Vi har alla olika sätt att bearbeta traumatiska händelser och känslor. Mitt sätt var att teckna, teckningarna blev ett rop på hjälp. Under uppväxten fick tecknande andra betydelser än bearbetning av barndomens sår, det blev ett verktyg att få komma ifrån verkligheten. En fristad där ingen kunde säga åt mig vad jag fick och inte fick göra, för det var min fantasi som gällde. Men under skolans gång så rycktes den betydelsen ifrån mig och att teckna realistiskt var viktigare.

I denna uppsats undersöker jag varför människor väljer att sluta eller fortsätta teckna efter barndomen. Med hjälp av 6 informanter i åldrarna 18-30 har jag med hjälp av semistrukturerade intervjuer låtit informanterna diskutera sitt tecknande och hur bildämnet har påverkat deras inställning till tecknande. Med hjälp av social inlärningsteori, emotionspsykologi och ett socialkognitivistiskt perspektiv har jag analyserat intervjuerna för att ta reda på den emotionella intelligensens värde och den sociala miljöns påverkan på informanternas svar om tecknande. Som blivande bildlärare vill jag utveckla teckningens betydelse.

Frustrationen att inte kunna hantera tekniken och tiden som inte finns för att lära sig teckna var det ledande svaret som blev inspirationen till mitt gestaltningsarbete ”Frustration i skapande”. I gestaltningen släppte jag pennan men behöll att arbeta med papper, ett material som är lättillgängligt. Gestaltningen består utav en skulptur som är uppbyggd av papper, med hjälp av vikkonsten origami visar skulpturen processen att lära sig hantera en teknik. Genom att släppa pennan visar jag att det finns andra sätt att teckna på än med penna och papper. Gestaltningen presenterades på Konstfacks vårutställning 12-22 Maj 2016.