Den här uppsatsen undersöker bedömningsdiskursen kring multimodala framställningar inom ämnet medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Syftet med undersökningen är att belysa vilka kunskaper som känns igen och värderas i studenters medieproduktioner och få en förståelse de föreställningar om kunskap som finns hos studenter och i lärarkollegiet.

Uppsatsen utgår från ett diskursteoretiskt perspektiv. De andra teorier som används i analysen är hämtade från bedömningsforskning, multimodalitetsforskning samt forskning kring praktisk kunskap och olika kunskapsbegrepp. Empiriskt bygger uppsatsen på intervjuer med lärare och studenter kring multimodala examinationer. Intervjuerna har sedan analyserats enligt Faircloughs modell för kritisk diskursanalys.

Undersökningen visar att diskursordningen kring multimodala framställningar rymmer två konkurrerande diskurser. Fördjupningsdiskursen, som betraktar multimodala gestaltningar som ”ett annat sätt” att nära sig ett ämne och som kan bidra med en fördjupad förståelse för detta, och bonusdiskursen, där det multimodala är underordnat teorin och mest fungerar som ett roligt kursmoment för studenterna. Inom diskursordningen dominerar en icke-sammansatt syn på kunskap, men fördjupningsdiskursen rymmer en motdiskurs som utmanar denna kunskapssyn och har potential att förändra undervisning och bedömningspraktik så att de innefattar sammansatt kunskap och flera olika uttrycksformer.