Detta är den rapport jag skrivit om mitt masterarbete Osynlig sjuk vilket jag arbetatpå från vt2021 till vt2022 vid Konstfack. Målsättningen jag gick in i projektet medvar att börja arbetet med att bredda narrativet och förståelsen om reumatism. Skapanya bilder för att visualisera den fysiska, känslomässiga och mentala upplevelsen avkronisk sjukdom. Att ge en större och bredare bild av vad det innebär att vara sjuk,till de som inte är det men också till de som är det.I slutändan blev detta projekt en samling med berättelser om reumatisk sjukdom.Genom intervjuer samlade jag in upplevelser från 17 individer, vilka alla har olikatyper av reumatism, de upplevelserna tillsammans med min egen blev grunden tillprojektet. Jag skapade en mängd illustrationer vilka jag publicerade på en hemsidasamt deltog vid Konstfacks vårutställning för master-och bildlärarstudenter. Minförhoppning är att genom mina illustrationer utbilda och informera, men även skaparepresentation för oss som kanske aldrig förut sett oss själva.Det finns många fler berättelser och upplevelser än de som existerar här,detta är inget annat än en början.

Denna undersökning handlar om olika sätt att titta på och uppfatta fotografier. Frågeställningen tar upp hur vi läser av trovärdighet i ett fotografi. Undersökningen tar upp olika synsätt och faktorer som kan påverka fotografiers trovärdighets som till exempel hur fotografiets teknik och dess koppling till det avbildade påverkar hur vi ser på fotografier. Eller till exempel hur möjligheten att bearbeta fotografier påverkar trovärdigheten. Temat i undersökningen är fotografier på spöken och andar. Just dessa fotografier visar tydligt att vårt förhållningssätt till det avbildade påverkar hur vi ser på fotografierna och detta gör det svårt att fastställa om fotografierna är äkta eller inte. Vi ställs alltså inför frågan om vi kan tro på dessa fotografier eller inte. I undersökningen låter jag ett medium, en fototeknisk expert och en grupp elever i gymnasiet uttala sig om dessa bilder för att få fram olika synsätt och uppfattningar om fotografier. Fotografier är de bilder vi har flest av i vårt samhälle idag och de används i olika sammanhang och har olika funktioner. Vi behöver fundera över vad vi använder fotografier till och vad vi har för syn på fotografier.Gestaltningen tar upp frågan om vilken koppling fotografier har till verkligheten. Vad uppfattas som verkligt och hur kan ett fotografi visa verkligheten, eller vara en bild av verkligheten? Denna fråga tas upp genom att låta betraktaren jämföra olika fotografier av samma motiv. Jag har fotograferat samma miljö med ett vanligt objektiv och genom ett infrarött filter. Genom ett infrarött filter får vi se en bild av världen som visar det vi inte kan se med våra egna ögon. Gestaltningen tar även upp frågan om hur vi kan granska fotografier. Negativ har setts som ett original till fotokopian som ger möjlighet att granska fotografier, vilket inte går att göra på samma sätt med digitala bilder. Därför får betraktaren en chans att se fotografier med tillhörande negativ och avgöra om fotografiet blir mer trovärdigt då.Resultatet av undersökningen visar att det i slutändan är upp till betraktaren att avgöra om ett fotografi känns trovärdigt, även om det finns en mängd faktorer som påverkar trovärdigheten som till exempel tekniken, kontexten, bildskaparen och det som faktiskt avbildas och hur.

Vi omges i vår vardag ständigt av bilder. Dessa spelar en roll för hur vi relaterar oss till omvärlden men också hur vi ser på oss själva. Idag är det enklare än någonsin att ta och dela med sig av fotografier och detta spelar roll för skapandet av vår egen identitet.

Mitt arbete ställer frågan om hur profilbilden på Facebook är en del av  identitetsskapande processer. Jag försöker svara på frågan utifrån hur man ser på sitt eget användande av profilbilden och vad man som användare kan läsa in för betydelser i andras bilder. Eftersom det finns en pågående debatt om ungas användning av sociala medier och bilder på sig själva vill jag med detta arbete nyansera denna diskussion genom att beskriva de tankar och processer som ligger bakom unga och äldre användares användande bilder av sig själva på nätet.

Frågan om ungas identitetsarbete har styrt både uppsatsen och den konstnärliga gestaltningen. Jag har genomfört intervjuer som jag studerat med hjälp av teorier kring hur vi använder och skapar vår identitet och relaterar oss till varandra, och på så sätt har jag kunnat visa att Facebook är en social scen eller arena som på många sätt fungerar som andra sociala arenor vi rör oss i. Mitt arbete visar på vilka olika sätt man försöker kontrollera den bild av sig själv andra får, samtidigt som man tolkar och påverkas av andras bilder. Det finns dock stora utmaningar i ett relativt nytt socialt forum som Facebook, och denna uppsats tar upp hur dessa utmaningar bemöts och hanteras.

I min gestaltande del har jag valt att teckna profilbilder och animerat dessa. Över 3 miljarder bilder laddas upp på Facebook varje månad och denna ström av visuell information försöker jag illustrera. Men jag vill också visa att identiteten är mångbottnad och består av flera olika, ibland transparanta, lager och att vi spelar en mängd olika roller. Vår egen identitet blir till och förändras i mötet med andra identiteter; du, jag och de vi möter är en del av varandra. Jag gör medvetet mig själv till en del av min gestaltning. I mina intervjuer studerar jag de andras identitetsarbete men kan inte undvika att även bli en del av det, precis som de blir en del av min vardag och min identitet i nuet när jag skriver detta arbete. Jag har valt att försöka skildra hur vi tecknar vår egen identitet samtidigt som detta personliga arbete är en del av ett ständigt flöde där ingenting är fast och beständigt.

A dichotomization of the resources used for contemporary teaching, learning, and meaningmaking may result in a simplified division of such processes as either ‘digital’ or ‘analogue’. Our presentation addresses this dichotomy, and our understanding of semiotic technologies more broadly, by analyzing the potential of the digital pencil for connecting ‘analogue’ meaning-making to ‘digital’ meaning-making in the subject of Swedish in middle school and high school.  Based on data from two pilot studies, each carried out for two months, our analysis focuses on how digital pencils can be used as tools for multimodal text creation in ways that draw on how this is typically done in analogue genres. This way, the analysis will provide knowledge of the semiotic potentials, affordances and actual uses of digital pencils in school, something which is lacking in previous research, with the exception of a few recent studies (e.g. Riche et al., 2017).  Two main results stand out. First, digital pencils can actually be effectively used to draw on analogue literacy practices in the classroom. Second, digital pencils have other affordances (Lindstrand, 2022) than just functioning as “digital ink”: they are multifunctional in the sense that they can be used as tools for an array of multimodal tasks that analogue pencils cannot. Thus, the analysis concludes that not only can digital pencils be used to resemiotize analogue practices, but they also afford new ways of creating texts.

