Denna studie undersöker hur måleriskt arbete fokuserat på kvalitéer utöver avbildande, funktion och skönhet kan tillgängliggöras och förstärkas inom det digitala måleriprogrammet Photoshop. En pedagogisk metod och den digitala miljön (”workspacet”) analyseras och optimeras för syftet. Diskurser inom digital bildkonst analyseras och synliggörs för att ytterligare möjliggöra en konstnärlig frihet på fältet. Arbetet syftar till att vara en grund för bildpedagogisk undervisning och uppgiftsbyggande. Studiens empiri genererades av ett småskaligt cykliskt måleriexperiment utfört i Photoshop.

Studien finner att måleriskt arbete i Photoshop överlag kan tillgängliggöras och förstärkas genom att låta problemlösande och innoverande driva kunskapandet, samt ger ett förslag på hur ett specialanpassat måleriworkspace kan vara uppbyggt. Vidare finner den även att det är möjligt att öka tillgängligheten till och förstärka fokus på kvalitéer utöver avbildande, funktion och skönhet inom digitalt bildskapande genom att använda visuell diskursanalys som motståndspraktik.


På Konstfack går många studenter som besitter olika kunskaper och erfarenheter inom olika hantverk, som kan bidra till möjliga kunskapsutbyten med andra, något som skulle kunna gynna både den egna skolgången och Konstfack som institution.

Genom en etnografisk studie undersöker jag hur semi-informella lärtillfällen i form av workshops kan skapa kunskap och samarbetsrelationer mellan studenterna och institutionerna på Konstfack. Studien bearbetar och ger svar på frågorna; Vilka upplevelser uttrycker deltagarna kring att delta i kamratläran under semi-informella lärtillfällen mellan institutionerna på Konstfack och Vad uppfattar deltagarna att kamratlärande erbjuder som inte lärar-studentundervisning erbjuder?

Empirin består av filminspelningar och ljudupptagningar från workshoptillfällen och gruppintervjuer, där 14 studenter medverkat vid de olika tillfällena, där empirin bearbetas med ett fenomenologiskt perspektiv. Undersökningen visar hur nya idéer kan utvecklas genom att förflytta sig från en traditionell undervisningssituation till att applicera kamratläran som ett alternativ till det traditionella lärandet.

Resultatet visar att kamratläran bidrar till att studenter utvecklar sina egna kunskaper, samt bidrar till att andra perspektiv och potentiella framtida kollaborationer både inom och utanför skolan. Studien påvisar att kamratläran inte ersätter det traditionella lärandet, utan att det är ett komplement för att möjliggöra och erbjuda en kompletterande kunskapsinhämtning under studietiden. Studien visar att workshops mellan studenter kan bredda utbildningen och inkludera de som har det svårt att ta till sig ett traditionellt lärande.

Resultatet av gestaltningen är ett exempel på hur undersökningen kan appliceras och fungera för konstnärliga samarbeten med olika praktiker inom konsthantverk som flätar materialen samman till en helhet. Skulpturerna är anpassningsbara med ihåligheter och möjligheter till förändring. Ett ständigt kollaborerande som kan växa över tid mellan olika händer. Ett cirkulärt lärande. Ett gränsöverskridande verk.

Det här examensarbetet handlar om folkhögskolanoch hur allmän kurs ser ut utifrån några avfolkhögskolans kännetecken. Dessa är bildningstanken, metodiken, avsaknaden av centralt fastställda kurs eller läroplaner samt studieomdömet. I arbetet får läsaren syn på hur det kan se ut att arbeta som lärare i allmän kurs utifrån dessa kännetecken. Utöver detta har också deltagarna (eleverna) på respektive allmän kurs också fått en sorts pedagogisk bilduppgift som gått ut på att berätta med bilder hur bildning/utbildning ser ut för dem. Detta gjordes med hjälp av engångskameror. Deltagarnas bilder ställdes sedan ut som en del av min gestaltning på Konstfacks vårutställning. Resultatet av undersökningen visar att de utvalda folkhögskolorna svarar väl mot de kännetecken som kan ses som unika och särskiljande för folkhögskolan. Deltagarnas bilder visar att bildning är en process och kanske inte är någonting som det går att ”ta på”. Detta examensarbete behandlar också min personliga bildningsresa. Med hjälp av arbetet försöker jag sätta ord på vad bildning och folkhögskola har betytt för mig.

Syftet med studien var att undersöka hur elever upplever berättelser, samt hur berättelser påverkar deras bildarbeten i bildundervisningen.  Deltagarna i studien var fyra andraårs gymnasieelever som hade kursen Bild och form 1b. Det empiriska materialet insamlades genom deltagande observationer och intervjuer, vilket sedan analyserades ur ett fenomenologiskt perspektiv. Elevernas berättelser presenterades även i form av elevarbeten på Konstfacks vårutställning 2023, där gestaltningen syftar till att visuellt presentera deltagarnas upplevelser och fantasier om berättelser. I resultatet framkom det att deltagarna i studien upplevde inspirationskällor som värdefulla inför bildarbeten, då detta väckte fantasin och underlättade vid beslutsfattningar i hur de ville forma sina arbeten. Detta visade att det kan vara lärorikt att utgå ifrån teman som berättelser, då det ger fler ingångar till elevernas olika visuella kulturer. 

Projektet är en designpedagogisk undersökning som genomförts på ett rehabiliteringscenter på södra Gotland. I projektet har designpedagogen verkat och integrerat tillsammans med ungdomar, socionomer och psykologer på en akut- och utredningsenhet, fyra veckor under hösten 2011. Undersökningen har utgått från frågeställningen: Hur kan man arbeta med ett designpedagogiskt projekt i en behandlingsmiljö för ungdomar? Frågeställningen undersöks och redovisas med hjälp av två olika pedagogiska verktyg, dels genom skriftlig form, dels genom en gestaltning på Konstfack vecka två 2012, där båda delarna integrerat kommunicerar undersökningens innehåll.

Projektet är ett kvalitativt forskningsprojekt där etnografiinspirerade metoder används för att analysera och skapa nya kunskaper utifrån ungdomarnas berättelser och aktiviteter, samtidigt som undersökningen betraktar sättet designpedagogen och informanterna lär och utbyter erfarenheter med varandra utifrån socialkonstruktivism och sociokulturell teori. Studiens syfte handlar om att undersöka det estetiska skapandets potential utifrån informanternas behov på rehabiliteringsinstitutionen. Projektet undersöker själva möjligheten att involvera ungdomarna på rehabiliteringsinstitutionen som informanter, medskapare och slutanvändare under en designprocess som syftar till en förändring av ungdomarnas interiörmiljö. Utifrån ett designpedagogiskt perspektiv samt participatory design och transformationdesignens diskurser utgår undersökningen från brukarens position, från idé till färdigt resultat och påverkar tillsammans med institutionen undersökningens olika val och händelseförlopp. Arbetet baseras på en längre tids närkontakt med ungdomarna och rehabiliteringscentrets personal, i syfte att förstå deras värderingar, relationer och beteenden. Undersökningens resultat visar på ett stort intresse för designpedagogikens arbetsmetoder inom institutionens rehabiliteringssammanhang eftersom projektets deltagarperspektiv bidrog till att informanterna gemensamt kunde mötas och samarbeta i utbildande syfte. Arbetet kretsar kring respekt, trygghet och kommunikation i olika pedagogiska möten, samtidigt som meningsskapande av situationer, ungdomarnas identitet, personlighet och individualitet behandlas. Designpedagogiken har i denna undersökning förflyttats till en kontext, i vilken designpedagogikens verktyg inte har används tidigare inom forskningssammanhang. Undersökningen vill därmed öppna upp för frågor och diskussioner om designpedagogikens innehåll, tillvägagångsätt och verkandesammanhang inom den metodutveckling som sker kring designpedagogik i övrigt.

