Jag har under stora delar av min skolgång kämpat med muntliga redovisningar. När jag var yngre gick jag ibland runt i flera dagar med ont i magen inför en redovisning och bara tanken på att jag skulle stå framför klassen och tala gjorde att pulsen steg. För mig har bildämnet fungerat som en fristad genom hela skolgången. Där har jag kunnat visa vad jag kan i praktiken i stället för att rabbla krångliga fakta utantill. Av det jag sett under min verksamhetsförlagda utbildning som lärarstudent finns det tyvärr en tendens att lärare i sin välvilja och medkänsla isolerar, eller på olika sätt ignorerar elever som har problem med att tala inför en grupp. Inom ramen för detta examensarbete har jag därför ställt mig själv frågan kring hur jag som blivande bildlärare kan upprätta en praktik som underlättar för elever som lider av talrädsla på ett kollektivt plan. Detta försöker jag med hjälp av min studie undersöka genom att ringa in tre övergripande frågeställningar: 1. Finns det sätt att organisera bildundervisning på gymnasieskolan, med betoning på redovisningssituationer, som underlättar för elever med talrädsla? 2. Om ja - vilka är dessa strategier? 3. Vilka specifika fördelar skulle bildämnet kunna erbjuda de elever som lider av talrädsla? För att svara på detta har jag genom fenomenologiska djupintervjuer undersökt ämnet tillsammans med tre gymnasieelever som läser bild och formgivningsprogrammet samt en undervisande bildlärare på en gymnasieskola i Sverige. Som grund för arbetet ligger en postmodern förståelse för konst och den samtida konstnären som undersökande och reflekterande subjekt. Gestaltningen som presenteras vid Konstfacks vårutställning är ett interaktivt verk där deltagare bjudits in att dela med sig av sina egna erfarenheter av talrädsla samtidigt som de vart med och rekonstruerat verket kontinuerligt. 

Undersökningen pekar på att bildämnet kan vara underlättande för elever med talrädsla eftersom det erbjuder fler sätt att arbeta med presentationsformatet än andra skolämnen. Genom att man till exempel anordnar utställningar, pratar om saker man ser i realtid snarare än att memorera olika fakta sker en förflyttning av fokus från individens prestation till en kollektiv process där det finns utrymme att ta del av olika perspektiv och världsuppfattningar.