Smart electricity meters and home displays are being installed in people’s homes with the assumption that households will make the necessary efforts to reduce their electricity consumption. However, present solutions do not sufficiently account for the social implications of design. There is a potential for greater savings if we can better understand how such designs affect behaviour. In this paper, we describe our design of an energy awareness artefact – the Energy AWARE Clock – and discuss it in relation to behavioural processes in the home. A user study is carried out to study the deployment of the prototype in real domestic contexts for three months. Results indicate that the Energy AWARE Clock played a significant role in drawing households’ attention to their electricity use. It became a natural part of the household and conceptions of electricity became naturalized into informants’ everyday language.

I min undersökning har jag intresserat mig för bilder från en katastrof. Jag har valt en katastrof som jag själv har upplevt, stormen Gudrun som 2005 svepte in över södra Sverige. Min frågeställning har varit: Hur berättar privata bilder respektive mediebilder om stormen Gudrun och vilka funktioner fyller de olika bildtyperna? Jag har valt att undersöka dels den mediala bilden, men också den privata bilden i form av fotografier av stormen Gudrun. Jag har kategoriserat mediebilder från stormen Gudrun utifrån olika semiotiska modeller. Jag har fått syn på hur bilder iscensätts och dramatiseras av media och hur man kan se mönster i medias bildrepresentationer från katastrofer i ett vidare perspektiv. Anledningen till att jag ville göra en undersökning om mediebilden, är att bilder redigeras av tidningar och ges en viss form beroende av vilken känsla eller information som ska förmedlas. Mediebilden påverkar vår uppfattning om hur vi förstår och ser på världen. Jag har också undersökt den privata bilden av stormen Gudrun utifrån privata fotografier och intervjuer och har på så sätt fått syn bildens minnesfunktion och som ett verktyg för berättande. Ur ett didaktiskt perspektiv som blivande medielärare är det viktigt att fördjupa mina kunskaper om bilders olika funktioner, samt hur bilder verkar på oss. Bilder är en stor grund på vad vi bygger vår förståelse om saker. Jag har i mitt gestaltande arbete laborerat med faktiska bilder som skapar en illusorisk bild. Jag ska vid utställningen/examinationen visa en film där jag har filmat samma händelse med två kameror, fast med en liten förskjutning. Det är förskjutning som skapar 3d effekten när man betraktar de båda filmerna. Efter att ha undersökt mediebilden och den privata bilden av stormen blir mitt eget gestaltande arbete en tredje mer personlig undersökning.

Drawing upon theories from visual studies, critical visual culture studies, and cognitive psychology, and with a special focus on gender and ethnicity, this book gives students a theoretical foundation for future work as visual communicators.

The book takes a closer look at the interwoven character of perception and reception that is present in everyday visual encounters. Chapters present a wide variety of visual examples from art history, digital media, and the images we encounter and use in our daily lives. With the tools to understand how images and text make meaning, students are thus prepared to better communicate through visual media.

This book serves as a main or supplementary text for visual communication or visual culture courses.

”I ett litet förråd i Värmland hittades nyligen några tavlor som visat sig haft ett verkligt inflytande i utvecklingen av modernismen.”Detta är ett citat från inledningen av den fiktiva dokumentärfilm jag skapade som konstnärligt forskningsprojekt, vilket ingick i mitt avslutande självständiga arbete på IBIS, Konstfack. Filmen med titeln ”Autoismens Apostlar” som blev under 20 min lång visades rullande i en TV-monitor i samband med Konstfacks vårutställning. Filmen handlar om upptäckten av en hittills okänd konströrelse som florerade i Paris i början 1900-talet och som påverkade futurismen och kubismen genom sin fascination över och ockulta dyrkan av, olika motordelar. Några gånger visades den på stor duk och vid ett tillfälle anordnade jag ett samtal efter visningen där en moderator från Konstfack och konstexperten från Lund samtalade. Av frågorna från publiken förstod jag att en del personer tolkade filmen som en sann berättelse.Vilka berättarmässiga och filmiska grepp bidrar till att den aktuella filmen framstår som trovärdig? Forskningen kring att skapa dokumentärfilmen gjordes mot bakgrund av att vi lever i en tid när behovet av mediekompetens och källkritiskt kunnande ökar. Med hjälp av socialsemiotiska analysmetoder och multimodala begrepp analyserade jag filmen. På så sätt fick jag syn på hur filmens verklighet kan representeras, hur aktörerna i filmen positionerar sig, (vilket indirekt visar hur betraktaren positioneras) och hur filmen inom den här specifika genren organiserar mediets olika modes för att skapa trovärdighet och begriplighet. Vilka mediepedagogiska möjligheter framträder ur undersökningen? Min undersökning kan ses som en diskurs-analys av dokumentärfilmsgenren. Att göra elever medvetna och kritiska genom att arbeta med att skapa fiktiva berättelser i en viss genre ser jag som ett möjligt mediepedagogiskt projekt i skolan. Detta skulle kunna ge bättre förutsättningar för elever att tolka och kritiskt granska budskap i de medier de omger sig med.

The article concerns the design of a collaborative research project (2008-09) entitled Making a Filmmaker, which examines how young Scandinavian filmmakers create their own learning paths in formal and/or informal contexts. Our interest is in how learning experiences and contexts motivate the young filmmakers: what furthers their interest and/or hinders it, and what learning patterns emerge. The aim of this article is to present and discuss issues regarding the methodology and methods of the study, such as developing a relationship with interviewees when conducting interviews online (using MSN). We suggest two considerations about using online interviews: how the interviewees value the given subject of conversation and their familiarity with being online. The benefit of getting online communication with the young filmmakers is the ease it offers, because it is both practical and appropriates a meeting platform that is familiar to our participants.

   An analogy between the social idea of success and the concept: on top of the mountain, using as an interactive and participative method, the activity of climbing mountains. What is success? Why do we climb the mountain? Is there enough space at the top? I try to answer these questions, by sharing thoughts and experiences with other mountain climbers, aiming to find an alternative to values like conquest, dominance, competition, independence and painful sacrifice. Do I have to play the hero to go to the top?These values reproduce a hierarchical structure that is deeply rooted in the patriarchal society, starting with our visual conceptualization of the bottom and the top, ideas on status and an oppressive one-way relationship with nature and other human nature. The final result is a short Film, which aims to reproduce a feeling that has to do with sisterhood, togetherness, care, reciprocity, equality, and gratefulness; based on the utopic idea of interdependence and thinking the top as a transitional space.

