Denna undersökning handlar om olika sätt att titta på och uppfatta fotografier. Frågeställningen tar upp hur vi läser av trovärdighet i ett fotografi. Undersökningen tar upp olika synsätt och faktorer som kan påverka fotografiers trovärdighets som till exempel hur fotografiets teknik och dess koppling till det avbildade påverkar hur vi ser på fotografier. Eller till exempel hur möjligheten att bearbeta fotografier påverkar trovärdigheten. Temat i undersökningen är fotografier på spöken och andar. Just dessa fotografier visar tydligt att vårt förhållningssätt till det avbildade påverkar hur vi ser på fotografierna och detta gör det svårt att fastställa om fotografierna är äkta eller inte. Vi ställs alltså inför frågan om vi kan tro på dessa fotografier eller inte. I undersökningen låter jag ett medium, en fototeknisk expert och en grupp elever i gymnasiet uttala sig om dessa bilder för att få fram olika synsätt och uppfattningar om fotografier. Fotografier är de bilder vi har flest av i vårt samhälle idag och de används i olika sammanhang och har olika funktioner. Vi behöver fundera över vad vi använder fotografier till och vad vi har för syn på fotografier.Gestaltningen tar upp frågan om vilken koppling fotografier har till verkligheten. Vad uppfattas som verkligt och hur kan ett fotografi visa verkligheten, eller vara en bild av verkligheten? Denna fråga tas upp genom att låta betraktaren jämföra olika fotografier av samma motiv. Jag har fotograferat samma miljö med ett vanligt objektiv och genom ett infrarött filter. Genom ett infrarött filter får vi se en bild av världen som visar det vi inte kan se med våra egna ögon. Gestaltningen tar även upp frågan om hur vi kan granska fotografier. Negativ har setts som ett original till fotokopian som ger möjlighet att granska fotografier, vilket inte går att göra på samma sätt med digitala bilder. Därför får betraktaren en chans att se fotografier med tillhörande negativ och avgöra om fotografiet blir mer trovärdigt då.Resultatet av undersökningen visar att det i slutändan är upp till betraktaren att avgöra om ett fotografi känns trovärdigt, även om det finns en mängd faktorer som påverkar trovärdigheten som till exempel tekniken, kontexten, bildskaparen och det som faktiskt avbildas och hur.

Vi omges i vår vardag ständigt av bilder. Dessa spelar en roll för hur vi relaterar oss till omvärlden men också hur vi ser på oss själva. Idag är det enklare än någonsin att ta och dela med sig av fotografier och detta spelar roll för skapandet av vår egen identitet.

Mitt arbete ställer frågan om hur profilbilden på Facebook är en del av  identitetsskapande processer. Jag försöker svara på frågan utifrån hur man ser på sitt eget användande av profilbilden och vad man som användare kan läsa in för betydelser i andras bilder. Eftersom det finns en pågående debatt om ungas användning av sociala medier och bilder på sig själva vill jag med detta arbete nyansera denna diskussion genom att beskriva de tankar och processer som ligger bakom unga och äldre användares användande bilder av sig själva på nätet.

Frågan om ungas identitetsarbete har styrt både uppsatsen och den konstnärliga gestaltningen. Jag har genomfört intervjuer som jag studerat med hjälp av teorier kring hur vi använder och skapar vår identitet och relaterar oss till varandra, och på så sätt har jag kunnat visa att Facebook är en social scen eller arena som på många sätt fungerar som andra sociala arenor vi rör oss i. Mitt arbete visar på vilka olika sätt man försöker kontrollera den bild av sig själv andra får, samtidigt som man tolkar och påverkas av andras bilder. Det finns dock stora utmaningar i ett relativt nytt socialt forum som Facebook, och denna uppsats tar upp hur dessa utmaningar bemöts och hanteras.

