Detta examensarbete behandlar frågeställningen hur personer med diagnos Asperger syndrom betraktar och berättar om en bild i jämförelse med personer utan diagnosen. Intresset för ämnet har uppkommit då jag jobbat med personer inom autismspektrumet där vid Asperger sydrom igår och då blivit fascinerad över deras speciella sätt att uppfatta saker och ting och därigenom funderat över hur detta skulle ta sig uttryck när det gäller att betrakta och berätta om bilder. Resultaten som framkommer är att det finns vissa skillnader men att studien inte tillräckligt kvalificerad då det är svårt att göra en tillförlitlig undersökning med så få informanter. Man har dock fått tagit del av deras berättande om bilden och där igenom fått erfara olikheter och likheter berättelserna emellan. Även om det inte är någonting nytt att vi uppfattar saker och ting olika är förhoppningen att det, åtminstone för en stund, förts fram i ljuset.

Gestaltningen är en förlängning på den undersökande delen i uppsatsen. Efter att informanterna som ingår uppsatsens undersökande del, betraktat och berättat om en bild lät jag ett trettiotal andra personer göra det samma. I den gestaltande delen som helhet koncentrerar jag mig därigenom inte längre på hur vida personer har Asperger syndrom eller ej utan försöker istället att lyfta fram hur lika och olika vi alla är när det gäller att uppfatta och berätta vad vi ser, även om nyanserna ibland är små. Personerna som medverkar i den gestaltande delen är slumpvis utvalda utan hänsyn till deras vana vid att betrakta bilder, ålder, utbildning och så vidare men vad de säger är intressant eftersom det visar på hur stor vikt visuellkultur har då vi betraktar och berättar om bilder, att våra erfarenheter spelar stor roll i hur vi uppfattar saker, till exempel nämner en engelskalärare att denne tror att bilden föreställer en flygplatsterminal och att det är ett engelskspråkigt land eftersom han tycker sig ana avstavningarna på skyltarna. En bildpedagog återger bildens tecken, linjer, förgrund och bakgrund väldigt grundligt och en person som är från landet benämner att han får en känsla av stress när han ser bilden. Genom att tillägna sig förståelsen av den visuella kulturens betydande roll i vårt sätt att betrakta bilder och att det ligger mer i det än vad som framkommer i uppsatsen medför att gestaltningen blir en kommentar till mig själv.

Samtliga personer som har betraktat och berättat om bilden har dessutom efter de inspelade samtalen fått återberättat bilden genom att teckna den ur minnet. Jag har valt att inte ta med denna del i uppsatsen med anledning att kunna begränsa mig men har där emot låtit dessa teckningar varit tillgängliga för betraktare av den gestaltande delen.