År 1972 skickade NASA upp en rymdsond, kallad Pioneer 10, ut i rymden med en bild fastsatt på sondens utsida. Bilden var ett meddelande till utomjordiska varelser och illustrerade information om människan och jorden. Med bilden som en visuell utgångspunkt har jag designat en workshop för åtta gymnasielever i två olika grupper som fått i uppgift att skapa en animation att skicka upp i en rymdsond idag. Genom att omformulera den digitala berättelsens metod har jag velat undersöka hur deltagarnas process och animation kommer att formas om utgångspunkten är visuell.

Jag har utifrån mina didaktiska designval undersökt vad deltagarna har gjort för egna val, material och tillvägagångsätt de använt sig av. Under projektets gång har jag samlat in empiri i form av ljudupptagningar, filmmaterial, fotografier och fältanteckningar samt analyserat deltagarnas animationer. Genom att använda mig av den multimodala diskursanalysen som teori har jag fått en inblick i hur deltagarna genom förhandlingar i diskussioner tolkar tecken och bygger upp idéer. I analysen framkommer hur de kommunicerar genom olika resurser som bygger upp ramar för hur handlingen konstrueras i animationen. Handlingen, tematiken i animationen, har kretsat kring var vi bor i Vintergatan, evolutionen, fortplantning och klimatskillnader etc. Under en och en halv dag har deltagarna utifrån en idé gjort ett bildmanus, lärt sig alla moment och till sist animerat en kortfilm. Dessa animationer har jag valt att visa upp på vårutställningen på Konstfack som den gestaltande delen i mitt arbete. Jag har även formgivit en affisch som ringar in den didaktiska designen och deltagarnas arbete i processen. 

Detta examensarbete, som skrivits inom området media vid Konstfack ägnas åt tonårskillars sociala lärande i strategispelet League of Legends. Jag har undersökt hur ungdomarna kommunicerar med varandra och vilka olika metoder de använder för att inskaffa kunskap som är nödvändigt för att utvecklas som League of Legendsspelare. Jag har utgått från kvalitativa intervjuer med tre femtonåriga killar och etnografiskt orienterade videodokumentationer som bas för min undersökning. Socialsemiotisk teori med ett multimodalt perspektiv används. Begrepp som jag använder mig av för att förstå och analysera min empiri är lärande och design.

Analysen av intervjuer och videodokumentationerna vägleds av mina frågor kring hur ungdomarna lär sig av varandra och vilka resurser de skapar tillsammans. Resultatet visar att det sker en ständig läroprocess som styrs av ungdomarnas intresse och deras strävan efter att bli bättre League of Legends spelare och social tillhörighet. Samarbete kring hur strategiska val diskuteras mellan ungdomarna och formar dem att bli multikonstnärer som behärskar skrift, tal och gester. Min undersökning via videodokumentationerna blev mitt dubbla perspektiv, det jag inte kunde finna via skrift och intervjuer såg jag via filminspelningen. Jag har jag valt att klippa ihop en film om mitt sökande på svar kring hur ungdomarna kommunicerar. Denna film visas som min gestaltande del på Konstfacks vårutställning 2014.

I Didaktik i omvandlingens tid ger författarna en bred syn på didaktik och på hur miljöer och resurser utformas för att understödja lärande. Boken tar avstamp i en tid då kommunikation blir alltmer utvecklad genom ny teknologi. Hur lärare använder teknologin får då avgörande betydelse för undervisningen. Författarna sätter fokus på design för lärande och multimodalitet och betonar särskilt de kreativa och mångfasetterade aspekterna av lärande, undervisning och bedömning.

Digitization has had a transformative impact on museum practices in recent years, including the work with exhibitions (cf. Arvantis & Zuanni, 2021). Digital media make it possible for more people to take part in cultural heritage, by making available objects and remains of a sensitive nature that could not otherwise be shown publicly. It opens up new forms of communication that can make it possible for groups of visitors with different needs to learn about the past (cf. Galani & Kidd, 2020). New questions can potentially be asked, when cultural heritage is made digital.  In this presentation we introduce an on-going research project on digital materialities in museum exhibitions. The aim of the project is to produce knowledge about the effects of digitization in relation to the exhibition medium and to visitors’ meaning-making. It does so by investigating how digital technologies are employed and how specific applications may contribute to learning in a selection of museums, such as Vrak – The Museum of Wrecks and The Vasa Museum. Focusing on materiality, the project seeks to understand the affordances for meaning-making of digital media in relation to the epistemological commitments of modes, media and the material expression (cf. Bezemer & Kress, 2016; Lindstrand, 2022). The presentation will include examples from a series of case studies from different museums that are part of Swedish National Maritime and Transport Museums. We will share some preliminary findings. The project is funded by The Swedish National Heritage Board and will run for three years, 2023-2025. The project aims to contribute to research by bringing the fields of digital humanities and education together, by investigating how analogue and digital technologies intersect when representing cultural-historical objects, and how specific applications create conditions (and perhaps even limitations) for learning and meaning making.

Hur sprids bilder på nätet, vad är memes och hur kan man förhålla sig källkritiskt till bilder? Detta är ett pedagogiskt material i tre delar bestående av en introduktion med teoretisk genomgång, en lärarhandledning samt en powerpoint med lektionsmaterial. För grundskolan och gymnasiet med fokus på bildsanalys.

Universitets- och högskolebiblioteken har i allt större utsträckning fått en viktig roll att spela i spridandet av det egna lärosätets forskning. Detta ger utrymme för samarbete mellan bibliotek och forskare: biblioteket behöver kunskap om de faktorer som styr hur forskarna väljer att sprida sina resultat, för att i sin tur kunna ge forskarna stöd i valet av publiceringskanaler och publiceringsstrategier. I detta paper undersöker vi attityder och strategier hos fyra forskare med anknytning till Kungliga Tekniska högskolans bibliotek, samt föreslår möjliga vägar till samverkan mellan bibliotek och forskare.

Under strecket

Förenklade, laddade, igenkännbara. Vissa symboler känns igen över hela världen. Logotyperna har blivit mäktigare än varan de marknadsför och har en lika självklar som kontroversiell plats i vår vardag.