Jag har valt att undersöka hur bilder utgör fönster till det förflutna och blir till ett minne av något.  Bilder kan berätta om en historisk händelse, visa hur det gick till och upprätta hur vi ska se på ett skede.  Bilder kan bli en ikon för en händelse. Under min undersökning arbetar jag med historia, bild och konst, genom att analysera bilder med hjälp av Erwins Panofskys ikonologiska analysmetod som visar olika historiska skeden och tolka vad bilden kan berätta. Vilka kännetecken har de bilder som blivit ikoniska för historiska händelser? Vad skymmer den ikoniska framställningen?

I mitt skriftliga arbete har jag hittat vissa komponenter i bilder som gjort den ikonisk för en historisk händelse.  Dessa beståndsdelar har jag själv sedan använt för att skapa en bild för att beskriva en påhittad historia i gestaltningen.

Jag analyserar fem utvalda bilder har vissa drag gemensamt. Både målningarna och fotografierna visar ögonblick och de alla visar en aktiv händelse. Det är rörelse i bilderna. Som betraktare är jag mitt i händelsernas centrum och en del av människorna i bilden. Man ser ett ögonblick av historien.

Mycket tyder på att en patriarkal makt upprätthålls i alla de fem ikoniska bilderna. Den patriarkala makten finns alltid närvarande i bildernas konstruktion. En underliggande grundläggande uppfattning i den västerländska kulturen, som framträder i dessa fem bilder, är att männen räknas som härskande och det är dem som avgör historieögonblicken. Bilder blir som ett fönster till det förflutna och till viktiga händelser. Det är bilderna som skapar även tillgång till historien och en ”sanning” om vad som hände. Vi minns händelser genom bilder.

The emergence of Web 2.0, such as social media, has provided educators with new tools with which to communicate. The internet’s transition from a one-way communicative media to a fully interactive platform has changed the way educators use the internet in their curricula. This study investigates how Web 2.0 is used by teachers and students in both secondary and tertiary schools and how it can challenge conventional ways of teaching. It explores, among other things, the production of portfolios and the uses of class and student websites as a means to foster a student-centered approach to learning.The social constructivist perspective maintains that interplay facilitates reflection and learning whereby we construct our understanding of the world. Learning is achieved through group participation, frequent interaction and feedback. Here, the relationship between language and thinking is central. Learning cannot be seen as independent from the objects that we create. Humans store their collective knowledge and experiences in the form of artifacts that can be shared with others. The use of artifacts allows for students to actively take control of learning and transcend what teachers constitute as valid knowledge. The student-centered approach encourages the selection of information on the basis of interest and relevance.Some of the findings were that blogs provide a medium for students to reflect over their individual learning processes. By posting preliminary sketches, abandoned and final works to a blog or student web site, students can gain a holistic view of their work. Additionally, the web-based portfolio can act as a forum for teachers and students to access school schedules and assignments. It can also serve as a platform where students can comment on each other’s work and discuss lectures that have a high level of abstraction. Web 2.0 allows participants to be a “little less dependent on time and space” and discover “individual solutions.”Whereas this written study constitutes one half of the project, the visual part of this project explores my own learning process during my studies at Konstfack. Through the development of a web-based portfolio, I present a selection of work that was completed during my three years of education. The work is divided into three categories, each of which is linked to a blog on which I have written short, reflective paragraphs about the specific projects. The website is interactive as it allows viewers to post comments about the work.

Undersökningens syfte är att utforska kunskapande processer med fokus på materiell agensoch intra-aktion genom analys av en slöjdprocess med en nyfälld björk. Målet är att försökasynliggöra hur icke-hierarkiska intra-aktioner i en slöjdprocess kan se ut, genom att studerasamhandling, ömsesidighet, agens och maktstrukturer.Empiri har samlats i en autoetnografisk studie där reflektioner gjorts över mina erfarenheterunder slöjdprocesser tillsammans med en björk. Inledningsvis upplevde jagmaktfullkomlighet över björken då jag skapade ett styckningsschema och arbetsplan.Efterhand insåg jag att björken i stor grad påverkade mig och processen. Björkens agenskrävde ett snabbt och systematiskt omhändertagande för att tillåta sig bearbetas. Björkensstarka närvaro med stora mängder spån och ris, ställde krav på mig att lägga större fokus åtdessa processer. Vid varje motstånd i materialet, frustration och känsla att behöva taoplanerade beslut, agerade trädet eller någon annan aktör som transaktant och bytte riktningpå processen.Alla aktörer i en process förhåller sig till varandra i en kollektiv enhet. Känsla av makt ochkontroll i processen kunde nås i en ömsesidig dialog genom lyhördhet till de andra aktörerna.För att kunna ha en dialog med ett träd, att kunna läsa av det eller möta dess krav, behöverden materiella agensen erkännas.

Hur ser vi på barns lärande? Vad säger deras nyfikenhet oss? Och hur bekräftar vi den kunskap de själva kommit fram till? Hur kan vi tolka barns uttryck så att de hjälper oss förstå hur vi ska vägleda dem i deras spontana sökande efter kunskap? De konkreta exemplen i Design för lärande i förskoan är inriktade på språk och kommunikation, naturvetenskap och matematik. Genom inspirerande analyser som är kopplade till exemplen, ger boken en inblick i allt det lärande som ständigt pågår i barns vardag. För att ta vara på de oändliga möjligheterna som finns i förskolan, behöver vi förstå hur lärande går till och hur det kommer till uttryck. På samma sätt måste vi uppmärksamma vår egen roll i barnens lärande - hur interaktion med barnen, vårt utformande av resurser, miljöer och aktiviteter får betydelse för barnens möjligheter att engagera sig, lära och förstå. 

This study researches questions concerning arts education and critical thinking. The study poses two questions. What strategies for critical thinking are revealed in conversation with five art educators? And how can art education be a suitable platform for critical thinking?  The Swedish school authorities have set out strong general guidelines concerning the need for schools to develop students skills in critical thinking. This subject is traditionally focused on the social sciences yet this study wants to go into how critical thinking may be integrated and used in art education. The data from the study is presented in six themes; “self reflection”, “conscious planning”, “making the many perspectives visible”, “giving space for individual expression”, “trust, safety and relationships”, and “norms”. These themes are then critically appraised in the light of “norm criticism”, a contemporary social theory that works with questioning the societal norms around subjects such as gender, race, sexuality. The study shows many important strategies for critical thinking in the concerned group of educators. The educators assert the need for appropriate planning, creating a safe and encouraging space for students to express their thoughts and feelings in their art work and in critical analyses of pictures and discussions concerning societal norms. Although the study has its limitations – it’s based on data from a small group, who were partly selected out of their interest in the subject of critical thinking – it suggests that there are many good reasons to work more deeply with critical thinking in art education. Art education also has the advantage of creativity and the work with picture analyses. Using their own individual expression students may learn a more intimate understanding of what critical thinking really means, not only as a mere thought process, but a bodily, practical understanding. Further studies would be good and could e.g. include an ethnological study of the current condition of critical thinking in Swedish art education of today.

