Denna essä illustrerar personliga, fiktionella och biografiska ögonblick av kroppslig varseblivning. Det berör kroppens epiteter: som den synliga delen av själen, som kärl för andra livsformer, som tankens drivkraft. Den tysta frågan lyder: kan vi förstå vår kropp som del av “jaget”, samt kopplingen mellan oss och andra organismer? Till kroppen som driver tanken, så långt att tanken upphör? Kan vi förstå detta, inte genom lärdom, men genom kännedom?