Grasping action in multimodal transformative processes

Fredrik Lindstrand, Konstfack University of Arts, Crafts and Design, Stockholm

A multimodal and social semiotic (Hodge & Kress, 1988) approach to learning, focusing on semiosis and semiotic change, provides an important contrast to the fields of research that currently inform political discourse on education and learning. By conceptualising learning as socially situated processes of sign-making and approaching learners as meaning-makers engaged in semiotic work (Kress, 2003; 2009), social semiotics affords valuable possibilities to grasp the social and epistemological complexities of learning and education (Insulander & Lindstrand, 2013; Insulander, Kjällander et al., 2017). In a world of instability and change, this seems as crucial as ever (cf. Kress, 2008).

However, approaching learning in ways that utilise the potentials of social semiotic theory calls for a research design that opens not only for analyses of signs and resources, but also for grasping sign-making as a process of decision making in situ over time (cf. van Leeuwen, 2005; Lindstrand, 2010). Differently put, it is a matter of balancing the two sides of social semiotics: the functional/social and the systemic parts of semiosis (Machin, 2016).

Building on examples from two research projects, the paper suggests that ethnographical approaches may offer ways to orchestrate this in practice (see also Dicks, Soyinka & Caffrey, 2006; Dicks, Flewitt et al., 2011). One of the projects, Making difference (Lindstrand, 2006; 2009) used ethnographic approaches to show how understandings of aspects related to ideational, interpersonal and textual features of communication with moving images were construed gradually in the transition between different phases, modes and media in collaborative filmmaking processes. The other project, The Mission (Lindstrand, 2016), used ethnographic approaches to track how various elements from a convergent learning process about WW2 were used as resources in the collaborative production of a written fictive story.

References

Dicks, B., Soyinka, B. & Coffey, A. (2006) Multimodal Ethnography. Qualitative Research 6(1), 77-96.

Dicks, B., Flewitt, R., Lancaster, L. & Pahl, K. (2011) Multimodality and ethnography: working at the intersection. Qualitative Research 11(3), 227-237.

Hodge, R. & Kress, G. (1988) Social semiotics. Ithaca, New York: Cornell University Press.

Insulander, E., Kjällander, S., Lindstrand, F. & Åkerfeldt, A. (eds.)(2017) Didaktik i omvandlingens tid. Text, representation, design. [Didactics in times of transformation. Text, representation, design]. Stockholm: Liber.

Insulander, E. & Lindstrand, F. (2013) “Towards a social and ethical view of semiosis. Examples from the museum”. In Böck, M. & Pachler, N. (red.) Multimodality and Social Semiosis: Communication, Meaning-making, and Learning in the Work of Gunther Kress. New York: Routledge. 225-236.

Kress G. (2003) Literacy in the New Media Age. London: Routledge.

Kress, G. (2008) Meaning and learning in a world of instability and multiplicity. Studies in Philosophy and Education 27(4), 253-266.

Kress, G. (2009) Multimodality. A social semiotic approach to contemporary communication. London: Routledge.

Lindstrand, F. (2006) Att göra skillnad. Representation, identitet och lärande i ungdomars arbete och berättande med film [Making difference. Representation, identity and learning in teenagers' work and communication with film]. Diss. Stockholm University. Stockholm: HLS Förlag.

Lindstrand, F. (2009) "Lärprocesser i den rörliga bildens gränsland" [Learning processes in the marches of filmmaking], in Lindstrand, F. & Selander, S. (eds.). Estetiska Lärprocesser – upplevelser, praktiker och kunskapsformer [Aesthetic Learning Processes - Experiences, Practices and Forms of Knowledge]. Lund: Studentlitteratur. 153-174.

Lindstrand, F. (2010) Interview with Theo van Leeuwen. Designs for Learning 3:1-2, 84-90.

Lindstrand, F. (2016) Med berättelsen och berättandet som mål och medel i en gränsöverskridande lärprocess kring andra världskriget. [Story and storytelling as target and means in a cross-boundry learning process about WW2]. Project report. Sandviken: Litteraturhuset Trampolin.

Machin, D. (2016) The need for a social and affordance-driven multimodal critical discourse studies. Discourse & Society 27:3, 322-334.

van Leeuwen, T. (2005) Introducing Social Semiotics. London: Routledge.

In Sweden, big efforts are currently being made in what is referred to as the "digitization of school" (cf. Government of Sweden, 2017) and in the work to support media and information literacy (MIL) at a more general level. Since many young people today are deeply engaged in various forms of digital media on the one hand (Swedish Media Council, 2017) while lacking commitment to their education on the other, a focus on digitization and media literacy could perhaps bridge these motivational gaps – at least to some extent, for some pupils. However, instead of listening to and acknowledging children's knowledge and experience within this field there seems to be a tendency to frown upon their engagements in digital media and to describe their activities on digital platforms as potentially harmful.

This paper presents results from of an on-going pilot project, Learning in Digital Wastelands (Lindstrand, 2018a, 2018b), on children's learning and designs for learning (cf. Selander & Kress, 2010; Bezemer & Kress, 2008) on digital arenas outside school. The aim of the project is to investigate meaning-making and designs for learning in digital contexts outside school where children and young people are engaged in multimodal sign-making practices (Kress, 2003; 2010). An incentive is, perhaps naïvely, that this may offer new perspectives on resources and designs for learning suitable for children today. 

More specifically, this paper explores the activity of online co-op gaming from a design perspective, based on the assumption that it can be described as "decision-making in situ over time" (van Leeuwen, 2005). By looking at a group of 10-12-year olds' activities within the game Fortnite (Epic games, 2019) the paper investigates gaming as a performative design activity related to learning and meaning making. Building on concepts from multimodal social semiotics and designs for learning, gaming is here elaborated in terms of sequential signmaking processes motivated by interest and shaped in relation to social context and available (material, semiotic and cognitive) resources. 

References

Bezemer, J. & Kress ,G. (2008) Writing in Multimodal Texts. A Social Semiotic Account of Designs for Learning, Written Communication 25(2).

Epic games (2019) Fortnite. Online game.

Government of Sweden (2017) "Action on digital transformation", retrieved 20180110 from http://www.government.se/press-releases/2017/06/action-on-digital-transformation/

Kress, G. (2003) Literacy in the new media age. London: Routledge.

Kress, G. (2010) Multimodality. A social semiotic approach to contemporary communication. London: Routledge.

Lindstrand, F. (2018a) "Relevanta utsvävningar på digitala arenor - om YouTube, literacy och genremedvetenhet"[Relevant dissipations on digital arenas - on YouTube, literacy and genre awareness] in Forsgren Anderung, K. & Folkesson, E. (eds.) Trampolinmodellen – ett lekfullt sätt att stärka barns och ungas språkutveckling. Sandvikens kommun: Kulturcentrum. 

