Jag önskar att jag kunde säga att jag läst Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Att jag kunde säga att jag älskar hans sätt att associera från den verklighet som är nu till de minnen som dyker upp när han ser, doftar eller smakar på de minnesupphöjande ting som tar honom dit, bort till det som jag inte har läst.

I mitt minne är det säkert en hel del som blivit borttappat, men åtgärdat med rosa vadd inkilat i skråmorna där det skavts bort. Mitt minne är i stort sett rosa. Åtminstone är det vad jag vill tro. Det är samma sak med min uppväxt, den är inbäddad i rosa slöjor som sveper omkring mig. Om jag ska beskriva tonen av den rosa färg mitt minne har är det ungefär som de rosa buskrosorna med lite gult i mitten, med en svag nyans av rosa.

Minnen jag har och arbetet jag utför är sammankopplat i ett tätt virrvarr. Kontexter i människors liv är olika och därför förefaller associationerna olika, en person kan berätta en historia för en annan men i deras huvuden är bilderna olika. I mitt arbete är det någon annans och mina minnen som jag tolkar, sen är alla andra fria att relatera och associera bäst dom vill, vilket är vad jag vill.

Min farmor säger att "hon nu på äldre dar har lite stukket minne sörru". Jag skulle vilja säga att det är lite mer än lite, att det är rätt så illa tilltygat. Me: hon har några favoritminnen hon brukar tänka på, och några väl tummade fotoalbum, och tillsammans med henne vill jag minnas hennes minnen. Men jag tror inte att dom är rosa, snarare en mellanstark nyans av lila, och möjligtvis en del flor.

Innan du dör. Nej inte innan du dör, innan hon dör, kvinnan jag håller av. Hon som är uppvuxen i en niobarnig barnaskara långt ute på landet med en pappa som dog på kökssoffan och en mamma som aldrig klagade. Hon som när det blev för trångt i stugan som bara hade ett kök och sovloft gick på dass och läste tidningar som redan var lästa från pärm till pärm. Hon som hade två bröder som emigrerade till Amerika och när dom kom tillbaka på besök ville att hon skulle sitta i deras knä, men hon ville inte och vågade inte säga nej. Hon som flyttade till Stockholm och var en skitsnygg snärta i egenhändigt sydda dräkter och träffade en ståtlig karl och bosatte sig i Högdalen. Hon som samlade på hattar och kunde skriva jättefort på maskin och gjorde mannagrynsvälling med russin i. Hon som hängde med mig hela somrarna på landet och slog i gånggången när det var matdags. Hon som fortfarande lever och inte är död fastän hon är så gammal och jätteskrynklig men len runt rynkorna och som alltid bär något i lila varje dag. Innan hon dör, vill jag hylla henne. Och det som följer i denna rapport är just en rapport om mitt tillvägagångssätt.