The study includes a figuration which is inspired by theme ”trust, safety and relationships” and is called  ”Trygga rum”, “The Safe Space”. “The Safe Space” a three part sculpture made out of a combination of metal and textile in the shape of cocoons (and sound installation), representing the qualities of safety as a crucial part of the processes of developing critical thinking.

Här undersöks hur man som pedagog kan arbeta med prelitterära (en mer hoppfull omvandling av ordet ”analfabeter”). Jag har undersökt, med hjälp av olika workshops och lektioner i svenska, hur man kan närma sig läsinlärningen med hjälp av praktisk och teoretisk inlärning. Anledningen till att jag arbetat med denna undersökning är att det under min utbildning har saknats att få lära sig hur man jobbar med människor med kort, eller ingen, skolbakgrund. Målet med undersökningen har varit att utforma ett övningshäfte som riktar sig till prelitterära vuxna. Detta övningshäfte är min gestaltande del av denna undersökning som ställdes ut under Konstfacks Vårutställning 2017. Utställningplatsen var en tillfällig fristående vägg med ett bord i standardhöjd, en meter brett och 50 cm djupt. På väggen placerade jag de nio porträtt på de deltagande kvinnorna jag har illustrerat i samband med mitt arbete. Dessa deltagare har ingen skolbakgrund eller kort skolbakgrund. Bordet placerades under porträtten. På bordet låg en pärm som innehöll övningshäftet. Bordet var tänkt att påminna om en arbetsplats, eller som en slags ”skolbänk” fast för vuxna. Porträtten placerade jag i ögonhöjd med syfte att synliggöra dem och att fånga betraktarens uppmärksamhet. Övningshäftet agerade som referens till Livstycket, som jag har samarbetat med under mitt Självständiga arbete, där varje deltagare får en egen pärm när de påbörjar sin undervisning där.

Frågeställning: Hur kan ett övningshäfte för prelitterära vuxna utformas där bild används för språkinlärning och för att förena bokstavstecken med språkljud?

Frågeställningen relaterar till mitt projekt eftersom att övningshäftets form och innehåll baserats på observationer av de upplevelser jag har haft tillsammans med deltagarna till detta projekt

Syftet med undersökningen är att se hur en kurs i ett praktiskt-estetiskt ämne skulle kunna fungera om den gavs helt på distans. Undersökningen fokuserar bl.a. på användandet av rörlig bild, text, ljud, foto och internet som kommunikationsmedel. Materialet undersöker vad som kan fungera och inte fungera med en distanskurs i ett praktiskt-estetiskt ämne. Ett praktiskt-estetiskt ämne har av tradition varit beroende av pedagogens fysiska närvaro för att t.ex. lära ut ett handarbete. Därför ligger utmaningen i att använda nya kommunikationsmedel för att förmedla handens kunskap. Hur förmedlas handens kunskap på distans? Hur kan en kurs i textilslöjd utformas och genomföras helt på distans? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att bedriva ett praktiskt-estetiskt ämne helt på distans? Undersökningen visar att det krävs stor tydlighet av undervisningsmaterialet för att eleven ska förstå och kunna utföra praktisk-estetiska ämnen på distans. Om en elev känner att en uppgift är svår kan det underlätta att ha ett ansikte att se på och tala till. Det främsta problemet med distansstudier är pedagogens svårighet att finnas till för eleven just när hen behöver stöd. Den här studiens undersökande och analyserande arbete resulterade även i en visuell gestaltning. Den gestaltande delen av undersökningen har varit ett redskap för min undersökning. Testerna består av olika delar som innehåller text, stillbild och rörlig bild för att se hur kommunikation mellan student och pedagog kan fungera på distans. Gestaltningen föreställer filmsekvenser projicerade på vit vägg, en vit soffa, bord med nystan och virknålar placerade på och vid bordet i en korg. Projektionerna förställer samtal via webbkamera mellan pedagog och informant och en instruktionsfilm om hur man virkar en mormorsruta. Syftet med gestaltningen är att bjuda in åskådaren att delta genom att sätta sig i soffan, titta på instruktionsfilmen och virka en mormorsruta.

Nyckelord: Distanskurs, Textilslöjd, Multimodala redskap, Handens kunskap, Estetiskt-praktiskt ämne

In pursuing my aim to provide a methodical easy to follow ideation to creationprocess didactic instructional tool to be used both for design and art projects, ledme to produce a multimedia film.An A2 poster with 3 5 step tried and tested hybrid methods started action research,acting as a didactic teaching tool and point of reference.Further to an interview with gymnasium (high school) art and storytelling teacher,the defining process began by editing live test case documentation from her finalyear 2013 art and design class. Audio clips from a creative director and teacherinterviews’ along with still picture quotes added valuable process method narration.Practical hands on experience in addition to the gymnasium class usability findings,led to final stage development in the form of a digital mobile application, "id'8." Anend sequence animation illustrates simplified, refined and combined 2 5stepprocesses in action, as I work the id’8 process tool interactively.

This article is about vocational knowing in a school context, focusing on teachers’ interaction and assessment actions. The empirical data consist of audio-recorded episodes from the assessment of a professional certificate exam, describing how five teachers together assess floral arrangements. The study examines the assessment of a bouquet, and contributes to a discussion about (i) the botanical material’s importance in the assessment, and (ii) changes in the assessment conversation’s organisation in the form of negotiations; aiming to visualise the vocational knowing and ‘dual roles’ of the teachers. The analysis highlights how aesthetic abstractions form the content of the conversation, related actions, and what aspects of professional knowing that are expressed relationally between teachers in situ. Results from the study show that respect for the material is an important part of vocational floristry knowing. 

I detta examensarbete undersöks vad som händer i relationen mellan förskolans ochgymnasiets styrdokument och teorier om lek och barnets lek, i förhållande till den vuxnakroppen. Syftet är synliggöra processer i leken för att utveckla pedagogiska och konstnärligastrategier för både lärare och elever. Uppsatsen behandlar följande frågor: Vilka lärande- ochkonstnärliga processer synliggörs då den vuxne försätts i ett ramverk för barnets lek? Hurskulle dessa processer kunna användas som en metod för lärande i bildämnet?Undersökningen är inspirerad av konstnärliga och etnografiska metoder med deltagandeobservation och fokusgrupper. I det empiriska materialet har lek har iscensatts med vuxnadeltagare för att få syn på relationen mellan styrdokument och teorier om lek.I den gestaltande delen, som visades på Konstfacks vårutställning, tillverkade jag ett objektoch skrev en text som handlar om mitt eget försök till lek som vuxen. Objektet är etthjälpmedel för att återerövra en barndomslek. Den leken handlade om att under kontrolleradeformer våga utmana min rädsla för höjder. Verket innehöll även en text genom vilket jag villeförtydliga min konstruktion men även få betraktaren att återkoppla till en egen lek ellerkänslan av att leka eller kanske minnas en lek som gått förlorad.

