1.1 Projektets syfte och mål

Bibliotopia analyserar bibliotekets samhällsroll. På ett mer generellt plan fungerar

projektet som en undersökning av informationsspridningens premisser. Allt vilar

på ett antagande: att själva kunskapsförmedlingens form har betydelse för hur vi

uppfattar och tillslut värderar information. Till denna form räknas allt från

bokhyllor till mer diskursiva utrymmen och distributionsvägar.

1.2 Metod och teori

Den skola inom mediaforskning som tituleras mediadeterminism, gör gällande att

allt i samhället påverkas av hur utbytet av information människor emellan ser ut.

Detta blir ett slags mediamarxistiskt förhållningssätt, och att i detta försöka utröna

exakt hur eller varför vissa informationsflöden påverkar människors liv verkar

svårt för att inte säga omöjligt. Bibliotopia kommer därför inte att systematiskt

undersöka informationsspridningens konsekvenser. Istället sker analysen på

praktisk mikronivå – det vill säga genom små experiment och ingrepp i

biblioteksvärlden.

När de ryska formalisterna på tjugotalet sökte nya sätt att tolka konst och

litteratur, genomsöktes litteraturen efter beståndsdelar som fick människor att

ifrågasätta språket konventioner. God litteratur skulle - genom att vända och

vrida på syntax, grammatik och stavning - studera ordens och textens inflytande

på omvärlden. Genomgående var föreställningen att det fanns en uppsättning

regler som kunde kategorisera ”det litterära”. Att konsten besitter en inneboende

särart är en tanke som annars återfinns i 1900-talets modernism, såväl som i

romantikens föreställning om det sublima.

Den relationella estetiken skydde romantikens och den ryska

formalismens estetiska parenteser. Istället föreslogs konsten möjligheten att ingå

i distributionsformer; att utgöra en del i produktiva led och sociala sammanhang.

Häri föds en ny estetik, en estetik som rubbar föreställningen om ett explicit

symboliskt konstverk. Under senare delen av 1900-talet förekomm också ett

antal konstriktningar som antingen problematiserar sin egen institutionalisering,

eller som aktivt sökte sig bort från gallerier och museer för att istället ta plats i det

offentliga rummet.

Utan att sparka in några öppna dörrar: hela den diskrepans som här

spårats mellan den explicit samhällsengagerade och den strikt symboliska

konsten är överspelad. Enligt Jacques Rancière går det att förstå allt som ett och

samma – som ett delande av erfarenhet. 10 Konsten försöker, oavsett intention,

förmedla erfarenheter, tankar och idéer genom att “konstruera ett specifikt rum,

en ny form av uppdelning av den gemensamma världen".11

Med Bibliotopiaprojektet önskar jag följa den väg som Rancière stakat ut,

och kommer därför att söka teoretiska verktyg från olika håll: Dels från

tanketraditioner som studerar konsten särart och avskildhet, men också från den

analys som kontextualiserar och intresserar sig för konsten som ett samhälleligt,

ekonomiskt och socialt fenomen. Målet är att med olika metoder göra

diskussionen om kunskap- och informationsförmedling till en gemensam och

publik angelägenhet.

Bibliotopia kommer därför också att i praktiken fungera på två sätt: Dels

genom att gestalta bibliotekets verksamhet och dess historia. Och dels genom att

utnyttja bibliotekets egna redskap för att sprida information och kunskap.