Några verkar tro att sorgen är ett rum som man besöker en stund och sen går ut. Kanske som ett tonårsrum med affischer på väggarna, kläder på golvet och samlingar av glas med slattar av O’boy. Någonting man lämnar bakom sig sen.

Vi som gått in i sorgens rum vet det inte är sant. Vi vet att den inte är ett rum, utan en labyrint. Vi vet att dörren slår igen bakom och försvinner. Det går att komma ut, men genom en annan dörr och till en annan plats.

Denna bok innehåller en samling texter om mitt sökande efter den där dörren.