Lindstrand, F. (2018b) "Signs of genre awareness in young YouTubers' online engagements". Paper presented at 9th International Conference on Multimodality, University of Southern Denmark, August 2018.

Selander, S. and Kress, G. (2010) Design för lärande. Ett multimodalt perspektiv. [Designs for learning. A multimodal perspective]. Stockholm: Norstedts.

Swedish Media Council [Statens Medieråd] (2017) Ungar och medier 2017 [Kids and media 2017]. Retrieved 20180111 from https://statensmedierad.se/publikationer

En kort text om hur även uttryck som framträder som enkla och slumpmässiga kan förstås som meningsfulla uttryck för kunnande och engagemang.

In Sweden, big efforts are currently being made in what is referred to as the "digitization of school" (cf. Government of Sweden, 2017) and in the work to support media and information literacy (MIL) at a more general level. Since many young people today are deeply engaged in various forms of digital media on the one hand (Swedish Media Council, 2017) while lacking commitment to their education on the other, a focus on digitization and media literacy could perhaps bridge these motivational gaps – at least to some extent, for some pupils. However, instead of listening to and acknowledging children's knowledge and experience within this field there seems to be a tendency to frown upon their engagements in digital media and to describe their activities on digital platforms as potentially harmful.

This paper presents results from of an on-going pilot project, Learning in Digital Wastelands (Lindstrand, 2018), on children's learning and designs for learning (cf. Selander & Kress, 2010; Bezemer & Kress, 2008) in digital arenas outside school. The aim of the project is to investigate meaning-making and designs for learning in digital contexts outside school where children and young people are engaged in multimodal sign-making practices (Kress, 2003; 2010). An incentive is, perhaps naïvely, that this may offer new perspectives on resources and designs for learning suitable for children today.

More specifically, the paper presents a multimodal analysis of the opening sequence of a video posted on YouTube by a nine-year old. By contextualising the video and its modal configuration and orchestration through comparisons with other YouTube videos referred to by this young producer, the paper claims that the video indicates a high level of multimodal genre awareness. As a conclusion it is suggested that a curiosity in what children do outside school could give great leads in terms of how to take pedagogy further and work within genres, modes and media that are relevant to children today. Who knows what genres will be dominant tomorrow (cf. Hyon, 1996; Johns, 2002)?

References

Bezemer, J. & Kress ,G. (2008) Writing in Multimodal Texts. A Social Semiotic Account of Designs for Learning, Written Communication 25(2).

Government of Sweden (2017) "Action on digital transformation", retrieved 20180110 from http://www.government.se/pressreleases/2017/06/action-on-digital-transformation/

Hyon, S. 1996. Genre in three traditions: Implications for ESL. TESOL Quarterly 30(4):693-722.

Johns, A.M. (Ed.). (2002). Introduction. Genre in the classroom. Multiple perspectives. London: Lawrence Erlbaum, pp. 3-13.

Kress, G. (2003) Literacy in the new media age. London: Routledge.

Kress, G. (2010) Multimodality. A social semiotic approach to contemporary communication. London: Routledge.

Lindstrand, F. (2018, in press) "Relevanta utsvävningar på digitala arenor - om YouTube, literacy och genremedvetenhet" [Relevant dissipations on digital arenas - on YouTube, literacy and genre awareness] in Forsgren Anderung, K. & Folkesson, E. (eds.) Trampolinmodellen [The Trampoline model]. Sandvikens kommun: Kulturcentrum.

Selander, S. and Kress, G. (2010) Design för lärande. Ett multimodalt perspektiv. [Designs for learning. A multimodal perspective]. Stockholm: Norstedts.

Swedish Media Council [Statens Medieråd] (2017) Ungar och medier 2017 [Kids and media 2017]. Retrieved 20180111 from https://statensmedierad.se/publikationer

Multimodal ethnography – understanding meaning making in practices and across contexts

Multimodal ethnography brings together social semiotics and ethnography. In this perspective, researchers are in particular concerned with: ‘accounts of cultural and social practices through prolonged fieldwork in a particular setting’ (Jewitt, Bezemer, & O'Halloran, 2016, p. 118).

Consequently, two things characterize this approach. First, the research emphasis on everyday practices and contexts, and second, the ethnographer documents these practices by collecting artefacts, writing field notes.

The question about the relationship between multimodality and ethnography has been raised a number of times during the last two decades (Dicks, Flewitt, Lancaster, Pahl, & Kress, 2011; Flewitt, 2011). Gunther Kress claimed that ethnography and social semiotics should be brought together to ‘mutual advantage’ in the article: ‘partnership in research’: multimodality and ethnography (2011). Here, he argued that social semiotics emphasizes ‘the ceaseless social (re) making of a set of cultural resources (Kress, 2011, p. 242 italics in original text). Kress argues that ethnography has the task to provide us with information about the setting that surrounds the social interaction. Also from a multimodal ethnographic perspective, other researchers have paid attention to materiality and multimodality (Pahl & Rowsell, 2010), as well as literacy practices in diverse contexts (Pahl & Rowsell, 2005).

This symposium brings together three papers that discuss and develop multimodal ethnography. Eva Insulander presents and discusses examples of how methods from the field of ethnography were used within the frames of a research project on learning and designs for learning. Øystein Gilje's paper focuses on values of ethnographic fieldwork in relation to analyses of meaning-making practices across sites and contexts by following the individual learner or/and a semiotic artefact. Fredrik Lindstrand uses examples from two projects to suggest how ethnographical approaches can be used to encompass a focus on both functional/social and systemic aspects of semiosis in multimodal research.

Discussant: Professor Anders Björkvall, Örebro Universitet. Anders.Bjorkvall@oru.se

References

Anderson, K. T. (2013). Contrasting Systemic Functional Linguistic and Situated Literacies Approaches to Multimodality in Literacy and Writing Studies. Written Communication, 30(3), 276-299. doi: 10.1177/0741088313488073

Bateman, J., & Schmidt, K.-F. (2012). Multimodal film analysis: how films mean. New York: Routledge.

Boeriis, M. (2009). Multimodal Socialsemiotik & Levende Billeder. (PhD thesis Ph D), Faculty of Humanities, SDU, Syddansk Universitet.

Flewitt, R. (2011) Bringing ethnography to a multimodal investigation of early literacy in a digital age. Qualitative research 11(3), 293-310)

Gilje, Ø. (2010a). Mode, mediation and moving images: an inquiry of digital editing practices in media education. (Ph D collection of articles), University of Oslo, Oslo.

