Detta arbete grundar sig i en observation av dagens samhälle. Det tycks ha slagits in i en enorm kil mellan den kultive- rade människan och den natur som tidigare var en påtaglig del i vår vardag. I vissa sammanhang är alieneringen nära nog total. Det samtida boendet kan upplevas som ett derivat av modern rationalitet och ekonomi snarare än mänsklig omtanke och det är inte svårt att hävda att detsamma snart gäller alla de saker som hjälper till att göra dessa platser beboeliga. Allt ifrån gipsskivan som skiljer badrum från hall till minsta smörkniv är för många nära nog ett mysterium. Det är dock i skalan däremellan jag främst ser mig själv i min yrkesroll; inredningsarkitekt och formgivare, en prak- tiker vars uppgift och förmåga ligger i att ”skapa” de föremål som står oss närmast och som vi ser, vidrör och brukar varje dag. De ting som gör de bitvis ogästvänliga kuber vi uppehåller oss i till hem. Det är här jag ser min möjlighet att förstärka materialitet och hantverk samt uppmana till eftertanke kring tillkomst och härkomst. Ting att betrakta som en motvikt till den närmast maskinella bostad som kommit att bli dagens praxis. Ett komplement till det fysiska tomrum som uppstår då våra medvetanden verkar sväva kollektivt world wide web.

Av samma vikt för arbetet är det tillvägagångssätt jag valt. Text och form betraktar jag som varsin del av en helhet då de som utgångspunkt för varandra istället snarast verkar hämmande. Texten kan aldrig till fullo beskriva ens den enklaste pall och på samma sätt är form komplicerat, ja närmast onödigt när det gäller att kommunicera text. Texten finns ju där redan, formen gör den sällan starkare som text betraktat. Med detta i åtanke och, den egentligen självklara, anledningen till att Jag befinner mig på konstfack, vilken är ett intresse för färg, form, rum, materialitet, och hantverk, är det också rimligt att ett prövande genom skiss, modell, ritning och prototyp är det som ska vägleda mig. Detta snarare än det på högskolan ofta rådande sakförhållandet mellan idé (formulerad i text) och illustration (fysisk gestalt). Med det första klart överordnat, ja näst själva essensen för det andra. Min egen högst personliga upplevelse av detta

är att studenten, oftast självpåtaget, ömsom påhejat av lärarkåren, försöker ta sig an uppgiften statiskt placerad vid sitt skrivbord med Heidegger och ett skissblock som enda hjälpmedel. Referenser staplas på varandra. Frustrationen total! Detta helt i enlighet med det akademiska formatet i den traditionella högskolan, samtidigt som ett försök att ge sitt verk värde på andra sätt än det rumsliga och formmässiga. Av någon anledningen förefaller blivande inredningsarki- tekter och formgivare anse att den egna praktiken är futtig i sig själv.

Mitt examensarbete är resultatet av ett tillvägagångssätt där texten rör just text, och formen just form. De möbler och föremål som skapats är formade utifrån ett förhållningssätt där rumsliga och formmässiga beslut är något som främst och bäst görs av lust med handen, och stundom magen, snarare än tanken och logiken den föder.

Med detta sagt bjuder jag nu den intresserade att läsa vidare och på ett någorlunda, rationellt plan förstå vad jag menar med alieneringen mellan människa och dess fysiska omgivning. Men även för att följa ett resonemang kring min egen praktik, fältet i stort samt hur jag upplever att utbildningen till en yrkespraktik inom inredningsarkitektur och möbel- formgivning ser ut idag.

Lika gott är att lägga ifrån sig texten och istället låta sig uppfyllas av färg och form vilken är formulerad utifrån sina egna premisser och på intet sätt behöver följande sidor för att rättfärdigas. Den står på egna ben.