Utgångspunkten för detta arbete är mitt intresse för hur vi kan uppmärksamma erfarenheter som så att säga ”sitter i kroppen” så att vi kan reflektera kring dem och därigenom utveckla och fördjupa kunskap. I undersökningen behandlas frågeställningen; Vilken betydelse kan performativa arbetssätt med fokus på sinnliga erfarenheter ha i arbetet med avbildande bildframställningar för elever i grundskolan? Detta har undersökts genom ett bildpedagogiskt experiment samt intervjuer som ett led i att utveckla bilddidaktiska arbetssätt. Studien motiveras utifrån en fenomenologisk kunskapssyn där den reflekterade erfarenheten ses som en förutsättning för kunskap. Den performativa delen av experimentet då uppmärksamhet riktades till sinnliga erfarenheter tycks inte på ett avgörande sätt ha underlättat avbildandet rent tekniskt utifrån min tolkning av gestaltningar och samtal. Istället verkar den ha belyst ett subjektivt perspektiv som visade sig i deras gestaltningar. När deltagarna uppmärksammar och reflekterar över den subjektiva upplevelsen och lyckas gestalta den med, visar sig ett uttryck av närvaro även om bilden rent tekniskt är enkelt gjord. En sinnlig dimension blir synlig och bilderna berättar något om hur det kan upplevas att vara i en viss situation. Detta är en viktig aspekt i estetiska lärprocesser. Ett par av deltagarna tycks ha reflekterat en del kring erfarenheterna i själva görandet men min uppfattning är att det generellt var så att reflektionerna gjordes i intervjusamtalet efter experimentet. Då satte deltagarna ord på upplevelsen och kunde därmed resonera kring skillnader i sina gestaltningar. Detta pekar på vikten av att göra lärprocessen synlig genom reflektion för att kunskap ska omvandlas kvalitativt.