Detta arbete behandlar den diskurs som utgörs av Estetiska Programmets Bild- och formgivningsinriktning. Studiens bakgrund är dels min mångåriga yrkesverksamhet som bildlärare i gymnasieskolan och den tveksamhet gällande läroplanens relevans som jag länge haft, dels gymnasieutredningens direktiv som varit att generellt höja kvaliteten på den svenska gymnasieutbildningen. Den uppfattning jag skaffat mig genom bl.a. tidigare studier på b- och cnivå, är att läroplanen är otydlig i syfte och målsättning och har en teoretisk grund som är både torftig och ålderstigen, och därigenom saknar viktiga begrepp för att behandla vår tids kultur. Arbetet är tvådelat. En etnografiskt inspirerad intervjustudie där sex gymnasieungdomar talar om sina målsättningar med bildarbete, hur de använder och talar om kultur och estetik och var de hämtar sina kulturella och estetiska influenser. Dessa utsagor ställs med hjälp av några av diskursanalysens verktyg i relation till de termer och begrepp som används i den aktuella läroplanen för att därmed belysa diskursens permanens eller kontingens.

Den andra delen är en litteraturstudie med syfte att diskutera förutsättningar för en förändrad målsättning för bild- och formgivningsinriktningen för att nå en ”högre kvalitet”. Här presenterar jag kortfattat några teori- och forskningsområden som enligt min mening saknas i läroplanen. I slutdiskussionen finner jag diskursen kontingent särskilt i den del som avser de konstbaserade begrepp som läroplanen använder. Begreppens betydelser förskjuts i ungdomarnas användning eftersom det råder brist på teori, och relevanta begrepp för det ungdomarna talar om därför inte finns tillgängliga. Jag menar också att läroplanens fokus på konst och personligt skapande bör förflyttas mot att utbildningen ska behandla den visuella kulturen och hur kommunikation inom detta område, med alla dess komplikationer, kan ske.