Deltagarna i Konstfacks högskolepedagogiska utbildning diskuterar ofta skillnaden mellan deförutsättningar för undervisning som beskrivs i den högskolepedagogiska litteraturen (t.ex. Elmgren &Henriksson 2016, Stigmar 2009; Pettersen 2008) och de som Konstfacks lärare har. I litteraturenförutsätts ofta undervisningsrummet vara en föreläsningssal, de undervisningsformer som beskrivs harsin grund i föreläsningen och typexaminationen är skriftlig (Elmgren & Henriksson 2016). Så fungeraroftast inte kurserna på Konstfack, eftersom utbildning på konstnärlig grund aktualiserar andraundervisnings- och examinationsformer.Den första delen av Konstfacks högskolepedagogiska utbildning, motsvarande 7,5 hp, avslutas med attdeltagarna skriftligt formulerar sin pedagogiska grundsyn. I oktober 2023 finns det 16 färdiga texter, ochvi gör nu en omläsning av samtliga, med syfte att identifiera vad lärarna menar kännetecknarundervisning på en konstnärlig högskola.I vår presentation gör vi utifrån tre övergripande teman nedslag i deltagarnas texter som ibland utmanarden gängse uppfattningen om högskoleundervisning.

Tema 1: Rummet utanför föreläsningssalen.”[Det är] ett självklart inslag att under en kurs gåmellan verkstaden och studenternasskrivbord.”Förvisso finns det traditionella lärosalar på Konstfack, men i lärarnas texter beskrivs undervisning somsker i verkstäder, utställningsrum, ateljéer och studios, och dessa ibland bullriga och farliga miljöerkräver en handledningspraktik som är anpassad till dem. Examinationen sker inte heller i tentasalar ellergenom skriftliga svar på givna frågor, utan i utställningsform och kritiksamtal med inbjudna externaopponenter.

Tema 2. Gruppen som grund för bildning”Både pedagogik och konst är till för att delas [och har] en potential att förändra oss.”I majoriteten av texterna nämns vikten av kollaboration. Någon beskriver möten mellan människor somgrunden för bildning. Bildning kan här ses i kontrast den mer målstyrda pedagogik som genomsyrar denhögskolepedagogiska handbokslitteraturen (Wickström 2015). Gruppens betydelse får ävenkonsekvenser för vilka undervisnings- och examinationsmetoder som praktiseras, som kritiksamtal ochkollektiva utställningar. Men den är också betydelsefull för att det ska vara roligare och mer stimulerandeatt bilda sig själv i dialog med andra (Burman 2014).

Tema 3. Utforskande undervisningspraktiker”Jag ser själva görandet och hantverkets praktiska, fysiska, ibland repetitiva praktik, som enviktig metod för att utforska frågor, känslor och upplevelser som till en början kanske inte ens ärmedvetna, eller går att formulera i ord.”Sammantaget vittnar flera deltagare om en undervisningssyn där det egna och gemensammautforskandet är centralt. Dessutom berörs hur hantverkskunskap inte nödvändigtvis går att översätta tillverbala former och därför går att använda till andra former av utforskande

Vi lever idag i ett bildsamhälle där bilder ständigt flödar i våra liv, oavsett om vi är hemma eller i offentligheten. Den här undersökningen avgränsar sig till bilder i tjejers vardag som är mellan 16-19 år. Denna grupp är stora användare av mobiler, vilket ofta är en bro till ständig uppkoppling av sociala medier där det finns mycket bilder. Unga tjejer har även enligt statistik större risk att drabbas av stressymptom. Bilder från t.ex. media kan påverka den statistiken.  Syftet med denna undersökning är att synliggöra hur det visuella vardagliga flödet relaterar till unga tjejers självbild. Jag vill undersöka deras syn på bilder i vardagen och hur de förankrar bilderna till sina egna liv. Undersökningen ska uppmärksamma hur självbilden hos dem påverkas av bilder i omgivningen och hur det kopplas till ”idealkvinnan”. Huvudfrågeställningen lyder;  Hur talar unga tjejer om och ser på de bilder de möter i sin vardag?  Metoden består av flera metodverktyg, med inspiration från visuell etnografi. Metoder som används är bland annat semistrukturerade intervjuer, bildsamtal och participatory photography. För att få fram hur tonårstjejer själva ser och talar om bilder i deras vardag har denna grupp fått utgöra en fokusgrupp. De är medforskare i arbetet.  Resultatet visar att det finns flera argument till hur bilder i unga tjejers vardag bidrar negativt på deras självbild. Medforskarna menar att bilderna de får se i sociala medier har en ”perfekt” yta som de vill eftersträva, fastän de är trötta på dessa bilder. I media anser de att kvinnor översexualiseras och endast visar en enda typ av skönhet. De känner även en press av att vara redo för en kameralins dygnet runt, varje stund i sitt liv ska gå att föreviga i en ”perfekt” bild.  Undersökning utgör även en gestaltning som innehåller en illustrerad målarbok samt en rumslig upplevelse. Båda verken visar en annan version av bilder i sociala medier, med unga tjejer som bakgrund. Boken är utformad i en målarboksform för vuxna. På varje uppslag visas två versioner av samma händelse, en romantiserad version och en mer relaterad till det riktiga livet. På Konstfacks vårutställning 2016 hade besökarna chansen att närma sig boken genom ett rum visuellt uppdelat i två halvor. På ena sidan av rummet visades en finpolerad version av livet som är vanligt att se i sociala medier. Den andra visar ett mer troligt rum för en ung tjej.

Vi lever i ett allt mer digitaliserat samhälle, och digitala verktyg är en naturlig del av människors vardag. Skolverket har inför hösten 2018 ändrat i styrdokumenten för grundskole-, gymnasie- och vuxenutbildningen för att ge elever en större digital kompetens att kunna hantera den nya digitaliseringen. Med anledning av detta har jag velat ta reda på hur bildlärare idag resonerar kring och arbetar med elevernas digitala kompetens. Jag har även velat undersöka elevernas syn på digital kompetens. Frågeställningarna studien sökt svar på är: Hur resonerar fyra olika bildlärare om, och hur arbetar de med, gymnasieelevers digitala kompetens i ämnet bild? Hur kan en grupp gymnasieelever definiera och gestalta digital kompetens? För att få svar på dessa frågeställningar har intervjuer genomförts med fyra olika bildlärare på fyra olika skolor i Stockholmsområdet, och för att fånga elevernas perspektiv har mina egna elever på gymnasiet fått vara med och undersöka genom scenisk gestaltning vad de anser att digital kompetens är för dem och hur de definierar det. De teorier studien lutar sig på innefattar sociokulturell teori och design för lärande. Jag har också inspirerats av Pierre Bourdieus kapitalsteori. Studien visade att lärarna arbetar på olika sätt med elevernas digitala kompetens. De har själva olika grad av kunskaper inom det digitala, och alla lärarna i studien ville gärna kompetensutveckla sig på området. Elevernas kunskaper på området varierade också, men det framgick ett mönster som visade att elever idag är mindre kunniga gällande datorer än tidigare, vilket kunde bero på att de nu alltmer arbetar på telefoner och surfplattor. Det framkom också att det fanns ett visst mått av motstånd till att arbeta digitalt på bildlektionerna, både från lärarhåll och från elevhåll, och att förväntningarna från eleverna ofta låg på att få arbeta analogt med händerna. Vidare visade studien att det informella lärandet är ett tydligt inslag hos både eleverna och lärarna som själva hittar kunskaper via olika kanaler på internet. Elevernas undersökande genom scenisk gestaltning resulterade i ett gestaltat manifest där de proklamerar att digital kompetens är viktigt för dem. Detta framfördes som ett performance under Konstfacks vårutställning den 17 maj 2018.

