Denna studie bygger på en längre intervju med en bildlärare inspirerat av ”livsberättelsen” som metod. När jag började arbeta på Björkängsskolan i Stockholms södra förorter, hade Britta varit bildlärare i 30 år. Jag har under arbetets gång alltmer insett hur mycket Britta påverkat mitt sätt att jobba, både vad gäller innehåll och i själva klassrumssituationen, kanske i lika hög grad som min bildlärarutbildning gjort. Hennes erfarenhet och auktoritet i klassrummet var en anledning till att jag ville göra denna intervju. Därigenom hoppades jag lära mig mer om både lärarrollen generellt, och om min egen lärarroll.Britta har arbetat på olika stadier (mellan, hög och gymnasium), på flera kommunala skolor i Stockholms förorter samt på en statsunderstödd privatskola (före friskolereformen) i Stockholms innerstad. Hon har också läst in behörighet i svenska under 1980-talet. Nästa år går Britta i pension, hon har då varit yrkesverksam som bildlärare i 38 år. Jag har blivit intresserad av att höra hennes livsberättelse; om hur hon ser på bildläraryrkets och skolans utveckling under dessa år. Under den tidsperiod som Britta varit lärare, har skolan genomgått stora förändringar som med fördel kan betraktas ur ett historieperspektiv med utgångspunkt tagen i lärarens perspektiv.Brittas berättelse ställer jag i relation till tidigare forskning, både kring skolan, kring livshistoria, och kring bildämnets utveckling. Skolan och bildämnet genomgick betydande förändringar från det att Britta själv gick i skolan på 1940- och 1950-talet jämfört med då hon själv arbetade som bildlärare, bland annat i och med de nya läroplanerna Lgr60 och Lgr69, och senare Lgr80. ”Bilden som språk” får alltmer genomslag och den tekniska ritningen och linearritningen får stryka på foten. Frågan jag ställer mig är åt vilket håll bildämnet nu är på väg, hur formulerar vi idéerna kring ”bilden som kommunikation” för den framtida skolan. Där ger denna undersökning inga svar, men ett intresse för vidare studier.