Den här studien är baserad på ett litet antal kvalitativa intervjuer av bildlärare i mellanstadiet och elever i årskurs fem, och syftar till att utveckla kunskapsområdet motstånd i bildundervisning på mellanstadiet genom att ställa frågorna: när och hur upplever mellanstadieelever motstånd i bildundervisning, hur ser och arbetar bildlärare i mellanstadiet med elevers motstånd och vad kan motstånd ha för effekt på identitet och lärande? Studien utgår från ett socialkonstruktionistiskt ramverk och teorier om identitet genom identifikation samt hinder för lärande. Resultatet föreslår att deltagande elever i årskurs 5 upplever ett hanterbart motstånd i bildundervisning i jämförelse med andra ämnen. När elever upplever motstånd är det på grund av att de inte förstår instruktionerna, inte kommer på idéer eller inte kan utföra uppgiften, fysiskt eller psykiskt. Dessa fynd kan relateras till den psykologiska utvecklingsfasen skolåldern då elevernas främsta fokus är att prestera. Identifikation under denna fas är främst från omgivningen och en positiv, trygg och inspirerande miljö gynnar därför elevernas skapande. När det upplevda motståndet blir för stort kan låsningar mot lärande uppstå, och elever med npf-diagnos kan identifiera sig som annorlunda.

Lärarna menar att motståndshandlingar hos elever i första hand sker i högstadiet därför att de hänger ihop med betyg och bedömning. Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv genomgår elever under dessa årskurser en ”tonårens identitetskris”. Här finns enligt lärarna även större problem än vad som sker i klassrummet, i form av hemmasittande och skolk.

Studien vill även bidra med insikter om hur bildlärare kan arbeta för att främja lärande och bidra till bildämnets positiva inverkan på elevers identitetsskapande. Teoretiska insikter bekräftade av studiens informanter är att lärandets dimensioner – innehåll, motivation och samverkan – bör balanseras till gruppen, då samma parametrar som gynnar avsett lärande har en positiv inverkan på elevers identitetsskapande. Lärande kan bara ske om det är psykiskt och fysiskt möjligt, och som lärare måste man vara lyhörd för elevens personliga utveckling – negativa upplevelser kan skapa låsningar mot både lärande och identifikation som ger konsekvenser längre fram.