Jag vet inte vem jag är längre, min rädsla styr mig. Jag är bunden till att alltid planera, att alltid vara förberedd på att vad som skulle kunna hända. Jag griper hårdare om mina nycklar när mörkret kommer och håller koll på min omgivning. Hur många tänker som mig? En undersökning av SCB från 2017 visar att var femte kvinna har avstått från att gå ut på kvällen på grund av oro för att bli överfallen.

Tre olika smycken skapta i hopp om att de aldrig ska behöva användas. Ett projekt för oss som är rädda att gå hem efter att mörkret fallit. En ögonöppnare, för dem som aldrig har förstått skräcken som tar över våra kroppar.

Smyckena bildar tillsammans en stridsutrustning, tillverkade i desperation för att finna tryggheten. Samtidigt tvingas dem till ett samarbete med kroppen, liksom en bur. Är detta vår dystopiska framtid för att känna oss trygga när mörkret fallit?

Jag vill genom detta visa upp en orättvisa som sker när otroligt mycket ansvar läggs på de som känner sig utsatta. Det är vi som måste känna oss sårbara, det är vi som får skydda oss själva, och vi som blir utsatta får stå ut med konsekvenserna. Jag hoppas på att genom dela min historia kunna få andra att fortsätta denna diskussionen och sprida detta viktiga ämne.

Jag vill inte behöva klä mig för strid varje gång mörkret har fallit. Jag ska inte behöva vara rädd, jag vill kunna leva mitt liv. Jag vill känna mig fri. Jag vill kunna gå ut och se på stjärnorna istället för att titta bakom mig, framför mig och runt omkring mig. Jag vill inte att detta bara ska vara en dröm