I min gestaltande del har jag valt att teckna profilbilder och animerat dessa. Över 3 miljarder bilder laddas upp på Facebook varje månad och denna ström av visuell information försöker jag illustrera. Men jag vill också visa att identiteten är mångbottnad och består av flera olika, ibland transparanta, lager och att vi spelar en mängd olika roller. Vår egen identitet blir till och förändras i mötet med andra identiteter; du, jag och de vi möter är en del av varandra. Jag gör medvetet mig själv till en del av min gestaltning. I mina intervjuer studerar jag de andras identitetsarbete men kan inte undvika att även bli en del av det, precis som de blir en del av min vardag och min identitet i nuet när jag skriver detta arbete. Jag har valt att försöka skildra hur vi tecknar vår egen identitet samtidigt som detta personliga arbete är en del av ett ständigt flöde där ingenting är fast och beständigt.

I min undersökning har jag intresserat mig för bilder från en katastrof. Jag har valt en katastrof som jag själv har upplevt, stormen Gudrun som 2005 svepte in över södra Sverige. Min frågeställning har varit: Hur berättar privata bilder respektive mediebilder om stormen Gudrun och vilka funktioner fyller de olika bildtyperna? Jag har valt att undersöka dels den mediala bilden, men också den privata bilden i form av fotografier av stormen Gudrun. Jag har kategoriserat mediebilder från stormen Gudrun utifrån olika semiotiska modeller. Jag har fått syn på hur bilder iscensätts och dramatiseras av media och hur man kan se mönster i medias bildrepresentationer från katastrofer i ett vidare perspektiv. Anledningen till att jag ville göra en undersökning om mediebilden, är att bilder redigeras av tidningar och ges en viss form beroende av vilken känsla eller information som ska förmedlas. Mediebilden påverkar vår uppfattning om hur vi förstår och ser på världen. Jag har också undersökt den privata bilden av stormen Gudrun utifrån privata fotografier och intervjuer och har på så sätt fått syn bildens minnesfunktion och som ett verktyg för berättande. Ur ett didaktiskt perspektiv som blivande medielärare är det viktigt att fördjupa mina kunskaper om bilders olika funktioner, samt hur bilder verkar på oss. Bilder är en stor grund på vad vi bygger vår förståelse om saker. Jag har i mitt gestaltande arbete laborerat med faktiska bilder som skapar en illusorisk bild. Jag ska vid utställningen/examinationen visa en film där jag har filmat samma händelse med två kameror, fast med en liten förskjutning. Det är förskjutning som skapar 3d effekten när man betraktar de båda filmerna. Efter att ha undersökt mediebilden och den privata bilden av stormen blir mitt eget gestaltande arbete en tredje mer personlig undersökning.

The article concerns the design of a collaborative research project (2008-09) entitled Making a Filmmaker, which examines how young Scandinavian filmmakers create their own learning paths in formal and/or informal contexts. Our interest is in how learning experiences and contexts motivate the young filmmakers: what furthers their interest and/or hinders it, and what learning patterns emerge. The aim of this article is to present and discuss issues regarding the methodology and methods of the study, such as developing a relationship with interviewees when conducting interviews online (using MSN). We suggest two considerations about using online interviews: how the interviewees value the given subject of conversation and their familiarity with being online. The benefit of getting online communication with the young filmmakers is the ease it offers, because it is both practical and appropriates a meeting platform that is familiar to our participants.