Arbetet adresserar dels problematiken med att flera klassrums fysiska lärmiljö inte har hängt med i utvecklingen och inte förändrats sedan de första klassrummen utformades, och dels problematiken med att när en lärmiljö utformas kan det uppstå ett glapp mellan arkitektens intentioner och pedagogens praktik, som kan överbryggas förutsatt att pedagoger blir involverade i arbetet, förstår och kan granska gestaltningsförslaget innan det realiseras. 

Syftet har varit att undersöka hur ett befintligt och idag traditionellt utformat klassrum, med givna förutsättningar, kan anpassas och gestaltas för dagens undervisning baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Målet har varit att gestalta klassrummet så att klassrummet och dess lärmiljö ska fungera som verktyg och stöttning för dagens behov, undervisning och lärande. Under arbetet har jag använt mig av mina 13 års erfarenheter som pedagog, mina studier och lärdomar inom didaktik, av litteratur och forskning samt inspirerats av liknande arbete. 

Mitt gestaltningsundersökande och arbete har kretsat kring de fyra aspekterna: lärmiljöer, flexibilitet och variation, kunskapsutbyte och belysning. Min tolkning av dessa aspekter är materialiserade och visualiserade i ett gestaltningsförslag.

Sammanfattningsvis ska den fysiska lärmiljön stödja individualisering och att elever kan använda varandra som resurs. Den fysiska lärmiljön bör således bjuda in till och stödja olika lärsituationer, aktiviteter och kunskapsutbyte mellan elever, som pedagogen initierar till och aktivt håller igång. För detta bör klassrummet delas in i väldefinierade mindre rum för: grupparbete, olika funktioner och behov, där alla rum är inom synhåll och räckhåll för pedagogen. Flexibilitet och variation handlar om att eleven kan byta och variera aktivitet och plats, efter behov, under lektionen. Möbler står kvar och är olika. Eftersom möbleringen inte förändras kan belysningen anpassas till platsens aktivitet. Belysningen bjuder i sin tur in till och stödjer lärsituationen. 

Syftet med arbetet har också varit att undersöka och använda tekniken Virtual Reality (VR) som gestaltningsverktyg och i dialog med skolledare, pedagoger och elever. 

Resultatet av VR som verktyg i gestaltningsarbetet talar för att VR på många sätt underlättar gestaltningsarbetet för arkitekten, och gestaltningen kan ta en helt annan riktning tack vare upplevelsen av rummet med och genom VR, då VR låter oss uppleva rummet med vår egen kropp, på ett smidigt, välbekant och snabbt sätt. Olika verktyg kommunicerar och visualiserar olika aspekter, kvalitéer och delar i ett gestaltningsundersökande, som påverkar gestaltningsarbetet. Därför föreslår jag att VR används som gestaltningsverktyg, kontinuerligt under gestaltningsarbetet, som komplement och parallellt med andra verktyg. Jag rekommenderar att VR introduceras och implementeras som gestaltningsverktyg i utbildningen för inredningsarkitektur, jämte andra verktyg. 

VR som verktyg i dialog med skolledare, pedagoger och elever kan vara ett potentiellt och användbart verktyg i en samgestaltning, då VR bjuder in till samtal och diskussion kring den fysiska lärmiljön och klassrummets utformade i relation till pedagogens praktik. VR kan bidra till att glappet mellan arkitektens intentioner och pedagogens praktik kan överbryggas, då pedagoger ges möjlighet till att utvärdera och diskutera ett gestaltningsförslag, på ett sätt som de förstår. VR bjuder även in eleven till diskussionen. Jag föreslår att VR som verktyg undersöks vidare, t ex i forskning/studier med participatory design som metod, när utforskande av co-design verktyg testas.  

Based on the results from a Swedish research project, this paper investigates young children's meaning-making in relation to moving images in a preschool context. The specific focus of the paper is to look at if – and how – two year-old children can be said to make meaning during the screening of a series of short animated films at their preschools. What kind of meanings are made and how are they communicated by the children? How do the films become resources for childrens meaning making and to what extent can social interaction with peers and preschool teachers be said to influence childrens meaning making during the screening of the films? The results presented are based on analyses of both interaction in front of the TV screen and of the animated films.

The theoretical framework is based on a social semiotic (Hodge & Kress, 1988; Kress, 2003; van Leeuwen, 2005) and multimodal (Kress & van Leeuwen, 2001; Jewitt, 2009) approach, which implies a view of communication and representation as a social process of signmaking. Both theories are united in a common interest in understanding how people communicate and make meanings with a wide range of resources, or modes. Semiotic resources are used both to produce and interpret texts, in the same way as signs are made both externally and internally. The analyses of both interaction and of the animated films were guided by the theoretical assumptiom that all texts simultaneously construct different types of meanings through three metafunctions (Jewitt & Oyama, 2001; Iedema, 2001; van Leeuwen, 2005). They represent some aspect of the world (the ideational metafunction); represent and construct relations between represented and interactive participants (the interpersonal metafunction); and are organised as coherent texts (the textual metafunction). Meanings are made through the use of various modes in relation to these different aspects.

The project included studies at eight preschools spread over three Swedish municipalities. Approximately 150 children in the ages from two to four participated in the project. They watched the films in groups of four to six children. Nine screenings were recorded with video camera and mp3 recorders. All video material was transcribed multimodally and analysed by means of the social semiotic and multimodal framework presented above. Aspects that were attended to specifically in the transcriptions included verbal interaction, gaze/eye movements, gestures, posture, mimics and motions. Apart from the filmed material, interviews were made with children, parents and preschool teachers. The role of the interviews was to construct a background in terms of how moving images were used in the preschools and how familiar the children were with different kinds of media etc. Accordingly, interviews were transcribed more thematically than the video material.

