I denna essä strävar jag efter att fördjupa förståelsen för vår kollaborativa praktik, vilken jag delar med Annie Andersson. Genom att utforska olika begrepp och metoder som präglar vår konstnärliga forskning, vill jag belysa och analysera vår gemensamma arbetsprocess. Centrala begrepp som vi och utforskar inkluderar synkronisitet, internetkultur, noise, kollaborativa processer, worlding, kommunikation och deep listening. Dessa begrepp utgör kärnan i vår konstnärliga dialog och vägleder vårt skapande. Texten vävs också samman med poetiska fragment som fungerar som en intuitiv konversation med mig själv. Denna konversation fungerar som en tidslinje och re-enactment, vilket ger en djupare inblick i våra nuvarande processer. Jag återvänder till vardagliga händelser som milstolpar för att söka efter känslomässigt material som kan leda mig vidare i texten. Jag gräver där jag står.