextualizing and reworking a hidden trove of historical glass-plate negatives photographed by Swedish missionaries in the Congo DR between 1890 -1930. Through a practice of inter-cultural artistic interventions, the material remains of the missionary project are investigated and reformulated; questioning Sweden’s colonial history, and simultaneously giving Congolese communities access to parts of their history lost in the process of colonization. The project explores the possibilities of intercultural artistic interventions – is it possible to redress and reformulate our difficult shared history through a shared practice? How can we bring the past into the present in ways that consider the different needs in the Congo and Sweden? Is it possible to find new ways of conceiving of the narrative potentials of the photographic archive – beyond digital repatriation projects that strip images of their context and echo the exclusionary mechanics of earlier versions of the archive?

The paper will discuss the art project Les Archives Suédoises, which explores a repressed part of Swedish colonial history by re-contextualising and reworking a hidden and dispersed archive consisting of historical glass-plate negatives photographed by Swedish missionaries in the Congo 1890 – 1930.

During the second half on the 19th century, an evangelical revival spread in Sweden. The new parishes had a deep concern for missions, and inspired by Stanley’s travels in the Congo the church started sending missionaries, making Sweden one of the main actors in the area. The missionaries brought camera equipment, and the resulting photographs were used for enticing home parishes to donate funds. Missionary lantern-lectures visited chapels, schools and churches up until the sixties. For many Swedes this was their first encounter with Africa, and the images have thus had a profound influence of how Africa was imagined in Sweden. In the Congo DR on the other hand, not many photographs from the historical period remain; the colonizers controlled the technology, and the tropical climate and political turbulence has destroyed what was left. The missionaries were also very much part of a process whereby they documented the existing culture in the places where they settled – then set out to do their best to change, or even destroy it.

How can we confront these types of images today, from a Swedish perspective, where there is great reluctance to look at this part of our history, and where heirs of the missionaries tend to control the narrative? And from a Congolese perspective, where the images both bear witness to the suffering of the people living through colonization, and depict village life and traditions? A collaborative artistic enquiry with Congolese artist Freddy Tsimba resulted in a new counter-archive, and a series of site-specific installations in Sweden and the Congo, looking beyond our own context-specific histories and addressing the traumatic memory left in both nations.

This article will discuss an artistic research project exploring a repressed part of Swedish colonial history by unboxing and unfolding a hidden trove of photographs and films amassed by Swedish Missionaries in Congo. The transdisciplinary and transnational research project explores how material traces of Swedish colonial history can support contemporary discourses, processes, and practices of recovery from the colonial period's devaluation of indigenous knowledge systems. By developing a participatory practice based on artistic research methods, the project contributes new perspectives on critical re-examinations and future knowledge in artistic research.

Den svenska historien vimlar av flickor som mot alla odds har påverkat vårt samhälle och dess utveckling. I Fantastiska flickor får vi möta några av dessa modiga flickor och kvinnor, till exempel prinsessan Cecilia Vasa, läkekvinnan Brita Biörn och vikingakvinnan Estrid

Between 1956 and 1968, the photographer Gholamreza Amirbegi captured a wealth of images from around his neighborhood in southwestern Tehran. At the time the city had just seen a major influx of working-class immigrants from the country’s smaller municipalities. By re-narrating these materials, which evoke not only particular, local memories, but also distinct subaltern histories, this overlooked archive tells stories of social change from below in Iran, as seen in Gholamreza’s subjects: global cinematic images, and unconscious colonial memory. By applying a comparative historical-material analysis, Khosravi Noori’s aim here is to develop a practice based, multi-sited archaeology of contemporary history. This approach begins with an excavation of the historical materials themselves, in order to both discover lost identities in these images, and to displace them from sedimented historical positions. In doing this, he asks the question: What happens to the past from the vantage point of the future?

Welcome to The Beginner’s Guide to Standardization. I will tell you what it means when they say, “that is not the standard”. I will give you the tools to fight for your design, and its right to exist. From now on, you will to stop treating the standard as the correct answer, but rather question how it will shape your design and examine the purpose of the standard.