The paper shows that the children indeed make meaning in relation to the fillms and that they make a number of forms of meaning during the screenings. The meanings are made in different modes and are influenced by a number of factors, such as the social interaction with peers and preschool teachers, whether or not the stories are familiar to the children from before, and the childrens previous experiences of moving images . The paper also shows that the young children are highly competent in practicing literacy skills during the screenings, exemplified by their expertise in interpreting various aspects related to film language

References

Banks, Marcus (2001): Visual Methods in Social Research. London: SAGE Publications.Hodge, Robert & Kress, Gunther (1988): Social semiotics. Ithaca, New York: Cornell University Press.Iedema, Rick (2001): “Analysing film and television: a social semiotic account of Hospital: an Unhealthy Business”. In Van Leeuwen, Theo & Jewitt, Carey (red): Handbook of Visual Analysis. London: SAGE Publications. P 183-206.Jewitt, Carey (ed.)(2009): The Routledge Handbook of Multimodal Analysis. London & New York: Routledge.Jewitt, Carey & Kress, Gunther (eds)(2003): Multimodal literacy. London: Routledge. Jewitt, Carey & Oyama, Rumiko (2001): “Visual meaning: a social semiotic approach”. In van Leeuwen, Theo & Jewitt, Carey (eds): Handbook of Visual Analysis. London: SAGE Publications. P 134-156Kress, Gunther (1993): “Against arbitrariness: the social production of the sign as a foundational issue in critical discourse analysis”. In Discourse & society, vol 4(2). P 169-191.Kress, Gunther (1997). Before writing. Rethinking the paths to literacy. London: Routledge.Kress, Gunther (2003): Literacy in the New Media Age. London: Routledge.Kress, Gunther; Jewitt, Carey; Ogborn, Jon; Tsatsarelis, Charalampos (2001): Multimodal Teaching and Learning. The Rhetorics of the Science Classroom. London: Continuum.Kress, Gunther & van Leeuwen, Theo (2001): Multimodal Discourse. The modes and media of contemporary communication. London: Arnold.Lindstrand, Fredrik (2006) Att göra skillnad. Representation, identitet och lärande i ungdomars arbete och berättande med film. Doctoral thesis. Stockholm: HLS Förlag.Lindstrand, Fredrik (1998) "Snuttefilm i förskolan - en studie av engagemang och meningsskapande". In Rönnberg, M. (ed.): Blöjbarnsteve. Uppsala: Filmförlaget.Van Leeuwen, T. (2005) Introducing social semiotics. London & New York: Routledge.

 Ett dubbelt perspektiv i högskolepedagogiken - om kunskapens representationsformer 

I en tid där digitala medier mer och mer utvecklats till en vardaglig kommunikationsresurs, utmanas traditionella gränser och förhållningssätt ifråga om hur kunskap kan gestaltas. Som en följd av denna utveckling engagerar sig allt fler lärosäten och utbildningar i samtal om kunskapens representations-former. Det handlar då dels om hur vi kan ta vara på de pedagogiska potentialer som står att finna när vi sammanför teori och praktik, dels hur vi kan förhålla oss de frågor som uppstår i relation till bedömning och ifråga om vilka uttryck för kunnande som ska (eller inte ska) erkännas inom ramen för den akademiska utbildningen. Mest aktuell blir kanske frågan i förhållande till examensarbeten på olika nivåer inom utbildningen. Rundabordssamtalets syfte är att ge utrymme för en dialog kring dessa frågor och med särskild utgångspunkt i erfarenheter från högskolepedagogiskt arbete med ett så kallat ”dubbelt perspektiv”. Utmärkande för denna pedagogiska form är att både teori och gestaltning används som verktyg och kunskapsformer i lärprocesser och inom examensarbeten på högskolan. Ett dubbelt perspektiv handlar på så vis om hur man utifrån olika mål kan kombinera teori med gestaltning på akademisk nivå, utan att ställa olika kunskapsformer emot varandra (Giroux & Shannon, 2013). Utgångspunkten är att teoretisk och praktisk kunskap gör olika saker och kan användas på olika sätt för att undersöka en och samma fråga (Selander & Kress, 2010). Temat för detta samtal är angeläget, då det fortfarande finns mycket lite forskning som undersöker olika skärningspunkter mellan teori och gestaltningspraktiker, så väl nationellt som internationellt (Göthlund, & Lind, 2010).

Den här studien är baserad på ett litet antal kvalitativa intervjuer av bildlärare i mellanstadiet och elever i årskurs fem, och syftar till att utveckla kunskapsområdet motstånd i bildundervisning på mellanstadiet genom att ställa frågorna: när och hur upplever mellanstadieelever motstånd i bildundervisning, hur ser och arbetar bildlärare i mellanstadiet med elevers motstånd och vad kan motstånd ha för effekt på identitet och lärande? Studien utgår från ett socialkonstruktionistiskt ramverk och teorier om identitet genom identifikation samt hinder för lärande. Resultatet föreslår att deltagande elever i årskurs 5 upplever ett hanterbart motstånd i bildundervisning i jämförelse med andra ämnen. När elever upplever motstånd är det på grund av att de inte förstår instruktionerna, inte kommer på idéer eller inte kan utföra uppgiften, fysiskt eller psykiskt. Dessa fynd kan relateras till den psykologiska utvecklingsfasen skolåldern då elevernas främsta fokus är att prestera. Identifikation under denna fas är främst från omgivningen och en positiv, trygg och inspirerande miljö gynnar därför elevernas skapande. När det upplevda motståndet blir för stort kan låsningar mot lärande uppstå, och elever med npf-diagnos kan identifiera sig som annorlunda.

Lärarna menar att motståndshandlingar hos elever i första hand sker i högstadiet därför att de hänger ihop med betyg och bedömning. Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv genomgår elever under dessa årskurser en ”tonårens identitetskris”. Här finns enligt lärarna även större problem än vad som sker i klassrummet, i form av hemmasittande och skolk.

Studien vill även bidra med insikter om hur bildlärare kan arbeta för att främja lärande och bidra till bildämnets positiva inverkan på elevers identitetsskapande. Teoretiska insikter bekräftade av studiens informanter är att lärandets dimensioner – innehåll, motivation och samverkan – bör balanseras till gruppen, då samma parametrar som gynnar avsett lärande har en positiv inverkan på elevers identitetsskapande. Lärande kan bara ske om det är psykiskt och fysiskt möjligt, och som lärare måste man vara lyhörd för elevens personliga utveckling – negativa upplevelser kan skapa låsningar mot både lärande och identifikation som ger konsekvenser längre fram.

