Denna studie syftar till att med en diskursanalystisk metod belysa synen på det estetiska programmets bild- och formgivningsinriktning och dess roll i gymnasieskolan. I uppsatsen undersöks programmets framväxt och belyses varför läroplan och kursplaner ser ut som de gör. Genom att studera hur bildlärare beskriver kvaliteter och problem med programmet och jämföra detta med skolverkets läroplans- och kursplaneformuleringar, har jag velat problematisera den kontext som Estetiska programmets bildinriktning utgör. Studiens huvudfråga är: Hur ser diskursen omkring det estetiska programmets Bild- och formgivningsinriktning ut idag? Vad berättar läroplan och kursplaner om bild- och kunskapssyn? Var utvecklas diskursen och var gör den det inte? Vem deltar i diskussionen och vem gör det inte? Det empiriska materialet utgörs av läroplan och kursplaner, men även av Skolverkets egna dokumentation och utvärdering av arbetet med läroplaner och kursplaner från 1991-2000. Empiri omkring bildlärarnas diskurs utgörs av en enkät till 8 bildlärare och rektorer. De har besvarat två frågor om vilka kvaliteter och vilka kompetenser hos eleverna som undervisning inom bildinriktningen bör understödja, samt vilka de största problemen är, sett ur lärarperspektiv. Svaren presenteras på två sätt som bilagor. En redovisar de svar som jag fått in, och den andra är en

bearbetning av svaren i tabellform. I undersökningen belyser jag de begrepp som används i läroplan och kursplaner, diskuterar hur de används, och varför andra begrepp inte används. I analysen av bildinriktningens diskurs har jag funnit några viktiga skärningspunkter, där skillnader i bildlärarnas uppfattning om bildinriktningens tyngdpunkt och läroplan och kursplaners uppfattning blir synliga. Det man arbetar med ute på gymnasieskolorna är ibland baserat på begrepp som ligger på en mer avancerad nivå än läroplanens. Läroplanens förenklade generaliseringar får också till följd att skolledningar, lärare, elever och föräldrar ges små förutsättningar att uppfatta inriktningens kunskapsmässiga betydelse. Jag menar att oklarheterna i programmets läroplan beror på att man från skolmyndigheternas sida från början knappast har förstått varför ungdomar vill välja estetiska ämnen, och därigenom inte heller inser vilka behov ett estetiskt program svarar mot och vilka krav det ställer på läroplanen. Ett ointresse för programmets teoretiska grundval från skolmyndigheternas sida har lett till att kursplanerna använder en outvecklad teori, vilket i dagens situation faktiskt kan ses som starkt bidragande orsak till ett ifrågasättande av hela programmets existens från regeringens sida. I en tid där den visuella kulturen har slagit rot på varje område i samhället och där alla behöver

kunskaper om visualitet är en bildutbildning på gymnasienivå en nödvändighet. Det behövs en formulering, fördjupning och förankring av den teori som ska ligga till grund för bildinriktningen, och den behöver involvera såväl skolnivån som myndighetsnivån.