Syftet med föreliggande text är att studera om det finns ett problem i dialogen mellan (forskare)teoretiker och lärare(praktiker) som gör att lärare inte tar till sig forskning som kunde gynna fortbildning och utveckling av ny kunskap. Lärarnas skolvardag är fulltecknade scheman med lektioner och administration, förhoppningsvis finns det tid för kompetensutbildning. I forskarnas värld är reflektion och formulering av problem en del av vardagen. Det finns en generaliserande tanke om att forskare/teoretiker är ett skrivande folk och lärare/praktiker är ett görande folk. Att forskare sitter själva i sina torn och skriver för varandra och att lärare utgår ifrån att det forskarna skriver inte angår dem.

Min frågeställning är följande: Hur kommunicerar forskare och lärare i ett samtal runt frågeställningar (satta av läraren) rörande deras praktik? Min empiri utgörs av två dokumenterade möten mellan forskare och lärare, där jag studerar samtalet, vad som sägs och hur det sägs. I min analys fokuserar jag på att belysa en situation som ger bidrag till frågor om och hur forskningsrelaterad skolutvecklingen ska gå framåt.