Det finns forskning som pekar på hur barn i vårt samhälle under vuxenblivandet fostras till att ta avstånd från andra arter och inta ett alltmer människocentrerat förhållningssätt till världen. Detta sker även i skolan som ofta vidmakthåller antropocentriska föreställningar. “De små fjällen på benen” är en postkvalitativ studie där forskaren ställer sig frågan: Hur möjliggörs artinkluderande arbete i bildundervisning? och söker svaren genom att besöka en anpassad grundskola tillsammans med sin kompanjon Cornelius - en sköldpadda. Dessa besök är uppdelade i tre moment - presentation/ett första möte, workshop och efterföljande intervjuer/intravjuer med några av barnen. Empirin bearbetas och analyseras med postkvalitativa metoder, tillsammans med teoretiker som Karen Barad och Donna Haraway. Studien rör sig under tidens gång mot ett alltmer tydligt post-antropocentriskt perspektiv och forskaren ska komma att ifrågasätta sina egna metoder. Därför görs även forskarens personliga “resa” synlig parallellt då det är ett grundantagande i postkvalitativ metodologi att forskaren ständigt påverkar och påverkas av det/de beforskade. Analys sker genom diffraktiva läsningar av den bearbetade empirin från skolbesöken och följs upp av konstnärliga diffraktiva läsningar, som resulterar i ett tredelat verk i bearbetad akrylplast som ställs ut på Konstfacks vårutställning 2024. Avslutningsvis kan studien presentera signifikanta händelser och genom dessa händelser visa på möjliga ingångar till att arbeta artinkluderande i bildundervisningen. Spoiler alert: kroki är inte en av dessa möjliga ingångar. 

Vi har alla olika sätt att bearbeta traumatiska händelser och känslor. Mitt sätt var att teckna, teckningarna blev ett rop på hjälp. Under uppväxten fick tecknande andra betydelser än bearbetning av barndomens sår, det blev ett verktyg att få komma ifrån verkligheten. En fristad där ingen kunde säga åt mig vad jag fick och inte fick göra, för det var min fantasi som gällde. Men under skolans gång så rycktes den betydelsen ifrån mig och att teckna realistiskt var viktigare.

I denna uppsats undersöker jag varför människor väljer att sluta eller fortsätta teckna efter barndomen. Med hjälp av 6 informanter i åldrarna 18-30 har jag med hjälp av semistrukturerade intervjuer låtit informanterna diskutera sitt tecknande och hur bildämnet har påverkat deras inställning till tecknande. Med hjälp av social inlärningsteori, emotionspsykologi och ett socialkognitivistiskt perspektiv har jag analyserat intervjuerna för att ta reda på den emotionella intelligensens värde och den sociala miljöns påverkan på informanternas svar om tecknande. Som blivande bildlärare vill jag utveckla teckningens betydelse.

Frustrationen att inte kunna hantera tekniken och tiden som inte finns för att lära sig teckna var det ledande svaret som blev inspirationen till mitt gestaltningsarbete ”Frustration i skapande”. I gestaltningen släppte jag pennan men behöll att arbeta med papper, ett material som är lättillgängligt. Gestaltningen består utav en skulptur som är uppbyggd av papper, med hjälp av vikkonsten origami visar skulpturen processen att lära sig hantera en teknik. Genom att släppa pennan visar jag att det finns andra sätt att teckna på än med penna och papper. Gestaltningen presenterades på Konstfacks vårutställning 12-22 Maj 2016.

This paper is about how students, specifically those who have become marginalized becauseof neuro psychological divergences, depression and one case of narcolepsy, may, by usingself narration in art and media education, promote agency in order to develop the capability ofself advocating. Children must develop a perspective of themselves within society and itssocial structures in order to participate in the discourses concerning themselves as is theirdemocratic right according to the United Nations Conventions of the Rights of the Child.Educators of art and media are in a position to accommodate the intellectual developmentleading towards a meta perspective, by integrating the autobiographical into the ordinarycurriculum. Learning through storytelling is a method that can be applied in both visual artsand media to this end.The artistic manifestation of this work: seven students who attended Nikeungdom, an alternative high school program which does not lead to a degree, were asked toshare their life stories offering insight into how the autobiographical, narrating the self, can beaccessed and why it can be developmentally meaningful. These stories manifested in anedited audio file in which the students told about their journey through the educational systemand their experiences of performing in ways that do not fit inside “the box”. The audio filewas played as sound graffiti from speakers hidden in a tree outside of Konstfack, theeducational institution I attended. This symbolizes divergent students’ exclusion fromrepresenting themselves within formal institutions. The graffiti, subtle and subversive, is alsomade to be played outside of the Board of Education and the psychological institutions thatare supposed to care for these peoples’ development and wellbeing; their social inclusion. Theinstitutions that are in place to form children’s lives exclude these children’s own voices, theyare not enabled to represent themselves. The fact that there was no audience prepared to takethe time and make the effort to listen to the compilation of stories told by these outsiders wasmeaningful for the work. It was also important that the audio piece was not orchestrated as anextravaganza using showmanship to attract attention. It is the job of the authorities, theinstitutions, the politicians, the teachers and psychologists to listen and hear actively,encouraging social inclusion and self-representation within the governing institutions.

Studien utgår från unga människors narrativ om staden Amman materialiserade med hjälp av stop motion-animation. Utifrån animationerna, samtal och fältanteckningar ämnade studien att undersöka vilka narrativ som framträdde och tolka dessa narrativ utifrån begreppet civic imagination. Syftet var även att undersöka vilka representationer som deltagarna använde i deras berättande. Studien har kunnat visa en variation av narrativ som berör både utformningen av staden, uppfattningar om staden, möjliga möten i staden och förhållningssätt till staden som en plats där du kan möta problem. Utifrån begreppet civic imagination kan det mesta i deltagarnas narrativ ses skildra ett rådande tillstånd och ett önskat tillstånd följt av förslag på hur vägen dit kan se ut och hur deltagarna själva kan praktisera medborgerliga agentskap. Animationernas visuella material innehöll flera olika representationer: Figurer som representerar deltagarna själva eller delar av sig själva, vägar som representerar konfliktytor, objekt som representerar staden utifrån det man tycker är relevant, objekt som representerar rum utanför hemmet som möjliggör möten, objekt som representera problem och lösning.Dessa materialiserade narrativ utgör i studien konkreta exempel i en specifik kontext men relateras sedan till frågan om vad ett materialiserat narrativ kan möjliggöra och hur stop motion-animation som bildpedagogiskt verktyg kan bidra till detta. Där menar jag att det materialiserade narrativet, utifrån idén om att narrativ är det sätt på vilket människan förstår, förändrar och placerar sig själv i världen, kan möjliggöra förändring. Jag menar också att stop motion-animation kan bidra till detta genom att utgöra ett användbart bildpedagogiskt verktyg som fungerar inkluderande genom att vara lätthanterligt.

De bilder som omger oss i vardagen är alla en del i hur vår identitet formas och utarbetas. Kläder och mode kan betraktas som en del av dessa bilder och har således stor påverkan på hur identitetsprocesser ser ut och och uppvisas. Den första introduktionen av oss själva sker genom de plagg vi bär och att konsumera plagg är en vikig del i skapandet av sig själv och sin identitet. 

I den här studien har jag genom en designpedagogisk workshop fått ta del av fyra gymnasieungdomars taktila och verbala utsagor kring modekonsumtion och identitetsuttryck. Med utgångspunkt i sina egna garderober har deltagarna genom praktiskt arbete utmanats till att omvärdera och uppdatera ett plaggs egenskaper och genom samtal synliggjort individuella och kollektiva konsumtionsmönster. De har utifrån egna erfarenheter diskuterat plaggets relation till stilen och jaget och hur den relationen förändras över tid och i olika situationer.

