Utifrån tankar om makt, begär och normalitet ämnar texten skapa en förståelse både för Alva

Roselius konstnärskap, och idén om konstnärskap i vidare bemärkelse.

Med avstamp i personliga berättelser diskuteras Friedrich Nietzsches begrepp

‘ressentiment’ och Wendy Browns tanke om att alla människor i ett senkapitalistiskt samhälle

bär på detta.

Vidare avhandlas språket, och dess inneboende makt, i relation till kroppen och den

fysiska akten av att brodera. Broderiet diskuteras fortsatt utifrån sin kvinnligt kodade

tradition och med utgångspunkt i Tiqquns Preliminary Materials for a Theory of a

Young-Girl ifrågasätts idén om the young-girls universalitet. Att den ideala medborgaren i ett

konsumtionssamhälle beskrivs som en young girl handlar om makt snarare än slump. Det

feminint kodades icke-universella varande stärks av Rozsika Parker som härleder

konsthantverkets, jämte konstens, låga status till dess utövare. Hon visar på att konst

traditionellt skapats av män medan konsthantverk utförts av kvinnor. Texten resonerar

avslutningsvis kring motsättningen mellan det kvinnliga och det konstnärliga och menar att

detta idag är helt förändrat, då konstnärens prekära arbetssituationen givit denne en kvinnligt

kodad expertis. Alla konstnärer är således kvinnligt kodade. Konstnären är inte längre ett

ensamt geni som drivs av behovet att skapa, konstnären är the young girl, driven av

upprättelsebehov.

Texten rör sig mellan ett poetiskt och ett akademiskt språk och refererar, i linje med

detta, till poeter tillika teoretiker och konstnärer.