Digitization has had a transformative impact on museum practices in recent years, including the work with exhibitions (cf. Arvantis & Zuanni, 2021). Digital media make it possible for more people to take part in cultural heritage, by making available objects and remains of a sensitive nature that could not otherwise be shown publicly. It opens up new forms of communication that can make it possible for groups of visitors with different needs to learn about the past (cf. Galani & Kidd, 2020). New questions can potentially be asked, when cultural heritage is made digital.  In this presentation we introduce an on-going research project on digital materialities in museum exhibitions. The aim of the project is to produce knowledge about the effects of digitization in relation to the exhibition medium and to visitors’ meaning-making. It does so by investigating how digital technologies are employed and how specific applications may contribute to learning in a selection of museums, such as Vrak – The Museum of Wrecks and The Vasa Museum. Focusing on materiality, the project seeks to understand the affordances for meaning-making of digital media in relation to the epistemological commitments of modes, media and the material expression (cf. Bezemer & Kress, 2016; Lindstrand, 2022). The presentation will include examples from a series of case studies from different museums that are part of Swedish National Maritime and Transport Museums. We will share some preliminary findings. The project is funded by The Swedish National Heritage Board and will run for three years, 2023-2025. The project aims to contribute to research by bringing the fields of digital humanities and education together, by investigating how analogue and digital technologies intersect when representing cultural-historical objects, and how specific applications create conditions (and perhaps even limitations) for learning and meaning making.

In Sweden, big efforts are currently being made in what is referred to as the "digitization of school" (cf. Government of Sweden, 2017) and in the work to support media and information literacy (MIL) at a more general level. Since many young people today are deeply engaged in various forms of digital media on the one hand (Swedish Media Council, 2017) while lacking commitment to their education on the other, a focus on digitization and media literacy could perhaps bridge these motivational gaps – at least to some extent, for some pupils. However, instead of listening to and acknowledging children's knowledge and experience within this field there seems to be a tendency to frown upon their engagements in digital media and to describe their activities on digital platforms as potentially harmful.

This paper presents results from of an on-going pilot project, Learning in Digital Wastelands (Lindstrand, 2018a, 2018b), on children's learning and designs for learning (cf. Selander & Kress, 2010; Bezemer & Kress, 2008) on digital arenas outside school. The aim of the project is to investigate meaning-making and designs for learning in digital contexts outside school where children and young people are engaged in multimodal sign-making practices (Kress, 2003; 2010). An incentive is, perhaps naïvely, that this may offer new perspectives on resources and designs for learning suitable for children today. 

More specifically, this paper explores the activity of online co-op gaming from a design perspective, based on the assumption that it can be described as "decision-making in situ over time" (van Leeuwen, 2005). By looking at a group of 10-12-year olds' activities within the game Fortnite (Epic games, 2019) the paper investigates gaming as a performative design activity related to learning and meaning making. Building on concepts from multimodal social semiotics and designs for learning, gaming is here elaborated in terms of sequential signmaking processes motivated by interest and shaped in relation to social context and available (material, semiotic and cognitive) resources. 

References

Bezemer, J. & Kress ,G. (2008) Writing in Multimodal Texts. A Social Semiotic Account of Designs for Learning, Written Communication 25(2).

Epic games (2019) Fortnite. Online game.

Government of Sweden (2017) "Action on digital transformation", retrieved 20180110 from http://www.government.se/press-releases/2017/06/action-on-digital-transformation/

Kress, G. (2003) Literacy in the new media age. London: Routledge.

Kress, G. (2010) Multimodality. A social semiotic approach to contemporary communication. London: Routledge.

Lindstrand, F. (2018a) "Relevanta utsvävningar på digitala arenor - om YouTube, literacy och genremedvetenhet"[Relevant dissipations on digital arenas - on YouTube, literacy and genre awareness] in Forsgren Anderung, K. & Folkesson, E. (eds.) Trampolinmodellen – ett lekfullt sätt att stärka barns och ungas språkutveckling. Sandvikens kommun: Kulturcentrum. 

Lindstrand, F. (2018b) "Signs of genre awareness in young YouTubers' online engagements". Paper presented at 9th International Conference on Multimodality, University of Southern Denmark, August 2018.

Selander, S. and Kress, G. (2010) Design för lärande. Ett multimodalt perspektiv. [Designs for learning. A multimodal perspective]. Stockholm: Norstedts.

