I den här uppsatsen kommer jag att utgå från min överlevnadsstrategi, mitt motstånd mot den vita kubens och den västerländska konstens hierarkier och normer. För att göra detta kommer jag att använda mig av min kandidatutställning som utgångspunkt. Soloutställningen som jag valde att förvandla till en kollektiv utställning. Med den som exempel kommer jag att försöka svara på frågor som dykt upp under min tid på Konstfack. Vad är det som gör att vissa kroppar med en viss erfarenhet lämnas utanför den etablerade konstens rum? Vad är det för mekanismer som fungerar som “gatekeepers”? En hypotes är att föreställningen om “kvalitet” bär ett stort ansvar. Vad finns det för strategier för att utmana dessa normer som stänger dörrar isåfall? Och hur mottas det när vi väl intar dessa rum?