Vi lever i en ömtålig vardag. Vi gör den än ömtåligare genom vårt sätt att leva. Det är ingen idé att jag säger det med ord; jag har redan sagt det så många gånger att människorna runt omkring mig har slutat lyssna. Kanske är objekt en bättre ingång till samtal. I det här arbetet har jag, genom såväl text som praktiskt arbete inom corpuskonstfältet, undersökt vad som händer med oss när vardagen faller sönder och kaos utbryter. Genom en startpunkt i klimatkatastrofen år 536, som ledde till att närmare hälften av Nordens befolkning dog, har jag spekulerat kring om samma sak skulle hända idag, eller kanske att det händer idag. Resursbrist leder alltid till våld. Trots att vi vet det fortsätter vi knapra i oss jorden en liten bit i taget. Vad är tanken att vi ska göra när den tar slut?

We live in a fragile everyday. We make it even more fragile by the way we live it. There is no point in saying it with words any more, I've already tried that so many times that people have stopped listening. Maybe objects are a better way to start a conversation. In this project, that consists of this thesis and the physical body of work "Memories from a parallel future", I've been investigating what happens to us when the everyday falls apart and chaos erupts. With a starting point in the climate-crisis of the year 536, that led to the death of almost half of the Norse population, I've been speculating what would have happened today. Or maybe that it is actually happening today. Depletion of resources always results in violence. We know this, but still we keep nibbling at the earth, a little chunk at a time. What do we plan to do when there is nothing left?