Swedish Media Council [Statens Medieråd] (2017) Ungar och medier 2017 [Kids and media 2017]. Retrieved 20180111 from https://statensmedierad.se/publikationer

In Sweden, big efforts are currently being made in what is referred to as the "digitization of school" (cf. Government of Sweden, 2017) and in the work to support media and information literacy (MIL) at a more general level. Since many young people today are deeply engaged in various forms of digital media on the one hand (Swedish Media Council, 2017) while lacking commitment to their education on the other, a focus on digitization and media literacy could perhaps bridge these motivational gaps – at least to some extent, for some pupils. However, instead of listening to and acknowledging children's knowledge and experience within this field there seems to be a tendency to frown upon their engagements in digital media and to describe their activities on digital platforms as potentially harmful.

This paper presents results from of an on-going pilot project, Learning in Digital Wastelands (Lindstrand, 2018), on children's learning and designs for learning (cf. Selander & Kress, 2010; Bezemer & Kress, 2008) in digital arenas outside school. The aim of the project is to investigate meaning-making and designs for learning in digital contexts outside school where children and young people are engaged in multimodal sign-making practices (Kress, 2003; 2010). An incentive is, perhaps naïvely, that this may offer new perspectives on resources and designs for learning suitable for children today.

More specifically, the paper presents a multimodal analysis of the opening sequence of a video posted on YouTube by a nine-year old. By contextualising the video and its modal configuration and orchestration through comparisons with other YouTube videos referred to by this young producer, the paper claims that the video indicates a high level of multimodal genre awareness. As a conclusion it is suggested that a curiosity in what children do outside school could give great leads in terms of how to take pedagogy further and work within genres, modes and media that are relevant to children today. Who knows what genres will be dominant tomorrow (cf. Hyon, 1996; Johns, 2002)?

References

Bezemer, J. & Kress ,G. (2008) Writing in Multimodal Texts. A Social Semiotic Account of Designs for Learning, Written Communication 25(2).

Government of Sweden (2017) "Action on digital transformation", retrieved 20180110 from http://www.government.se/pressreleases/2017/06/action-on-digital-transformation/

Hyon, S. 1996. Genre in three traditions: Implications for ESL. TESOL Quarterly 30(4):693-722.

Johns, A.M. (Ed.). (2002). Introduction. Genre in the classroom. Multiple perspectives. London: Lawrence Erlbaum, pp. 3-13.

Kress, G. (2003) Literacy in the new media age. London: Routledge.

Kress, G. (2010) Multimodality. A social semiotic approach to contemporary communication. London: Routledge.

Lindstrand, F. (2018, in press) "Relevanta utsvävningar på digitala arenor - om YouTube, literacy och genremedvetenhet" [Relevant dissipations on digital arenas - on YouTube, literacy and genre awareness] in Forsgren Anderung, K. & Folkesson, E. (eds.) Trampolinmodellen [The Trampoline model]. Sandvikens kommun: Kulturcentrum.

Selander, S. and Kress, G. (2010) Design för lärande. Ett multimodalt perspektiv. [Designs for learning. A multimodal perspective]. Stockholm: Norstedts.

Swedish Media Council [Statens Medieråd] (2017) Ungar och medier 2017 [Kids and media 2017]. Retrieved 20180111 from https://statensmedierad.se/publikationer

This chapter introduces the notion of designs in learning, which focuses on aspects regarding how learners (either individually or collectively) negotiate, make choices, and design their learning and representation of a phenomenon and of a knowledge area. Designs in learning can thus be seen as a way to approach issues regarding learners’ agency and performativity in learning contexts of various kinds. The chapter further contextualizes this aspect of learning by introducing the idea of rhizomatic webs as a metaphor for learning. A condition for being able to grasp learning as a performative act and the rhizomatic character of meaning-making is an openness in terms of what is recognized as valid representations of knowledge. We argue for the importance of recognizing a multitude of meaningful expressions in learning, introduced here as a capacity to embrace multimodal knowledge representations. The ideas presented in the chapter are exemplified with some glimpses of a collaborative process of filmmaking in a school context. In order to show how meaning-making evolves in the work to make representations in film, the chapter also introduces the notions of epistemological commitments of modes, transformation, and transduction.

