Idag finns de varor vi behöver tillgängliga att köpa och de tillverkas ofta långt bort i andra delar av världen. Tyg-, sybehörs- och garnaffärer läggs ned i Stockholm, samtidigt som intresset för att göra själv tycks öka. Denna bakgrund synliggörs genom aktuella rörelser i gränslandet mellan design, konst och hantverk som har gett idéer till mitt designpedagogiska projekt och redskap för att analysera det. Dessa rörelser har ofta politiska eller konsumtionskritiska motiv och en vilja att uppmärksamma, tillgängliggöra, förändra eller förbättra någonting, nära eller i en annan del av världen, med det egna skapandet som redskap.

I uppsatsen besvaras frågeställningen: Hur förhåller sig barn i åldrarna elva och tolv år till möjligheten att lämna avtryck i en offentlig miljö i området där de bor? Detta undersöks genom ett designpedagogiskt projekt på biblioteket i en förort i södra Stockholm där ett rum för 9-13-åringar skulle skapas. Idén var att låta lokalt boende barn få tillverka en del av rummets inredning. Sex barn, 11 och 12 år deltog i projektet. I uppsatsen besvaras även underfrågorna: Hur förhåller de sig till sin insats i arbetet med att tillverka artefakter som ska användas i miljön på riktigt? Vilka former för samarbete och kunskapsutbyte blir synliga genom den designpedagogiska workshop de deltar i? och slutligen: Vilken betydelse kan ett lokalt designpedagogiskt projekt ha för människor som bor eller arbetar i anslutning till platsen?

Det designpedagogiska projektet har dokumenterats med hjälp av redskap som deltagande observation, ljudupptagning, film, fältanteckningar och intervjutekniker hämtade från den etnografiska metoden. Materialet i uppsatsen behandlats vidare ur aktuella teoretiska perspektiv: DIY (Do It Yourself) och med ett sociokulturellt perspektiv på lärande samt med inspiration i craftivism.

I uppsatsen visas hur möjligheten att själv få vara med och tillverka inredningen i en offentlig miljö, ges ansvar och att litas på, kan ge stolthet och gemenskap. En vilja att berätta och dela med sig av sin arbetsprocess blev synlig och i uppsatsen visas även hur ett lokalt designpedagogiskt projekt kan bli viktigt, väcka engagemang och inspiration även hos fler än de som själva deltar. Mycket tyder också på att omtanken och arbetet med att forma och tillverka en inredning för hand syns och gör att man blir mer rädd om miljön. Andra barn som bor i området blev nyfikna och hade velat vara med vilket visar på detta och efterföljande projektets potential att växa över tid.