Syftet med mitt examensarbete är att belysa resonemang rörande normalt respektive onormalt, maktstrukturer, genusfrågor och kommunikationsprocesser, med utgångspunkt i konstnären Catherine Opies fotografi Self-Portrait/Cutting från 1993. Verket rymmer en komplexitet eftersom brottet mot våra heteronormativa föreställningar utrycks så explicit. Det finns en ambivalens och direkthet i verket som fascinerar. De motstridiga läsningarna väcker ett behov av att förstå bilden på ett mer nyanserat sätt. Jag har medvetet valt att studera Self-Portrait utifrån teorier som ligger till grund för många konstnärer som väljer att röra sig i gränslandet för det samhället satt upp som norm. Teoribildningar som behandlar dikotomier som normalt och onormalt samt synen på den Andre, ligger även till grund för min gestaltning, där jag i praktiken undersökt hur man kan arbeta med gestaltning som metod för ett ifrågasättande av invanda föreställningar. Sammantaget har jag frågat mig på vilket sätt examensarbetets gestaltande del och tolkningsprocessen av Self-Portrait, kan bredda min förståelse av heteronormativa diskurser, samt på vilket sätt växelspelet mellan konstnärlig gestaltning, teoribildning och bildtolkning kan fungera som metod för ett ifrågasättande av normer och nytänkande inom bildpedagogiken.

Min uppfattning är att slentrianmässiga värderingar oftast grundar sig i okunskap, men också genom medias påtvingade ideologier. Det är språket som möjliggör att vi kan reflektera över våra handlingar och därmed över oss själva. När vi omsätter våra tankar i språk – tal, skrift och gestaltande – omstruktureras och förändras tanken. Bildundervisningen öppnar för möjligheten att lyfta fram olika former av språksystem som inte strävar mot enhetliga svar. Insikten att det ofta finns flera ”sanningar” och att det är viktigt att ifrågasätta sitt eget och andras tänkande, kan i bästa fall motverka stereotypa föreställningar samt förtryck av individer. Jag menar att den kritiska kommunikationen, där eleverna själva skapar mening kring egna och andras bilder, kan uppmuntra eleverna till självständigt reflekterande. Att tolka verk utifrån disparata teorier, som jag valt att göra i mitt examensarbete, kan vara ett led i den riktningen.

Genom att använda den egna kroppen som medium i min gestaltning har jag undersökt hur iscensättningen kan möjliggöra en djupare förståelse för hur vi antar och växlar mellan olika roller och identiteter. Gestaltningen har även medfört en bredare diskussion kring maktstrukturer och en insikt i att synen på den Andre ytterst handlar om synen på oss själva. Min tolkning av Self- Portrait/Cutting och mitt gestaltningsarbete har varit en inkörsport till ökad förståelse och i förlängningen verktyg för hur jag som bildpedagog kan arbeta växelvis med teoribildning och bildtolkning som metod för ifrågasättande och nytänkande.