Syftet med denna studie är att få en bild av förutsättningarna lärare har att arbeta med digitala verktyg och metoder i undervisningen idag. Hur uttrycker sig den enskilde läraren kring detta samt de nya krav som de upplever ställs på dem i denna digitala tidsålder? Jag intresserar mig för vad lärare anser krävs för att kunna använda både tekniken, tankarna och de nya arbetssätten i sina klassrum. På samma sätt intresserar jag mig för vilka möjligheter och hinder de ser, och hur de uttrycker sig kring lärandet i en digital vardag. Genom att jämföra denna bild med teorier kring medieundervisning idag i fråga om till exempel Media- och informations- kunnighet och deltagarkulturer vill jag skissa en samtidsbild. Frågeställningen jag har valt är; Hur talar lärare i grundskolan om förutsättningarna för att använda sig av digitala medier i skolan och undervisningen? Vad anser de krävs för att kunna använda både tekniken, tankarna och de nya arbetssätten i sina klassrum? Hur uttrycker de sig kring lärandet i en digital vardag? Jag har haft förmånen att besöka fyra skolor med väldigt olika förutsättningar och intervjuat grundskollärare som undervisar i ämnena so, svenska och bild. Genom mötet med informanterna har det bland annat blivit tydligt hur viktigt det är med en kunnig skolledning som leder och stödjer arbetet med digitala medier i undervisningen. En ledning som har genomtänkta strategier för implementering av digital teknik och nya arbetsmetoder i undervisningen och som kontinuerligt ger utrymme för pedagogiska diskussioner och gemensam utveckling. Bristen på tid återkom genomgående, och flera informanter berättar att det är vanligt att lärare inte alls tar sig an de digitala medierna då de inte ser syftet med dem och de ofta förknippas med tekniktrassel. Undersökningen visar att man i skolans värld behöver öka den digitala allmänbildningen, men också eftersträva att låta elevernas digitala vardagsupplevelser tas in/upp i undervisningen. Om eleverna kommer att möta en medie- och informationskunnig lärare är idag fortfarande en fråga om en slump, vilket innebär att många barn och ungdomar riskerar att inte få de kunskaper det har rätt till och behöver för att ta sig fram i dagens samhälle. Digital bildning borde vara ett grundkrav för dagens lärare, oavsett ämne. 

This study aims at making inquiry into what happens when a viewing subject encounters a film where it proves difficult to recognize if it is factual or fictional. In order to meet this aim the dissertation offers an experimental approach of both theoretical and methodological nature. Drawing on materialist-affective theory and Deleuzian philosophy a method assemblage for mediamateriality is suggested. This offers a set of conceptual keys that makes it possible to trace the unfolding of actual encounters with blurred boundaries between the factual and the fictional. By performing a reception study whereby six data-producers engage with Exit Through the Giftshop, (Banksy 2010), I’m Still Here (Affleck 2010) and Catfish (Joost and Schulman 2010), a three-fold data is produced. Making this resonate through the method assemblage, the series of events of spectating is seen to have functioned as an event of destabilization of the relationship between the viewing subject and the discourse of factuality, what is called an event of realing. This functions as a challenge to the existential territory of the viewing subject-asspectator, bringing forth a certain mockumentality that can give cause to practices of a becoming-political of the viewing subject, notably by serving as a reconfiguration of the regime of truth. However, as will be guarded against, mockumentality may potentially bring about practices that both flatten as well as hierarchize relations of power. Following this, the dissertation will end with a suggestion that the method assemblage for mediamateriality, besides as a tool for the analytic endeavour and an ethical practice for the viewing subject (inside or outside of academia), can also be put to work in a pedagogical aim, as a moving-image-pedagogics.