Gilje, Ø. (2010b). Multimodal Redesign in Filmmaking Practices: An Inquiry of Young Filmmakers’ Deployment of Semiotic Tools in Their Filmmaking Practice. Written Communication, 27(4), 494.

Jewitt, C., Bezemer, J., & O'Halloran, K. (2016). Introducing multimodality: Routledge.

Kress, G. (2011). ‘Partnerships in research’: multimodality and ethnography. Qualitative Research, 11(3), 239-260. doi: 10.1177/1468794111399836

Lindstrand, F. (2006). Att göra skillnad: Representation, identitet och lärande i ungdomars arbete och berättande med film [Making difference. Representation, identity and learning in teenagers' work and communication with film] (PhD), Stockholm: HLS Förlag.

Pahl, K., & Rowsell, J. (2005). Literacy and education: understanding the new literacy studies in the classroom. London: Paul Chapman.

Pahl, K., & Rowsell, J. (2010). Artefactual literacies: Every object tells a story: Teachers College Press. 

Today, in the neo-liberal era, goal-oriented learning seems to be a ubiquitous demand for almost all kind of play activities. Different resources for play, like toys and games, are motivated from a learning perspective. Promises from media corporations, such as "Your kids are learning while they watch!" (www.nickjr.com), indicate an assumption that parents expect more than mere entertainment from the products that their children engage with. The parents' assumed demand for more than 'mere' entertainment could also be interpreted as a 'new' form of caring, where caring for the overall development of the child has been transformed into an emphasis on stimulating its learning success (Holmer Nadesan 2002, 424). Earlier ideas about a” universal” child and an ”autonomous” child are no longer at the fore. Rather, it is the idea of how to construe the ”superchild” – a child that can learn (more than ever before) and develop a capacity for making rational decisions – that seems to become a dominating paradigm (Kaščák & Pupala 2013). This shift can also be seen as a sign of change of social positions, activities and responsibilities between agents within formal (e.g. school), semi-formal (e.g. museum) and non-formal (e.g. home) sites of learning.

Our intention in this article is to show how the discourse about the "superchild" is articulated multimodally (Kress & van Leeuwen 2001) in a number of media texts related to the trans-medial (see Aarseth 2006; Jenkins 2006; Lemke 2004) brand Mike the Knight. We will do so by introducing three examples – a digital story app, online games and a "Chivalrous Reward Chart" – that are part of a wider body of research.

This article poses questions regarding learning and representation in relation to young children’s popular culture. Focusing on gender, the article builds on multimodal, social semiotic analyses of two different media texts related to a specific brand and shows how gender and gender differences are represented multimodally in separate media contexts and in the interplay between different media. The results show that most of the semiotic resources employed in the different texts contribute in congruent ways to the representation of girls as either different from or inferior to boys. At the same time, however, excerpts from an encounter with a young girl who engages with characters from the brand in her role play are used as an example of how children actively make meaning and find strategies that subvert the repressive ideologies manifested in their everyday popular culture.

This chapter introduces the notion of designs in learning, which focuses on aspects regarding how learners (either individually or collectively) negotiate, make choices, and design their learning and representation of a phenomenon and of a knowledge area. Designs in learning can thus be seen as a way to approach issues regarding learners’ agency and performativity in learning contexts of various kinds. The chapter further contextualizes this aspect of learning by introducing the idea of rhizomatic webs as a metaphor for learning. A condition for being able to grasp learning as a performative act and the rhizomatic character of meaning-making is an openness in terms of what is recognized as valid representations of knowledge. We argue for the importance of recognizing a multitude of meaningful expressions in learning, introduced here as a capacity to embrace multimodal knowledge representations. The ideas presented in the chapter are exemplified with some glimpses of a collaborative process of filmmaking in a school context. In order to show how meaning-making evolves in the work to make representations in film, the chapter also introduces the notions of epistemological commitments of modes, transformation, and transduction.

Min hemstad Säffle har varit medialt exponerad i dokusåpor sedan början av 2000-talet. På webbplatsen YouTube läggs privata klipp upp om staden och människorna som lever där. Vad får exponeringen för konsekvenser? Undersökningens syfte vill synliggöra på vilka sätt en mindre stad presenteras och konstrueras i rörliga bildmedier. Hur ser några av Säffles ungdomar på hur deras hemstad framställs och de dokusåpadeltagare som representerar staden? Jag reste till Säffle för att intervjua fyra elevinformanter som går i årskurs nio på en grundskola om hur de ser på mediernas framställning av staden. De analyserade också YouTube-klipp om staden Säffle i ett filmsamtal. Informanterna introducerades efter intervjun till att själva skapa en reflekterande dokumentation med filmkamera om sin hemstad. Deras filmmaterial presenteras i undersökningens gestaltningsdel.

Diskursanalys har använts som verktyg för att synliggöra vad som gör att mediebilden av Säffle presenteras inom konventionella och stereotypa ramar. Undersökningen visar att språket och dialekten är en viktig ingrediens för vem som äger rätt att vara den trovärdiga säfflebon, snarare än visuella attribut. Framför allt TV-medierna verkar vilja få oss att med exotisk blick betrakta landsortens lustiga karaktärer, som tycks skapa bättre TV med utpräglad dialekt. Medierna förstärker dokusåpornas deltagare med hjälp av musik, redigering och utsätter dem för planerade ”lekar” i programmen. På så sätt skapar mediernas berättelser hyperreella karaktärer där gränsen mellan det verkliga och fiktiva upplöses, på samma sätt som en lögnaktig men underhållande skröna.

Undersökningen visar att Säffle framställs i medierna som en stad där invånarna gör bort sig och är pinsamma, trots programmens lättsamt humoristiska underhållningsanspråk. Många av de YouTube-klipp som används i undersökningens filmsamtal stämmer väl överens med hur Säffle är, enligt informanterna. Kanske är det så att gränsen mellan ”såpans” konstruktion och dokumentärens ”verklighet” är så hårfin att den knappt är märkbar, även för kritiska säfflebor.

Två filmer (Informantfilm och Säffle på YouTube) finns tillgängliga som hör till examensarbetet.