Tre primära diskurser framträder i studien där den första diskursen ringar in stilen som identitetsuttryck. Den andra placerar stiluttrycket i en konsumtionsdiskurs med hänsyn till identitet och grupptillhörighet. Den tredje sätter stil och identitetsuttryck i förhållande till hållbarhet samt etik och moral.

För att förstå hur läroplanens syfte i slöjd kan fungera för hela ämnet, söker jag likheter i upplevelse och genomförande i arbetsprocessen med både hårda och mjuka slöjdmaterial. Undersökningen syftar även till att arbeta materialöverskridande på ett utforskande sätt. Genom att försöka få materialens uttryck att likna varandra visuellt och taktilt, är målet att försöka få materialen att mötas på ett likvärdigt och integrerat sätt. Jag har i undersökningen sökt svar på dessa två frågor: Vad krävs för att få materialen textil och trä att närma sig varandra i uttryck? Vilka erfarenheter och likheter förenar de båda materialen? Undersökningen avgränsades till att göra lågreliefer i materialen trä och textil. Den har en kroppsfenomenologisk ansats och jag har sökt svaren på frågorna med hjälp av sensorisk autoetnografi. Sammanfattningsvis har arbetet med lågreliefterna i materialen textil och trä visat sig dela ett antal likheter i både upplevelse och genomförande. Trots olikheterna i slöjdens miljö, material och tekniker finns flera enande aspekter i slöjdprocessen. Därmed bekräftar och exemplifierar min undersökning läroplanens syfte att främja en slöjdprocess som är gemensam för olika material där "tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar" för eleverna. Denna studie visar också att det finns stor utvecklingspotential och mycket att undersöka och prova vidare i arbete med materialkombinationer.

Hållbar utveckling och miljöfrågor är ett högst aktuellt tema, inom designområdet har man länge jobbat med dessa frågor, inom konsten händer inte lika mycket. Hur kan man arbeta med hållbarhetsfrågor inom bildämnet? Ett av gymnasieskolans mål handlar om att varje elev ska visa respekt för och omsorg om såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv. Hur kan det målet bearbetas och tolkas ur ett bildpedagogiskt perspektiv? Vilka strategier, metoder och material användbara för bildämnet blir resultatet när målet används som utgångspunkt i undersökningen? Utifrån ett lärarperspektiv skaffar jag mig genom undersökningen kunskaper som möjliggör det för mig och andra bildlärare att bidra till att det målet går att uppfylla. I arbetet används målet som utgångspunkt när material, metoder och strategier undersöks ur konstnärligt och miljömässigt perspektiv. Empirin i form av den praktiska och konstnärliga undersökningen, samt en studiecirkel där hållbarhetsfrågor kopplat till konstnärligt arbete diskuteras, analyseras med hjälp av hållbarhetsteorier. Utöver att analyseras i uppsatsen så visas också den praktiska och konstnärliga undersökningens resultat på Konstfacks vårutställning. Föremålen som visas är resultatet av destrategier, metoder och material som har undersökts. Jag har bland annat tillverkat och arbetat med biologiskt nedbrytbara material som trolldeg och återvunna material som pappier maché gjort av papper från skräpinsamlingen på Konstfack. Jag har undersökt strategier för att minska material och jobbat med återanvänt material som till exempel uttjänta strumpbyxor, men också med material som är möjligt att återanvända om och om igen som vax. Flera av de objekt som visas i utställningen är sammanfogade på så sätt att de är möjliga att plocka isär och använda på andra sätt eller återvinna, också det en hållbarhetsstrategi. Själva utställningsformen är ett försök till effektivt materialanvändande på så sätt att ett stort utrymme tas i anspråk genom användande av relativt lite material. Omsorg om miljön har varit genomgående i arbetet, i undersökning och gestaltning men även genom valet att skriva uppsatsen i ett typsnitt som använder lite trycksvärta. Syftet är att undersökningens resultat ska inspirera och bidra med kunskap om hur man kanarbeta med och tänka kring bild- och designundervisning utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

"Art Education in Åland and Sweden - a comparative study of student participation from curriculum and policy documents in art to practical reality" is a study I conducted to investigate the factors that influence student participation and influence in art education, and how this differs between the Swedish and Ålandic high school systems. The study is comparative in nature, and through three different methods of analysis of interview material, curriculum, and policy documents from both regions, I have presented proposals for areas of development for art education. The interviews were conducted with Swedish and Ålandic high school students, and the key findings of the study have been how students' discussions of art education are situated in the context of conditions outlined in the curriculum and policy documents. Through curriculum analysis, thematic analysis, and contextualizing analysis, I have presented differences and similarities between the two different schools. 

Projektet #visavärlden fokuserar lika mycket på att lära ut tolkning om konst som det själva skapandet av egen konst. Genom moment där eleverna exponeras för, tolkar och diskuterar konst skaffar de kunskaper och inspiration för att sedan producera sina egna verk. Moment som 'duschen', där de blir översköljda av olika verk och konstnärer, 'bildpromenaden', där de analyserar och tolkar verk utifrån vad de ser och tänker, och 'frågorna', ett hjälpmedel för eleverna att själva komma fram till vad de tycker är viktigt och vill dela med sig. Efter att ha skaffat kunskap och insikt har eleverna i projektet jobbat flitigt för att kunna ställa ut sina verk. Detta är deras berättelser, röster och perspektiv på världen. Nyckelordet i detta arbete är “att berätta”, vilket involverar ett narrativ, en röst och identitet. I skolans läroplan finns skrivet att dessa begrepp skall bearbetas i bildämnet. Genom att själv berätta och ta del av andras berättelser ökar förmågan att kunna se och lära känna sig själv vilket är en förutsättning för att kunna reflektera över sin egen värld och identitet och bli öppen för andra människors liv och livsberättelser. Men både som lärare och elev har jag saknat en pedagogisk metod som öppnar möjligheten för barn och ungdomar att arbeta med sina berättelser och sin identitet. Detta arbete är ett svar på denna avsaknad.

Undersökningen använder kollaborativ designprocess. Tre bilderbokuppslag som berättar om djur i Amazonas regnskog har producerats. Dessa har varit utgångspunkten i tre intervjuer gjorda med två förskollärare och en förläggare som har fått komma med förslag på revideringar i uppslagen. Frågorna har fokuserat på bildens multimodala tecken som text, bild och grafisk formgivning. Undersökningen söker med socialsemiotiska analysverktyg svar på hur tecknen i en faktabok för barn kan göras mer samstämmiga genom förslag på revideringar från utomstående. Utifrån deltagarnas revideringsförslag har nya versioner av uppslagen tagits fram. Flera fördelar med att ta in fler personer i processen har framkommit, och även några nackdelar. Före- och efterbilder visas i studien och synliggör hur bokens multimodala tecken transformeras efter informanternas revideringar. En slutsats har varit att arbetsmetoden har ökat bokens läsbarhet genom att skapa tydligare kopplingar i teckensystem. Informanterna har bidragit med kunskap och infallsvinklar som utvecklat bokens tydlighet, läsbarhet och samstämmighet. Till uppsatsen medföljer en gestaltning som är tre stycken faktabokuppslag till en barnbok om Amazonas framtagna kollaborativt med undersökningens informanter.