Standardization has shaped a correctness to design, which will echo through our practices long after our time, but together we will scream louder and let the echo fade away.

I mitt arbete blir min hemstad Katrineholm ett verktyg för att undersöka form. Genom ett visuellt utforskande av arkivmaterial från staden tar jag isär, sätter samman, ritar av, modifierar, och dekonstruerar för att skapa ny form. I en publikation visas arkivmaterialet tillsammans med mina undersökningar och gestaltningar. Minnen och min egen intuition leder mig genom innehållet och bestämmer vad som inkluderas och vad som lämnas åt sidan.

This study takes its starting point in a shift identified at the Teacher Institute of Drawing (Teckningslärarinstitutet - TI) within the Konstfack School of arts and crafts in Stockholm at the time of the wave of radicalism that took place in about 1968. Changes in the drawing instruction at TI have been examined through interviews with former students at the institute, student fanzines and archive materials relating to the restructuring of the Konstfack School during the 1960s. Here, it emerges that the curriculum previously focused largely on aspects of form in the mastery of tools used to produce images. After 1968, however, the drawing education became substantially more theoretical. It came to focus more on discussing pictures and images and understanding the societal functions of drawing, which were emphasized more than students’ own creative work. During the period studied, subject categories were also restructured, with new constellations arising and the boundaries between different media becoming more diffuse. Ingredients in these changes included photographic media, analyses of mass media and a critical questioning of an autonomous artistic domain. A disrupted balance in power relations at the school, with students questioning established norms, contributed to this new orientation. 

In a creative process, accompanying the research, I have engaged in practices of picturemaking no longer included in the training at the current Department of Visual Arts and Sloyd Education at Konstfack, evolved from the former Teacher Institute of Drawing. This work could be described as a form of experimental archaeology, in which I have reflected on how practices might tread new paths when excluded from a previous context. I tested a method of free expression in painting and practised life drawing. I produced a large sculpture, to afford space for creating with physical materials. I also investigated drawing as a basis for other forms of pictorial expression, such as sculpture. The experience of this process enhanced my understanding, contributing an independent comment on the theoretical and historical investigation. The result is a monument in the form of an installation, constituting a tribute to the historical profession of drawing teacheresses.

Detta är en artikel om postproduktion i ett postindustriellt landskap och och att vara en vara i allmänhet och Åsa Jungnelius’ verk, installationen Titta en vara som kan tala! i synnerhet. Verket, installationen, visades på utställningen Massa i rörelse på Kalmar konstmuseum 5 december 2015 - 28 februari 2016 och väckte många tankar om centrum och periferi, om objekten och objektifieringen av hantverket och hantverkaren.

Among the four dimensions of sustainability (environmental, economic, social, and cultural), it is the latter aspect that is least examined. However, understanding how culture contributes to the long-term sustainability of communities and societies is one key to a holistic understanding of sustainability itself, and further how it can impact the textile in different cultures. This project is based on understanding cultural influence when practice is moved from one place to another. As traditional artisans struggle with addressing the consequences of economic issues and finding new models of conducting their temporal business, their very existence and preservation contribute to the long-term sustainability of communities and societies as a whole. This project is taken further by following two approaches: first, to understand the values and ideals embedded in traditional textile which contributes to the textile industry and serves as the foundation of long-term survival; second, by acting ‘culturally sustainable,’ to ensure its endurance, thus vouching for safe interests of future generations. The project presents a perspective of a traditional practice moving from India to Sweden as a craft practice instead of a business opportunity to produce functional products. It investigates what happens to an Indian practice when it merges with the aesthetics of Swedish craft and culture. This paper puts light on the fact that eastern crafts are led by western designers and associations for its globalisation into industries. However, it is followed by the negative impact in the form of the exploitation of artisans and the loss of tradition in traditional crafts in this process. Also leading to singularity in craft all over world losing the cultural value. This practice-based research brings the two cultures (Indian and Swedish) and their traditional practices together in one work, presenting the influence of it on each other and presenting my perspective on these cultures being part of both without losing the cultural value and leading to the evolution of traditional practice.