Min tanke bakom undersökningen är att betygsättning och olika former av bedömningssätt är frågor lärare måste ta ställning till i utövandet av sin yrkesroll, från ett makt- och elevperspektiv. Som lärare har man makten att öppna respektive stänga dörrar för elever, då betyg blir avgörande för elevernas vidare utbildning. Mina frågeställningar är: Vad berättar medieelever om sina upplevelser av att bli betygsatta i media- estetiska ämnen? Hur beskriver medieelever att betygsättning inverkar på deras självbild? Mina informanter går i årskurs 3 på en medieinriktning, på ett estetiskt gymnasieprogram. Med dem gör jag intervjuer där de reflekterar kring att få betyg i media-estetiska ämnen. Denna uppsats använder sig av etnografiska metoder grundat på intervjuer och diskurs som analysverktyg och teori. Min strävan är att förstå hur betygssättning inverkar på mina informanters liv och hur den tillslut fungerar i en större samhällskontext. Studien visade att lärarna har en inflytelserik roll när det kommer till hur eleverna känner sig efter bedömningssituationen. Resultatet i undersökningen visar att det är svårt att definiera vad "rättvisa bedömningar" verkligen innebär och att det är individuellt hur eleven uppfattar kommunikationen med läraren. Man kan se att kommunikationen mellan lärare och elev är grundkärnan i hur bedömningen framförs och tas emot. Det krävs yrkeskompetenta lärare som är tydliga med kunskapskraven och att samtal med elever förs på ett konstruktivt vis. Sammanfattningsvis så behövs forskning inom detta område och resurser på ett politiskt plan. Min gestaltning är en förlängning av min etnografiska undersökning. Där samtalar elever som går olika estetinriktningar - musik, media, florist, musikal och teater, med varandra om vad de tycker om att bli betygsatta i ett estetiskt ämne och vad de tycker generellt om betyg. Detta resulterade i porträttfotografier som sedan ställdes ut på Vårutställningen på Konstfack 2014.

Syftet med projektet har varit att undersöka förutsättningarna för att skapa och bygga upp ett materialbibliotek på Konstfack. Frågan var alltför omfattande för att direkt börja bygga upp en prototypsamling. Vi valde att göra en förstudie i form av en enkel invärldsorientering för att undersöka om det fanns intresse och engagemang inom Konstfack. Vi har även gjort en omvärldsorientering för att undersöka hur det ser ut på andra högskolor, institutioner och kommersiella alternativ i Sverige, Norden och världen…. När väl förstudiens mål var uppfyllda låg det på Konstfacks ledning att avgöra om och hur en materialbiblioteksprototyp skulle kunna byggas upp. Detta kom till stånd i och med att anslag beviljades till projektets andra del, Fas 2 Initiering och integrering. Då fick vi möjligheten att omsätta kunskaperna från förstudien ochhitta praktiska och konkreta tillämpningar och forma materialbibliotekets roll inom skolan. Frågor inför den andra fasen var: Hur ska samlingen förvaras och exponeras på Konstfack/Telefonplan? Hur bör en materialdatabas med våra behov vara uppbyggd? Hur integrerar vi materialen i bibliotekskatalogen? Hur utvecklar man pedagogiken kring materialsamlingen? Hur ser intresset för samarbete ut? Hur samarbetsvilliga är företagen egentligen?

En industridesigner, lärare på Institutionen för industridesign, Oliver Schmidt, och en bibliotekschef, ansvarig för informationsförsörjningen för studenter och lärare på Konstfack, Lisa Martling Palmgren, kom på samma idé. 

Idén är sprungen ur ett behov: materialen, som vi hela tiden använder, utvecklar och relaterar till, måste finnas bättre tillgängliga. 

Vi sökte och fick KU-medel under 2003.

I vår rapport beskriver vi hur vi vill utveckla ett materialbibliotek på Konstfack. 

Under vårt projektarbetes gång har vi upptäckt att det inte bara är vi som återigen har börjat intressera oss för material. Det finns mässor och konferenser, samlingar på högskolor och privata, kommersiella initiativ. Alla med en pedagogisk ambition! För att citera Margaret Pope, konsult som arbetar med att  utveckla och stödja  materialbibliotek i England: "Everybody is talking about material nowadays!"

De förebilder - inspiratörer - vi haft kontakt med har gett oss en ganska bred bild, och gett oss mycket att bygga vidare på.

Syftet med denna studie är att få en bild av förutsättningarna lärare har att arbeta med digitala verktyg och metoder i undervisningen idag. Hur uttrycker sig den enskilde läraren kring detta samt de nya krav som de upplever ställs på dem i denna digitala tidsålder? Jag intresserar mig för vad lärare anser krävs för att kunna använda både tekniken, tankarna och de nya arbetssätten i sina klassrum. På samma sätt intresserar jag mig för vilka möjligheter och hinder de ser, och hur de uttrycker sig kring lärandet i en digital vardag. Genom att jämföra denna bild med teorier kring medieundervisning idag i fråga om till exempel Media- och informations- kunnighet och deltagarkulturer vill jag skissa en samtidsbild. Frågeställningen jag har valt är; Hur talar lärare i grundskolan om förutsättningarna för att använda sig av digitala medier i skolan och undervisningen? Vad anser de krävs för att kunna använda både tekniken, tankarna och de nya arbetssätten i sina klassrum? Hur uttrycker de sig kring lärandet i en digital vardag? Jag har haft förmånen att besöka fyra skolor med väldigt olika förutsättningar och intervjuat grundskollärare som undervisar i ämnena so, svenska och bild. Genom mötet med informanterna har det bland annat blivit tydligt hur viktigt det är med en kunnig skolledning som leder och stödjer arbetet med digitala medier i undervisningen. En ledning som har genomtänkta strategier för implementering av digital teknik och nya arbetsmetoder i undervisningen och som kontinuerligt ger utrymme för pedagogiska diskussioner och gemensam utveckling. Bristen på tid återkom genomgående, och flera informanter berättar att det är vanligt att lärare inte alls tar sig an de digitala medierna då de inte ser syftet med dem och de ofta förknippas med tekniktrassel. Undersökningen visar att man i skolans värld behöver öka den digitala allmänbildningen, men också eftersträva att låta elevernas digitala vardagsupplevelser tas in/upp i undervisningen. Om eleverna kommer att möta en medie- och informationskunnig lärare är idag fortfarande en fråga om en slump, vilket innebär att många barn och ungdomar riskerar att inte få de kunskaper det har rätt till och behöver för att ta sig fram i dagens samhälle. Digital bildning borde vara ett grundkrav för dagens lärare, oavsett ämne. 

