Adagio är en bildberättelse om kärlek, ensamhet, om längtan och sökandet efter närhet. Den handlar även om minnen, hur vi minns andra och oss själva i relation till dem och om hur tidens gång påverkar våra minnen. I detta projekt har jag utforskat hur jag kan rita karaktärer utan tydliga könsidentiteter. Under projektets gång har jag även utforskat min process och har för första gången arbetat med en serie bilder i en bildberättelse. Jag har utforskat metoder för att berätta med ett ickelinjärt perspektiv. Mitt syfte med detta har varit att skapa en berättelse som går att läsa ur många olika vinklar. En berättelse som är öppen för åskådarens egen personliga tolkning och känslomässiga upplevelse. Snarare än att tydligt berätta berättelsen för åskådaren har jag haft som mål att frambringa vissa känslor hos denne.