Denna diskursanalys har sin bakgrund i min frustration över att inte förstå användandet av ordet kulturarv i skolans styrdokument och i andra texter och medier. Syftet med arbetet är att bidra till diskussionen om kulturarv i läro- och kursplaner samt i skolundervisningen, speciellt i bildämnet. I uppsatsen diskuteras användningen av ordet/begreppet kulturarv i skolans styrdokument från 1969 och framåt, hur ett antal människor inom skolvärlden använder begreppet samt hur dessa människor menar att läroplansformuleringarna om kulturarv bör återspeglas i bildundervisningen. Det empiriska materialet består förutom styrdokumenten av transkriptioner av intervjuer, texter från kommunala hemsidor och Riksantikvarieämbetets hemsida.

I resultatet syns en diskursiv kamp mellan begreppen kultur och kulturarv. Kulturarv tycks användas synonymt med kultur, och det framgår att både intervjupersoner och skolans styrdokument hanterar begreppet kulturarv på ett osäkert sätt. Styrdokumenten tycks definiera det som immateriella värden men hanterar det även som om det gällde materiella värden. De använder kulturarv för att tala om en egen kultur eller specifik kultur men kultur för att tala om andra/andras kultur/-er, vilket får en särskiljande verkan. I de senaste läroplanerna finns en specifik mening, som inte kunnat tolkas: "Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet...". Slutsatsen är att ordet 'kulturarv' i de flesta fall bör bytas ut mot 'kultur' i styrdokumenten. Kulturarv är ett urval av kulturella tillgångar, och Riksantikvarieämbetet vill betona att urvalet förändras med tiden, men för många uttolkare låter kulturarv som något ålderdomligt eller något stelnat, likt en kanon att bevara och hävda som "sitt".