Genom att väva en bild undersöks sambandet mellan människa och material i en hantverksprocess och materialets agens försöks ringas in. Undersökningens frågeställningar är: Hur kan materialet sägas ha agens? Hur märks agensen? Genom Barads resonemang om agentiell realism och intraaktion kan ett motstånd och agens hos materialet i vår samverkan påvisas i vävprocessen. Eftersom vi genom sinnena lär oss och utövar hantverk, kan mina upplevelser och sinneserfarenheter förmedla och få oss att få syn materialets agens som en respons, ett motstånd på dem. Trots att det är ett antropomorft sätt att beskriva världen eller just därför sätts i relationen mellan mig och materialet också ett maktperspektiv. Studien är en slags postkvalitativ undersökning med en diffraktiv analys. Resultatet visar att materialet kan sägas ha agens eller thing-power bara genom att finnas, bre ut sig och vara i ett rum där också många andra saker verkar samtidigt. Det uttrycker också en agens tillsammans med och i förhållande till mig i vävprocessen, då det bjuder på motstånd, responderar på det jag gör, och inte låter mig göra vad som helst med det. Jag har ändå en viss makt som människa att tygla materielat och få det att göra som jag vill. Det är svårt att låta bli att använda den. I intraaktion med materialet under vävningen märks både min egen och materialets agens och ju mer jag släpper på min makt desto mer plats kan materialet ta och visa upp vad det vill och kan. Resultatet när vi samverkar jämlikt blir annorlunda och kanske bättre än när jag envisas med att bestämma själv. Lämnas min makt helt blir det dock ingen väv alls. För att något ska ske måste vi intraagera med varandra och inte bara med allt runt omkring oss.