This text is about visibility and invisibility of work and labor through research from history and present time and through my own work, process and thinking. Through these topics I want to raise discussions and make comments in the field of craft and glass. To evoke our senses and feelings through video, sound and perception of the work and installations together with the properties of glass. To discuss that there are underlying layers of a work of glass that we see in a museum or gallery space. Why some information is visible, and some is lost by the presented state. Is the material and finished product that we see more important than the underlying layers and process? Can we change how we present and document our pieces with information better? Together with the labor of my interest, there is also about the loss of an industry and a personal loss of the time I had there coming to an end. 

The mockumentary film is born out of a transgression of boundaries between the documentary and the fiction film (Roscoe and Hight 2001). By offering a contract of recognition between the producer and audience, this playful nature of the mockumentary is acknowledged (Lipkin, Paget and Roscoe 2006, 17). The last decade have seen an increase in what can be understood as a mockumentary "mode of adress" (Nichols 2001), hence the an encounter with a mockumentary is increasingly produced as a habitual space for recognition and categorization. Yet the boundaries of this contractual practice are pushed farther through the so-called hoax (Roscoe and Hight 2001, 72). Film such as I'm Still Here (Affleck 2010) and Exit Through the Giftshop (Banksy 2010) deny such contracts of recognition, instead prompting questions of the verasity of their truth claims. More importantly they bring to light a question of some centrality in researching audience response, namely how the spectator negotiate agency, not only through an identification of what kind of film is on display, but more saliently how to understand oneself as a thinking subject through the event of spectating (von Schantz 2015). In this paper I argue that instead of writing off the hoax as a 'flawed' mockumentary, or a 'lie' these films can be seen as offering a particular contract, what I call a missing contract. That is, a contract that brings into existence a thought that is not yet (Deleuze 2005, 28). Instead of offering recognitionof the play with form and content as does the mockumentary contract, the missing contract offer conditions for the spectatorm as well as the researcher, to transgress the taxonomic tendency of spectatorship/academia and engage with reality (as encountered both on and off screen) as a performative and productive practice of bringing into existence multiple webbed realities (see Law 2004, Coleman and Ringrose 2013).

This paper discusses, what I refer to as, the mockumentality that the event of spectating the Swedish televises series Det finns inga smålänningar (SVT 1981) made possible. Mockumentality is a concept that speaks of the reconfiguration of the mental ecology of the subject-as-spectator following a challenge to the inegrity of the existential territory that Foucault called the regime of truth (1977). This paper present an early analysis of the reception of the series at the time of its release by investigating the live debate that followed the airing of the series.

In this presentation I discuss some preliminary findings fråm an experimental reception study performed at Örebro University as part of y PhD in media and communication (film studies). In my project I have investigated what happens in encounters between the viewing subject (Panagia 2009) and feature films that are difficult to determine in terms of belonging to the genre fiction or documentary, often referred to as mock-documentaries or fake documentaries (Roscoe and Hight 2001; Juhasz and Lerner 2006; Rhodes and Springer 2006). Although these are increasingly becoming established and recognized as putting on a plya with the discourse of factuality associated with the documentary, there are still a number of films defying categorization and recognition and where the recieved blurred boundaries between the factual and the fictive are met with strong affective reactions. By drawing from a transdisciplinary theoretical framwork, new materialism, I use an ethico-onto-epistemological point of departure (Deleuze 1968; Massumi 2002; Barad 2007; Dolphijn and van der Tuin 2012) whereby affective processes are understood as producing materialities of relation of power. By referring to a present 'post-truth atmosphere' (coined as such in an article in the Washington Post 2016) I make the argument that what these encounters with blurred boundaries between the factual and the fictive makes noticable is a current on-going reconfiguration of the regime of truth (Foucault 1977). 

In this article I propose to rethink spectatorship as analytic category within cinema studies. Through an engagement with new materialist theory I shift the conversation from the locked positions of spectator and text towards an acknowledgement of the spectatorial event as a becoming increased or decreased in capacity to affect and be affected. By doing so I argue that what is effectuated in the event of spectating is in fact the production of a certain body, what I call a moving-image-body. This, I claim, develops in connection with different so-called spectatorial contracts, contracts that produce different agential conditions. An examination of some examples from the realm of the mockumentary, notably I’m Still Here (Affleck, 2010), leads me to discuss the core of the issue as one pertaining to the potential production of new realities, and my methodological proposal as a way towards mapping, not what the event of spectating means, but rather what it does.

This study aims at making inquiry into what happens when a viewing subject encounters a film where it proves difficult to recognize if it is factual or fictional. In order to meet this aim the dissertation offers an experimental approach of both theoretical and methodological nature. Drawing on materialist-affective theory and Deleuzian philosophy a method assemblage for mediamateriality is suggested. This offers a set of conceptual keys that makes it possible to trace the unfolding of actual encounters with blurred boundaries between the factual and the fictional. By performing a reception study whereby six data-producers engage with Exit Through the Giftshop, (Banksy 2010), I’m Still Here (Affleck 2010) and Catfish (Joost and Schulman 2010), a three-fold data is produced. Making this resonate through the method assemblage, the series of events of spectating is seen to have functioned as an event of destabilization of the relationship between the viewing subject and the discourse of factuality, what is called an event of realing. This functions as a challenge to the existential territory of the viewing subject-asspectator, bringing forth a certain mockumentality that can give cause to practices of a becoming-political of the viewing subject, notably by serving as a reconfiguration of the regime of truth. However, as will be guarded against, mockumentality may potentially bring about practices that both flatten as well as hierarchize relations of power. Following this, the dissertation will end with a suggestion that the method assemblage for mediamateriality, besides as a tool for the analytic endeavour and an ethical practice for the viewing subject (inside or outside of academia), can also be put to work in a pedagogical aim, as a moving-image-pedagogics.

Fred Forbat (1897-1972) was born in Pécs, Hungary. He was educated as an architect in Budapest and Munich. After having finished his studies in 1920, Forbat was employed in Walter Gropius' architect's office at the Bauhaus in Weimar. Due to the political situation, Forbat decided to emigrate to Sweden in 1938. During the 1940s and 1950s he concentrated on urban planning, and was appointed Professor of Urban Planning at the Royal Institute of Technology in Stockholm in 1959.

The Fred Forbat Book Collection is one of nearly 250 architects' collections donated to or otherwise acquired by the Swedish Museum of Architecture. The Forbat Collection mainly consists of literature on architecture and housing questions in Germany during the 1920s and 1930s, which reflects the early Functionalistic period in Europe. The collection contains approximately 200 titles. The author's text concentrates on some 50 titles, selected with regard to Forbat's architectural work and his reading interests. The book collection is divided into six categories or subjects: art and architectural theory, monographs on architects and artists, art history, history of architecture, literature on housing questions and urban planning.