Den här undersökningen har som syfte att genom tre designpedagogiska projekt förlagda till Sydafrika undersöka vad skräp/sopor är, vad det betyder och hur det kan användas som meningsfullt material i designpedagogiska situationer. Undersökningen bearbetar följande frågeställningar: Hur kan skräpets materialitet/form samt mening/innehåll formuleras genom designpedagogiska arbetsprocesser? På vilka sätt kan en plats specifika egenskaper och förutsättningar tas tillvara i arbete med återbruksdesign? Hur kan de mellanrum som uppstår i mötet mellan skräp, material och människa se ut?

Projektet vilar på en socialkonstruktionistisk grund och använder sig bland annat av etnografiskt inspirerade metoder och Participatory Design samt analytiska verktyg hämtade från transformationsdesign och postkoloniala studier. Arbetsprocessen står i fokus och stor vikt läggs vid makt- och resursfördelning. Avstånd tas från det passiva konsumerandet. Att, som i workshoparna, göra saker själv av det som finns att tillgå, se sammanhang och nya möjligheter leder enligt författaren till en djupare förståelse för världen och en större makt över sitt liv.

I mellanrummen finns ett gränslöst utrymme för upptäckten av det okända, det ännu inte i anspråk tagna. Där finns en process i vilken människor möts och skräp blir material genom seende, samlande, sorterande, arbete, tid och värde.

Skräpet är, som världen ser ut i dag, en tillgänglig och ändlös resurs. Genom att göra nya ting av kasserade material ges det nytt liv och förlorar sin identitet som bortkastat och värdelöst. Skräpet avslöjas därmed som diskursivt och socialt konstruerat.

Undersökningen redovisas genom en uppsats samt en gestaltning vilken presenteras i utställningsform på Konstfack mellan den 9e och 14e januari 2012. Gestaltningen förkroppsligar den utformade designprocessen och består av ett kartonghus möblerat med bilder på de ur workshoparna sprungna artefakterna samt av skräp och material.