Mina frågeställningar i denna undersökning har varit Vad kan arbete med digitalt berättande i några olika pedagogiska sammanhang innebära? Vad krävs för att digitala berättelser ska skapa förutsättningar för lärande i skolan?

Bakgrunden till mitt intresse för digitalt berättande grundar sig i min egen erfarenhet från en workshop i digitalt berättande som Kulturskolan Stockholm genomförde 2006 i projektet 1000 unga berättar. Jag upplevde väldigt starkt att denna metod kunde vara mycket användbar i skolan. Mitt arbete har en pedagogiskt didaktisk inriktning och syftar till att förstå vad digitala berättelser faktiskt kan tillföra arbetet i skolan och framförallt till allt att kartlägga möjligheter och begränsningar i förhållande till läroprocessen.

I mitt intresse har också varit att fördjupa min förståelse av vad begrepp som det vidgade textbegreppet och digital kompetens kan innebära i skolans praktik genom att sätta dem i relation till digitala berättelser. Undersökningen har haft sin bas i Paul Ricoeurs kritiska hermeneutik, som bygger på hur vi genom narrativ aktivitet och kommunikation konstruerar förståelsen av oss själva och vår omvärld, och som också betonar reflexionens betydelse för utveckling.

Jag har tittat på hur det ursprungliga digital storytelling-konceptet är konstruerat och hur denna struktur modifierats till digitalt berättande i svenska pedagogiska sammanhang. Syftet har varit att se på vilket sätt det har förändrats och vad det ger för effekt. Min empiri har jag avgränsat till intervjuer med personer som både arbetar med, och utbildar i, digitalt berättande, samt intervjuer med lärare som använder detta i skolan. Jag har även tittat på digitala berättelser från workshops och på nätet.

Sammanfattningsvis ser jag en stor potential med denna arbetsform för ”ett ovanligt lärande” i skolan. Metoden kan bland annat användas till; personligt berättande i ett identitetsarbete, alternativ redovisningsform, en kunskapstest eller initialt i ett projekt, för att ta reda på vilken förförståelse som finns. Den är inte minst viktig som en möjlighet till ”lustfyllt” lärande.

Om digitalt berättande ska kunna bidra till lärprocesser i skolan förutsätter det att både lärare och elever har ett språk för, både skapandet av och reflektionen kring, visuella berättelser. Det är också en förutsättning att tillräckligt med tid avsätts för reflektion.

Den gestaltande delen av arbetet består av tre egna digitala berättelser och en från den egna ”workshop” jag haft med en femteklass. Genom min gestaltning har jag velat visa hur digitala berättelser kan kommunicera narrativt utanför den personliga berättelsen. Genom att delvis frigöra mig från ”grundkonceptet”, vill jag visa på några av dess möjligheter.