Examensarbetet undersöker kroppens lärande, hur det kan gå till när man lär in/ut drejning och vilket utrymme det finns att arbeta med drejning inom skolans ramar. Frågeställningen lyfter vilka förmågor som utvecklas vid drejning och hur kunskapen kan läras ut. Med en fenomenologisk tolkningsram undersöks det sinnliga och kroppsliga lärandet utifrån aspekter som tid, rum, kropp och relationer till andra. Skolverkets styrdokument och två skolverksamheter, en grundskola och ett gymnasium, som arbetar efter dessa undersöks.Det designpedagogiska projektet har utförts vid olika tillfällen med människor både i och utanför skolan i olika sammanhang. Deltagarna har varit allt från skolbarn till pensionärer och de har fått lära sig grunderna i drejningsteknik. Egna demonstrationer och instruktioner jämförs med andra lärares, både verksamma lärare, en krukmakare och några lärare på YouTube, s.k. "Tubers". Resultatet visar hur kunskapen sitter i en kroppslig upplevelse som är unik för varje individ och alla lärare i undersökningen instruerar drejning på olika sätt. Målet med drejningen har präglats av rummets kontext. Ibland kan det sociala samspelet vara viktigast, ibland är det färdiga föremålet eller betyget. Undersökningen visar att deltagarna kan, genom att träna på en teknik, utveckla andra förmågor, som att uppmärksamma sin egen kropp och koncentrations- och associationsförmåga. Deltagarna övar den rumsliga/spatiala förmågan att både se och känna tredimensionell form. Förutom att uppmärksamma estetiska kvaliteter i form är det ett producentbetonat sätt att arbeta med form som kan vara stärkande för individen och som utvecklar kreativ kompetens.

I utställningen presenteras resultatet av undersökningen som en installation uppbyggd av resterna och föremålen från olika workshops. Tillsammans med egna experiment är de sammanställda till en helhet - som ett nedslag i tiden. Där finns en blandning av bruks- och kultföremål och ett litet "krukmakeri", en öppen verkstad på vernissagen. Gestaltningen handlar om takt, ton, rörelse och naturlagar. Kretslopp och leran som återvinningsbart material. Jag har velat skildra den fenomenologiska upplevelsen av att dreja, hur tiden snurrar och kroppen bebor tiden och rummet här och nu och hur kunskap uppstår genom närvaro och uppmärksamhet i världen. Här och nu får kärlet sin kropp, mynning, buk, fot och hals. Min gestaltning är ett solsystem, drejskivan är ett färdmedel och hänkelpressen ett vapen.